En bref: Kläder signalerar pondus och makt – särskilt för kvinnor

Kvinnors klädsel har haft en relation till kvinnors egen maktambition, kvinnors ställning i samhället och till könens relation längre än någon kan minnas. Idag år 2019 pågår diskussioner om kvinnor får, vill eller kan hölja sitt huvud i en täckande huvudduk. För mig är det ett individuellt val som jag inte har med att göra. Själv gillar jag skarpt att ha hatt, gärna med rosetter och blommor. När jag var i tonåren var flickors tajta jeans något som föräldragenerationen gärna ville stoppa. Idag kan jag förstå vad som låg bakom motståndet, men vem kan hindra vinden från att blåsa? Det har funnits tider och platser när kvinnor inte fick bära byxor, inte visa naveln, inte ha bikini, inte ha burkini eller bära lågklackade skor. I den akademiska världen tillhör fortfarande fracken männen, men även där sker en uppluckring. En flicka i frack är idag inte alls så uppseendeväckande som när filmen med samma namn spelades in år 1956.

Så skrev jag i min söndagskrönika i Borås tidning den 6 oktober i år. Jag argumenterade både för kvinnans rätt att välja kläder och stil själv – utan att behöva bli kritiserad – och för att vi borde våga vara lite mer tillåtande i klädfrågor än vad många av oss känner är möjligt.

Tyvärr är det nämligen svårt att bli tagen på allvar, särskilt som kvinna, om man inte klär sig inom normen för hur en person med makt bör klä sig. Jag fick snabbt erfara att mina jämnåriga manliga kolleger med motsvarande meriter lätt togs på allvar även i jeans och rutiga skjortor. Själv insåg jag att kavaj, snygga skor och en viss skärpa i rösten krävdes för att nå samma resultat i auktoritetsgrad.  Med åren har jag dock skaffat mig både en egen stil, viss pondus och större självkänsla – men jag råder fortfarande yngre kvinnliga kolleger att ta på kavajen och lyfta fram sin vetenskapliga meriter i lärosalen.

***

PS Jag har fortfarande lite roligt åt när jag skall föreläsa någonstans eller medverka i någon debatt där ingen känner mig och kan sätta mig på första bänk, på scenen eller stå vid dörren en lång stund utan att någon uppmärksammar att jag ens är där. 🙂 DS