Jag hade nöjet att delta i en paneldebatt den 1 oktober 2010, vid Statsvetenskapliga förbundets årsmötes och förbundets 40-års-jubileum, under rubriken “Statsvetenskap ett ämne I tiden?”. Jag publicerar här en redigerad variant av min inledning i debatten.
För mig utgör ämnet statsvetenskap utforskande av allt det som ligger i skärningspunkten mellan makt och rätt. Den spänningen var vad som lockade mig till statsvetenskapen från journalistiken. Och det är vad som håller mig kvar.
Makten kan utövas på många sätt, vi utsätts för beslut i allt från barnomsorg och hemtjänst till hur vi skall bete oss för att rösta. Men vi utsätts också för makt i form av språk, som beröm eller misstänkliggöranden och exkludering eller inkludering. Det spelar ingen roll hur den utövas, makt är det rätt och slätt. Enligt min uppfattning, som är inspirerad av Michel Foucault, kan ingen av oss undslippa maktutövningen, vare sig som subjekt eller objekt. Makten är alltid materiell.
Rätten är dock – till skillnad mot makten – sällan materiell. Rätten tar sig uttryck i artikulerade krav och organiserat motstånd från individer och grupper i samhället – de kräver sin rätt i kraft och namn av olika läror, filosofier, intressen och förväntningar.
Det är i mötet mellan dessa krav på rättfärdighet och rättvisa å ena sidan och makten å andra sidan som statsvetenskapens undersökningsområde finns, menar jag. Men för mig framstår dagens statsvetenskap som alldeles för okritisk. Vi skall försöka hålla oss kritiska och bibehålla vår integritet såväl mot makten som mot dem som ställer krav. Det finns ingenting som gör oss fria från diskursen, men vi har en plikt att försöka se den, dekonstruera den och göra medborgare på alla plan medvetna om var de befinner sig i på denna arena där kampen utspelar sig.
Det för oss in på statsvetenskapens relevans. Jag delar där Richard Rortys uppfattning att vetenskapen alltid måste motiveras på grundval av förmågan att göra sociala framsteg, I denna mening är jag något så paradoxalt som en klassisk modernist. Statsvetenskapens uppgift är att beskriva, förklara och förstå vårt samhälles utveckling utifrån konflikterna mellan makt och rätt. Det är statsvetenskapens unika arbetsfält och det är den åker vi måste plöja. I denna mening skall statsvetenskapen vara relevant för det samhälle vi är verksamma i – i bred mening.
Jag menar att svensk statsvetenskap har brustit i sin förmåga att vara kritisk mot makten. Kritiken mot de artikulerade kraven har varit tydligare, t ex har kritiken mot politiska partier varit stark från statsvetenskapen. Jag tillhör själv dem som burit fram den. Men vi har också osynliggjort många folkliga föreställningar om andra samhällen och alternativ politik och därmed undandragit dem både relevant kritik och intresse. Makten i form av de samhälleliga strukturer och institutioner har vi istället alldeles för godtroget satt i fokus och förhållit oss neutrala till. Insikten om att den som är ”neutral” också godtar status quo har inte trängt in i statsvetenskapens etos.
Ämnet har inte heller på allvar vare sig förstått eller uppmärksammat den maktförskjutning som nätet, sociala medier och virtualiteten i mediesamhället har inneburit. Studiet av den verkliga makten har därför alltför ofta kommit skuggan av studiet av institutioner, regler och beteende.
Jag menar också att vi ofta brustit i samhällsrelevans, men inte i så stor uträckning som vi brustit i maktkritik. Många grenar av statsvetenskapen har tagit sin uppgift att beskriva, förklara och förstå svensk och europeisk politik på allvar. Men jag ser dessvärre en kantring mot minskad relevans. En kantring som uppmuntrats och kanske t o m initierats av statsmakternas kvantifierbara mål för att uppnå vad man tror sig veta vara excellens. Alltfler statsvetenskapliga avhandlingar presenteras på engelska och meriteringssystemet bygger på att yngre forskare skriver artiklar i amerikanska tidskrifter där man analyserar något nytt spännande mått eller en teoretisk implikation av en utsaga från en amerikansk kollega. Gott så – men vart tar rollen som intellektuell debattör, ordningsman och folkupplysare vägen? Den försvinner om vi inte gör den till en viktig del av ämnet, och på sikt kommer också med den ämnets maktbas, relevans och unika kännetecken att försvinna. Ämnet gröper ur sig självt. Vem behöver en statsvetenskap som inte engagerar sig i det egna samhällets politiska frågor?
Jag menar att vår unika uppgift är att beskriva, förklara och förstå konflikten mellan makt och rätt i vårt samhälle, i europeiska samhällen och i det globala samhället. Den uppgiften kräver integritet gentemot såväl makt som folkliga krav, men den kräver också att vi som hederliga intellektuella bidrar till sådana sociala framsteg och en sådan samhällelig utveckling som kan legitimeras inför en global publik.
Övriga deltagar i debatten var prof Lars Calmfors, prof Lauri Karvonen, EU-kommissionär Cecilia Malmström samt prof Bo Rothstein.
VÄNSTRA STRANDEN 