Det franska presidentvalets första omgång innehöll en hel del intressanta tendenser som inte fullt ut uppmärksammats i svensk debatt. Att socialistpartiets Ségolène Royal erhöll 25.83 procent och det konservativa UMP:s Nicholas Sarkozy erhöll 31.11 procent av väljarnas röster har rapporerats av alla medier. Konskevensen blir således att dessa två möts i ytterligare en omgång den 6 maj.
För det första: Francois Bayrou fick 18.55 procent och visade att det finns ett missnöje bland liberala väljare med den högerkandidat som står till buds. Bakgrunden är att de franska presidentvalen tidigare vanligen ställt upp högerkandidater som samlat väljarna tydligt mot mitten (Chirac, d’Estaing, Pompidou) medan Sarkozy lagt sig vinn om att vinna dem längst ut på högerkanten. För fransk politik var det mycket olyckligt när det gamla gaullistpartiet (som är både Chiracs och Sarkozys moderparti) gick samman med de mer liberala högergrupperna i det nya partiet Union pour un Mouvement Populaire (UMP). Kvar som Union pour la Démocratie Francaise (UDF), vilket började som en valkartell för att samla liberalerna under Giscard d’Estaing, finns nu Bayrou med sitt kristdemokratiska och europavänliga parti. Den mobilisering han genomfört kommer att bli viktigast i parlamentsvalen som följer på presidentvalet. Då kan UMP finna sig tvungna att samarbeta med liberalerna, en situation som man trodde att man skulle slippa genom sammanslagningen i ett stort presidentparti på Chiracs tid.
För det andra: Jean Marie le Pen gjorde sitt sämsta val någonsin. Det är ingen tvekan om att hans tid i politiken är över. Inte bara för att Sarkozy tagit en hel del av hans väljare, utan för att det här presidentvalet innebär ett generationsskifte för fransk politik. le Pens parti och hans plattform av främlingsfientlighet har kanske återbördats till den marginal där den hållit hus under hela 1900-talet i fransk fredstid. Under valkvällen i France 2 hade Marine le Pen inte mycket annat att säga än att väljarna blivit lurade att rösta på politiker de inte litar på.
En tredje iakttagelse är att också socialistpartiet behöver en seger för Royal. Partiet är splittrat mellan olika falanger, och vänstern utanför socialistpartiet skulle behöva integreras på ett bättre sätt i ett stort och tolerant parti. Något som blir mycket svårt om inte Royal vinner andra omgången. Vänstern står således dubbelt sargat inför parlamentsvalen vid en förlust i presidentvalet. Och det drabbar framför allt de vänsterliberala och gröna krafterna i fransk politik.
En fjärde reflektion är också att den europeiska politiken skulle få problem med Sarkozy. Han säger sig vilja medverka till ett nytt fördrag och stärka de stora ländernas inflytande. Hans europapolitik tenderar att gynna ekonomiska institutionella lösningar med litet utrymme för de mindre länderna och för intressen av typ miljö, mänskliga rättigheter och djurrätt. Tvärtom vill han bibehålla jordbrukspolitiken. Han är helt negativ till ett turkiskt medborgarskap, något som kan blockera EU på ett olyckligt sätt i utvidgningsdebatten.
