För en dryg vecka sedan genomfördes ett fyllnadsval i en valkrets i norra delen av departementet Doubs i Frankrike (Franche-Comté, östra Frankrike, gränsar mot Schweiz). Den tidigare ledamoten i parlamentet, Pierre Moscovici (PS) har blivit kommissionär i EU-kommissionen. Vann valet gjorde Frédéric Barbier också han från socialistpartiet, med knapp marginal, över Front Nationals kandidat Sophie Montel. Valdeltagandet ökade i andra valomgången men låg ändå bara på i svenskt perspektiv modesta 49 procent.
Men viktigare än detta i och för sig dramatiska val var kanske de politiska konvulsioner som valet framkallade i den breda högerkonstellationen UMP. Bakom konvulsionerna ligger en av det partiets förgrundsfigurer, en av grundarna och ledare för partiet mellan 2012 och 2014, borgmästaren i Bordeaux, tidigare stats- försvars- och utrikesministern och sannolikt presidentkandidat inför valet 2017 Alain Juppé.
UMP har under Nicolas Sarkozys (tidigare fransk president) ledning gått ut med budskapet att i valet mellan en kandidat från socialistpartiet och Front National skall UMP inte förorda en röst på någon av dem, den s k ”ni-ni-pakten”. Bakgrunden är att i andra omgången ställs de två kandidater som har störst chans att vinna mot varandra, brukligt är att man enas bakom den som bäst representerar de egna preferenserna även om den ena kandidaten inte kom till andra omgången. I fallet med fyllnadsvalet i Doubs erbjöd socialistpartiet UMP en s k Front Républicaine för att gemensamt besegra kandidaten från Front National, som fick flest röster i första omgången medan UMP:s kandidat blev utslagen. Sarkozy och UMP sa emellertid nej och hänvisade till att man inte ville stödja någon av de två sidorna, en slags variant av den välkända kålsuparteorin.
Då gick emellertid Alain Juppé ut och förklarade att hade det varit upp till honom att rösta hade det blivit på socialistkandidaten. Juppé går här i den förre franske presidenten Jacques Chiracs fotspår, Chirac höll en stenhård linje mot Front National och gick vare sig FN-väljare eller kandidater till mötes. Juppé står för den franska höger som söker sig mot en centerposition med politiskt fokus på ekonomi, budget, sysselsättning och sociala frågor medan Sarkozys strategi är att vinna över så många av FN:s väljare som möjligt genom att betona lag o ordning, laïcité och invandring De två sannolika kandidaterna inför presidentvalet 2017 profilerar därmed två grundläggande strömningar som aldrig integrerats i den partikonstellationen: en liberalt inriktad republikansk höger och en nationellt sinnad konservativ höger.
Även i det gaullistparti som är båda herrarnas ursprung har dessa strömningar funnits, dock var den nationellt sinnade konservatismen inom gaullismen aldrig i närheten av att närma sig den samtida extrema eller populistiska högern. Men i den partikonstellation som nu består av ett helt spektrum av högerideologier – från gaullism till rejält socialliberala centerpolitiker – har konservatismen fått en avsevärt mer populistisk prägel. Som jag sagt många gånger, Front National lever just nu högt på den traditionella franska högerns politiska kris.
Sarkozys linje har UMP-väljarnas stöd enligt opinionsundersökningar. Men än är det långt till 2017 och ett tag tills dess att UMP skall enas kring en presidentkandidat. Juppé är en skicklig strateg och tålmodig, Sarkozys presidentperiod präglades av impopulära reformer, ökande arbetslöshet och en hel del privata skandaler. Fördel Juppé skulle jag säga.
Läs mer i Libération, på Juppés blogg (båda på franska) samt på kloke Tomas Lindboms blogg (svenska).
VÄNSTRA STRANDEN 