Etikett: Front National

Departementsvalen i Frankrike: Nytt valsätt och nya valkretsar

Högerblocket gjorde ett mycket bra resultat i de franska valen till departementsfullmäktige. Inte någon gång tidigare har så många departement svängt över, och i det här fallet då till högern. Också flera historiskt ”röda” departement har blivit högerstyrda medan endast ett gått från höger- till vänsterstyre.

Front National fick också framgångar i meningen att partiet nu är representerat i fler departement. Men Front National fick till slut 62 ledamöter valda, högerblocket fick 2418 och vänsterblocket 1592. FN styr inte något departement men hade en majoritet av de röstande bakom sig i ett femtiotal kantoner, en missräkning för partiet då Frankrike har drygt 2000 kantoner (efter omgörningen). Valets stora segerherre hette Nicholas Sarkozy som, i någon mån uträknad, kom tillbaka som högerblockets ledare i höstas och ledde sin partiallians till storseger. Efter gårdagens val styr högern 67 departement och vänstern 28.

Men, vad som sällan sägs i i diskussionen om det franska departementsvalen 2015 är att det är första gången som en ny ordning för valen används. Denna gång skulle alla ledamöter väljas, inte bara hälften som förr, och på en gång. Tidigare förnyades hälften av departementens ledamöter vart tredje år, mandatperioden var (och är) sex år. Valen var s k kantonalval och genomfördes efter ett rullande schema. Att då nästan trettio departement svängde över är mer begripligt om man betänker att både 1982 och 1998 svängde närmare femton, alltså hälften så många när hälften så många platser stod på spel.

Att valsättet förändrats och kantonerna halverats ändrar inte på det faktum att Frankrike befinner sig i en turbulent politisk situation med en regering och president vars ideologiska inriktning tappat i förtroende, och att den franska höger som länge ägnade sig åt fraktions- och personstrider lyckades samla ihop sig nog mycket för att avgå med en klar seger i valen. Men det ger perspektiv och förklarar varför en ”högervåg” just detta år 2015 fick en avsevärt större effekt än den hade fått under det gamla systemets tid. Förändringen förklarar också Front Nationals starka intresse och stora förhoppningar inför valet, men väljarstödet var i procent räknat ungefär detsamma som i valet till EU-parlamentet för nio månader sedan.

Läs mer här och här. (franska)

Som en åsna mellan hötappar – den franska högern och Front National

För en dryg vecka sedan genomfördes ett fyllnadsval i en valkrets i norra delen av departementet Doubs i Frankrike (Franche-Comté, östra Frankrike, gränsar mot Schweiz). Den tidigare ledamoten i parlamentet, Pierre Moscovici (PS) har blivit kommissionär i EU-kommissionen. Vann valet gjorde Frédéric Barbier också han från socialistpartiet, med knapp marginal, över Front Nationals kandidat Sophie Montel. Valdeltagandet ökade i andra valomgången men låg ändå bara på i svenskt perspektiv modesta 49 procent.

Men viktigare än detta i och för sig dramatiska val var kanske de politiska konvulsioner som valet framkallade i den breda högerkonstellationen UMP. Bakom konvulsionerna ligger en av det partiets förgrundsfigurer, en av grundarna och ledare för partiet mellan 2012 och 2014, borgmästaren i Bordeaux, tidigare stats- försvars- och utrikesministern och sannolikt presidentkandidat inför valet 2017 Alain Juppé.

UMP har under Nicolas Sarkozys (tidigare fransk president) ledning gått ut med budskapet att i valet mellan en kandidat från socialistpartiet och Front National skall UMP inte förorda en röst på någon av dem, den s k ”ni-ni-pakten”. Bakgrunden är att i andra omgången ställs de två kandidater som har störst chans att vinna mot varandra, brukligt är att man enas bakom den som bäst representerar de egna preferenserna även om den ena kandidaten inte kom till andra omgången. I fallet med fyllnadsvalet i Doubs erbjöd socialistpartiet UMP en s k Front Républicaine för att gemensamt besegra kandidaten från Front National, som fick flest röster i första omgången medan UMP:s kandidat blev utslagen. Sarkozy och UMP sa emellertid nej och hänvisade till att man inte ville stödja någon av de två sidorna, en slags variant av den välkända kålsuparteorin.

Då gick emellertid Alain Juppé ut och förklarade att hade det varit upp till honom att rösta hade det blivit på socialistkandidaten. Juppé går här i den förre franske presidenten Jacques Chiracs fotspår, Chirac höll en stenhård linje mot Front National och gick vare sig FN-väljare eller kandidater till mötes. Juppé står för den franska höger som söker sig mot en centerposition med politiskt fokus på ekonomi, budget, sysselsättning och sociala frågor medan Sarkozys strategi är att vinna över så många av FN:s väljare som möjligt genom att betona lag o ordning, laïcité och invandring De två sannolika kandidaterna inför presidentvalet 2017 profilerar därmed två grundläggande strömningar som aldrig integrerats i den partikonstellationen: en liberalt inriktad republikansk höger och en nationellt sinnad konservativ höger.

Även i det gaullistparti som är båda herrarnas ursprung har dessa strömningar funnits, dock var den nationellt sinnade konservatismen inom gaullismen aldrig i närheten av att närma sig den samtida extrema eller populistiska högern. Men i den partikonstellation som nu består av ett helt spektrum av högerideologier – från gaullism till rejält socialliberala centerpolitiker – har konservatismen fått en avsevärt mer populistisk prägel. Som jag sagt många gånger, Front National lever just nu högt på den traditionella franska högerns politiska kris.

Sarkozys linje har UMP-väljarnas stöd enligt opinionsundersökningar. Men än är det långt till 2017 och ett tag tills dess att UMP skall enas kring en presidentkandidat. Juppé är en skicklig strateg och tålmodig, Sarkozys presidentperiod präglades av impopulära reformer, ökande arbetslöshet och en hel del privata skandaler. Fördel Juppé skulle jag säga.

Läs mer i Libération, på Juppés blogg (båda på franska) samt på kloke Tomas Lindboms blogg (svenska).

Front Nationals stöd – en sufflé eller en sockerkaka?

För några veckor sedan visade en opinionsundersökning i Frankrike att nästan var fjärde fransk väljare tänkte sig att rösta på Front National i nästa års Europaval. Förklaringen till det starka opinionsstödet är en kombination av aktualitet (lokalval i Brignoles), euroskepticism, djupt missnöje med den socialistiske presidenten och den konservativa högerns långvariga flirt med de idéer som förs fram av Front National.

Förra gången det var Europaparlamentsval (2009) var valdeltagandet i Frankrike drygt 40 procent så frågan om prediktionsmöjligheten är omöjlig att svara på utan att väga mot röstvilja och tidigare valdeltagande. Och då fick Front National tre mandat i Europarlamentet (Frankrike har 72).

Opinionsmätningar kan aldrig tas som intäkt för partival, de är alltid en approximation och beskriver en situation vid en exakt tidpunkt där en del av kontexten är just att den avgivna preferenser inte innebär ett faktiskt partival. Det är till och med så att det är rimligt att idag se avgivna preferenser i en opinionsundersökning som en del i en opinionsbildningsprocess från medborgarnas sida. Man kan närma sig den faktiska valhandlingen mer eller mindre skickligt genom metodval och frågekonstruktioner, men skarpt läge är det bara och endast vid själva valhandlingen.

Dock, Marine le Pen har lyckats avdemonisera sitt parti och hennes framtoning är en helt annan än faderns. Emellertid har hon genom kritik av den frigivna gisslans skägg och klädsel lyckats trampa i klaveret i en ur fransk nationell synpunkt olycklig fråga. Hon tyckte sig se ett underkastande under islam i de långa skägg och de turbanliknande huvudbonader som bars av de efter flera år fängslade fransmännen i Sahara.

Oavsett Marine le Pens eget politiska arbete – som inte skall underskattas och är huvudingrediensen – så är opinionsstödet för partiet en sufflé som lagats av 1. en högerkonstellation i konvulsioner (på väg att splittras i en liberal och en konservativ del) och 2. där framförallt den konservative ledaren Jean-Francois Copé mer än gärna lägger sig nära Front Nationals retorik samt 3. djupt missnöje med president Hollandes förmåga att återupprätta ekonomin. Lägg därtill den europeiska krisen som  gett stark vind i seglen för en euroskeptisk opinion så är rätten färdig. Den intrikata frågan är om sufflén står sig när den kommer ut ur ugnen eller om den sjunker ihop (som suffléer dessvärre ofta gör…) Det kanske visar sig istället vara en sockerkaka! Om detta vet vi intet förrän i slutet av maj.

En brèf: Allt större andel av Front Nationals väljare är arbetarklass, kvinnor och unga

I en alldeles färsk analys av förra årets franska val har en av Frankrikes främst valforskare Nonna Mayer pekat på att Marine le Pen alls inte lyckats bredda sin väljarkår, utom i ett avseende. Hon har en högre andel kvinnliga väljare än sin far. Mayer betonar att analysen bygger på en valdagsundersökning som endast består av ett urval på 1500 personer och att intervjuerna gjorts på telefon. Man bör därför vara försiktig i slutsatserna om just 2012 års Front National-väljare.

I debatten kring valen i Frankrike talades det ofta om att Marine le Pen skulle nå bredare väljargrupper genom en mjukare framtoning men Mayers analys pekar på motsatsen. Andelen arbetarklass, yngre och lågutbildade har ökat. Vad som dock är ett faktum är att Marine le Pen fått fler kvinnliga arbetarröster än sin far. Andelen bland kvinnliga arbetare med manuellt arbete har nästan fördubblats mellan 2007 och 2012 men fortfarande är andelen manliga arbetare som röstar på Front National avsevärt högre än kvinnliga.*

Mayer betonar att den ökande andelen arbetarklassröster på Front National stämmer väl med erfarenheter från liknande partier i Schweiz, Norge och Danmark.

Så där lite en passant visar hon för övrigt att andelen franska invånare som instämmer i att ”det finns för många invandrare” i landet har minskat kontinuerligt sedan 1995 (från 74 procent till 49 procent) och är även lägre idag jämfört med 1988 (65 procent). Det är 1995 som utgör toppåret. Samma mönster återfinns i Sverige, störst motstånd mot invandring under tidigt 1990-tal och sedan kontinuerligt sjunkande.**

Mayer, Nonna (2013) From Jean-Marie to Marine Le Pen: Electoral Change on the Far Right Parliamentary Affairs vol 66 s 160-178.

* Två kategorier ryms inom klassificeringen av ”arbetarklass” i undersökningen, dels rutinartat arbete som inte betecknas som manuellt (t ex lagerarbete, sortera post), dels manuellt arbete (städa, bygga ställningar).

Icke-manuellt rutinarbete:   Män – 2007 12 % och  2012 16 %   Kvinnor – 2007 12 % och 25 %

Manuellt arbete: Män – 2007 18 % och 2012 37 %  Kvinnor – 2007 13 % och 2012 22 %

** Frågan endast ställd valår i Frankrike.