Som en åsna mellan hötappar – den franska högern och Front National

För en dryg vecka sedan genomfördes ett fyllnadsval i en valkrets i norra delen av departementet Doubs i Frankrike (Franche-Comté, östra Frankrike, gränsar mot Schweiz). Den tidigare ledamoten i parlamentet, Pierre Moscovici (PS) har blivit kommissionär i EU-kommissionen. Vann valet gjorde Frédéric Barbier också han från socialistpartiet, med knapp marginal, över Front Nationals kandidat Sophie Montel. Valdeltagandet ökade i andra valomgången men låg ändå bara på i svenskt perspektiv modesta 49 procent.

Men viktigare än detta i och för sig dramatiska val var kanske de politiska konvulsioner som valet framkallade i den breda högerkonstellationen UMP. Bakom konvulsionerna ligger en av det partiets förgrundsfigurer, en av grundarna och ledare för partiet mellan 2012 och 2014, borgmästaren i Bordeaux, tidigare stats- försvars- och utrikesministern och sannolikt presidentkandidat inför valet 2017 Alain Juppé.

UMP har under Nicolas Sarkozys (tidigare fransk president) ledning gått ut med budskapet att i valet mellan en kandidat från socialistpartiet och Front National skall UMP inte förorda en röst på någon av dem, den s k ”ni-ni-pakten”. Bakgrunden är att i andra omgången ställs de två kandidater som har störst chans att vinna mot varandra, brukligt är att man enas bakom den som bäst representerar de egna preferenserna även om den ena kandidaten inte kom till andra omgången. I fallet med fyllnadsvalet i Doubs erbjöd socialistpartiet UMP en s k Front Républicaine för att gemensamt besegra kandidaten från Front National, som fick flest röster i första omgången medan UMP:s kandidat blev utslagen. Sarkozy och UMP sa emellertid nej och hänvisade till att man inte ville stödja någon av de två sidorna, en slags variant av den välkända kålsuparteorin.

Då gick emellertid Alain Juppé ut och förklarade att hade det varit upp till honom att rösta hade det blivit på socialistkandidaten. Juppé går här i den förre franske presidenten Jacques Chiracs fotspår, Chirac höll en stenhård linje mot Front National och gick vare sig FN-väljare eller kandidater till mötes. Juppé står för den franska höger som söker sig mot en centerposition med politiskt fokus på ekonomi, budget, sysselsättning och sociala frågor medan Sarkozys strategi är att vinna över så många av FN:s väljare som möjligt genom att betona lag o ordning, laïcité och invandring De två sannolika kandidaterna inför presidentvalet 2017 profilerar därmed två grundläggande strömningar som aldrig integrerats i den partikonstellationen: en liberalt inriktad republikansk höger och en nationellt sinnad konservativ höger.

Även i det gaullistparti som är båda herrarnas ursprung har dessa strömningar funnits, dock var den nationellt sinnade konservatismen inom gaullismen aldrig i närheten av att närma sig den samtida extrema eller populistiska högern. Men i den partikonstellation som nu består av ett helt spektrum av högerideologier – från gaullism till rejält socialliberala centerpolitiker – har konservatismen fått en avsevärt mer populistisk prägel. Som jag sagt många gånger, Front National lever just nu högt på den traditionella franska högerns politiska kris.

Sarkozys linje har UMP-väljarnas stöd enligt opinionsundersökningar. Men än är det långt till 2017 och ett tag tills dess att UMP skall enas kring en presidentkandidat. Juppé är en skicklig strateg och tålmodig, Sarkozys presidentperiod präglades av impopulära reformer, ökande arbetslöshet och en hel del privata skandaler. Fördel Juppé skulle jag säga.

Läs mer i Libération, på Juppés blogg (båda på franska) samt på kloke Tomas Lindboms blogg (svenska).

Inför sista omgången av det franska presidentvalet

Ikväll meddelade mittenpolitikern Francois Bayrou att han personligen kommer att rösta på Francois Hollande i den avgörande omgången i franska presidentvalet på söndag. Tidigare har både Eva Joly och Jean-Luc Mélenchon direkt uppmanat till att stödja Hollande. Medan Marine le Pen sagt att hon röstar blankt. I TV-inslag har flera av FN:s aktiva sagt att de gör likadant, men några har också sagt sig rösta på Hollande, för att få en ”förändring”. Kort sagt, det ser illa ut för sittande presidenten Nicolas Sarkozy.

Sarkozys popularitetskurva har verkligen beskrivit ett av de djupaste fallen i fransk politisk historia, men han har inte bara fått politiskt kritik. Många har varit missnöjda med hans sätt att vara president, ibland har han kallats ”President Bling-bling” syftandes på Sarkozys förkärlek för glamour, lyx och kändisskap.  Francois Hollande har satt en ära i att framställa sig som den ”normala” presidenten, den som liknar Chirac, Pompidou eller för den delen Mitterrand. Å andra sidan kallades Francois Mitterrand för ”Sfinxen” av sin samtid och kritiserades för att han började bete sig som en kunglighet när han blev president. Även om folket upprörts lite grand av Sarkozys äktenskapliga affärer (han skilde sig, gifte om sig för tredje gången och blev pappa igen under presidentperioden) så kan man ju fundera på om Francois Mitterrands dubbla bokföring med en kvinna som i praktiken var en andra hustru, och gemensamt barn, var en mer rimlig lösning. Franska presidenter har en väldigt speciell roll och förväntningarna på deras upphöjdhet liknar snarast synen på ett kungahus.

I slutdebatten i går kväll var det en verklig slugger-Sarkozy som försvarade sitt ämbete och sin praktik med alla till buds stående medel. Han kallade Hollande lögnare, raljerade med hans bristande erfarenhet, såg till att få sista ordet och blev då och då extremt irriterad. Han bombarderade tittarna och Hollande med siffror kring budget, ekonomi och arbetsmarknad i syfte att via på sin egen  kunnighet och Hollandes bristande förmåga att ta ansvar för landet. Men Hollande svarade upp genom att återkomma till att det som skett de senaste tio åren faktiskt var Sarkozys ansvar, han hade ju faktiskt suttit i regering och varit president under den perioden. Hollande försökte kommunicera värderingar och principer medan Sarkozy försökte briljera med kunskaper, prognoser och statistik.

Den tre timmar långa debatten visade på två temperament, som avsett, men blottade också värderingsskillnader. Intressant från svensk utsiktspunkt är Hollandes betoning av tillväxt och att det är ett motiv för att vilja omförhandla den nya Europakten. Den anses betona åtstramning alltför mycket, och här har Hollande många ekonomer med sig. Sarkozy å sin sida lyfte fram de ekonomiska katastroferna i Grekland, Spanien och Portugal, en situation som är en konsekvens av socialistisk expansionspolitik menar han. När Hollande påpekar att Italien under Berlusconi knappast kan sägas vara en socialistisk experimentstat blev Sarkozy irriterad och påpekade att Berlusconi är Berlusconi…

Det mesta talar för en storseger för Francois Hollande på söndag. Men det är bara början. I juni kommer parlamentsvalen: Hur går det där för Marine le Pen, för första gången kanske Front National kommer in i Nationalförsamlingen av egen kraft i ett majoritetsvalsystem? Får Francois Hollande en massiv och sammanhållen majoritet som stöd för de förändringar han vill genomföra? Skall Front de Gauche göra ett större genombrott där och därmed tynga regeringspolitiken åt vänster? Och hur blir det med de gröna i parlamentsvalen? Många frågor återstår innan Francois Hollande (eventuellt) kan ta itu med sin ”förändring”.

Följ valkampanjen och resultaten via Le Monde, Libération och France2. Och läs gärna Lindbom på franska.

Finns det någon lösning i Palestina?

Den militära konflikten mellan Israel och Hamas har följt mig varje dag, ja nästan timma för timma, under några dagar i Paris. De franska analyserna och den franska rapporteringen är faktiskt – tycker jag – bredare och mer analytiskt. Konflikten i Palestina behandlas djupt engagerat och seriöst, utan sidoblickar på fransk inrikespolitik, och med en hälsosam svalka i tonläget. I Sverige ställer journalisterna frågor av typen ”hur har människorna det i Gaza?” Är det någon tittare/läsare som inte redan vet svaret på den frågan?

Israels flygattacker, och ikväll även artillerield och eventuellt en påbörjad markinvasion, över Gazaremsan kan analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för en framtida fred, vilka konsekvenser de får för den palestinska myndigheten, för Hamas och för Israel. Utöver det kan man försöka förklara varför attackerna sker nu, varför de sker överhuvudtaget och varför de palestinska parterna reagerar som de gör. Man kan också diskutera vad aktörer utanför området kan göra, på kort sikt och på lång sikt.

Att motståndet och demonstrationerna mot Israels militära våld är så starkt i många länder och leder till demonstrationer (bl a i Paris) beror i stor utsträckning på att dessa olika analytiska perspektiv flyter samman i ett luddigt men kraftfullt avståndstagande från statligt militärt våld (Israel) mot civila och från en amerikansk regim som under två veckor varit helt stum inför händelseutvecklingen i Gaza.

För mig framstår de historiska anspråken på området mellan Sinaihalvön i söder, de libanesiska bergen i norr och Jordanfloden i öster som helt ointressanta eftersom båda parter (Israel och Palestina) har hur många olika argument och belägg som helst för sin historia i området. Alltså bör varje fredlig lösning börja med situationen såsom den ser ut nu, de rättvisebegrepp och de folkrättsliga principer som vi är ense om via FN och den kunskap om demokrati och konflikthantering som är aktuell.

Attackerna på Hamas kan förstås utifrån en inrikespolitisk kontext där det kommande israeliska valet kan ha varit avgörande. Den nu sittande regeringen önskar inte att bädda för en Likud-seger i februari mot bakgrund av visad svaghet mot det bombardemang som delar av Israel utsätts för från Hamas. Som så ofta är det dock alltid lätt att hitta goda skäl att påbörja en attack (eller en bojkott eller annan sanktion) men alltid svårt att hitta en lämplig tidpunkt att dra sig ur. När har Israel ”vunnit”? Den israeliska regeringen riskerar att inte bli den vinnare som taktiken syftade till.

Som Le Monde skriver så försvagar den israeliska attacken fr a president Abbas. För regionen är konsekvenserna avseende Abbas väsentligare än tillfälliga dito avseende Hamas. En försvagad Abbas underminerar möjligheten för Israel att få en auktoritativ partner att diskutera vapenvila/fred med. Visserligen har Hamas jämställt Abbas med Israel i sin propaganda, men trots allt skulle Hamas beteende gentemot Israel kunna ses som ett försök att ”bomba sig in i” fredsförhandlingarna. Om Israel istället försökt underlätta för ett på sikt oundvikligt närmande mellan de palestinska parterna kunde samtal komma närmare.

Israel är ett av världen mest militariserade länder och dess medborgare kommer inte att känna sig lugnare oavsett hur offensiven mot Hamas slutar. Den israeliska underrättelsetjänsten och dess analyser tillhör de bästa i världen, om de inte t om är bäst, men på samma sätt som fransmännen fick bita i gräset i Algeriet och amerikanarna i Vietnam så är Israels militära kamp mot Hamas, och mot den pan-islamiska rörelse som Hamas är en del av, dömd att misslyckas.

Den palestinska nationalismen har en kort historia. Den mobiliserades av sionismen under 1920-talet men parallellt existerade också en motsatt ideologi, en pan-arabism, som på 1950-talet hade sitt centrum i Kairo. Sedan Junikriget 1967 har den palestinska nationalismen, och sympati med den, kommit att ersätta pan-arabismen. Vi ser därmed en pan-islamism som paradoxalt nog stödjer nationella anspråk. (I Algeriet fanns länge en skarp konflikt mellan pan-arabismen och den algeriska nationalismen per se då Algeriet var ett berberterritorium som invaderas av araber omkring 665 e kr)  Pan-islamismen har nästan helt marginaliserat den stora kristna palestinska minoriteten. På samma sätt som jag menar att den palestinska nationalismen inte bör utgöra grunden för en statsbildning så menar jag att inte heller en judisk eller hebreisk nationalism bör utgöra en sådan grund. Kampen mellan dessa nationalistiska ideologier polariserar och driver konflikten mot allt större oförsonlighet. Stater bör inte grundas på etniska, religiösa eller biologiska egenskaper hos medborgarna. Jag omfattar en republikansk syn på medborgarskapet där lojalitet mot staten återgäldas med jämlik behandling oavsett egenskaper.

Som jag ser det så bör staten Palestina – som inkluderar hela Israel och hela det palestinska territoriet – kunna rymma både sefarder, ortodoxa, amerikanska nyfrälsta, araber, libaneser, perser, kopter, egyptier och alla andra identitetsdrivna grupper vi kan komma på som redan finns i området. Religiösa, kulturella, språkliga och andra specifika rättigheter skall garanteras för olika grupper och en internationell övervakning av den nya statsbildningen bör instiftas under mycket lång tid. Med den goda infrastruktur och de utomordentliga landvinningar som den israeliska staten visade fram till dess att militären och försvaret av landet blev den överskuggande politiska uppgiften är jag övertygad om att ett judiskt-arabiskt Palestina skulle bli regionens mest attraktiva plats att leva och arbeta på. På det sättet undviker man också den tragedi som utspelar sig i Zimbabwe nu, där de tidigare förtrycktas ledare ägnat större delen av sin energi åt att hämnas gamla oförätter och därmed ruinerar det egna landet ch det egna folket.

Men självklart är detta en vision, och en vision som bara kan infrias på grundval av de israeliska medborgarna vilja å ena sidan och de palestinska medborgarnas å den andra. Jag skulle dock önska att målet för freden inte vore två antagonistiska stater bredvid varandra (den s k tvåstatslösningen) utan en stat på demokratiska grundvalar.

En eloge åt Nicolas Sarkozy som sedan nyårsdagen likt en Duracell-kanin träffar israeliska och libanesiska ledare och som redan på måndag gör en rundresa i regionen för undersöka möjligheterna att få en vapenvila till stånd. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner var också den enda som försökte få fram ett kortare humanitär vapenstillestånd. Nu har också EU-trojkans utrikesministrar bestämt sig för att resa till regionen.  Hoppet får aldrig slockna.

I annat fall lär min farfar få rätt om Har-Magedon.