Har vi blivit mogna att på nytt och på allvar diskutera statens roll och den politiska synen på statsmakten? Ja, det var den fråga jag tog med mig från dagens seminarium ”Politik – mer än åtgärder” som hade förre skolministern Bengt Göransson och hans bok ”Tankar om politik” i centrum. Det är alltid en fröjd att lyssna på Göranssons formuleringskonst och på hans klokskap. Han har en förmåga att tydliggöra abstrakta sammanhang på ett sätt som jag saknar hos dagens politiker.
I debatten framstod det dock alltmera som att vi alla var rörande överens om att det fanns stora problem med både kundperspektiv, skattebetalarperspektiv och köp-sälj-modeller liksom med att prioritera vad som i realiteten blir en valfrihet för några och ett tvång för andra. Att förändra systemen är dock lättare sagt än gjort, den inre logik och rationalitet som uppstår är inte lätt att rå på utan en statsmakt som har mer makt än de flesta av oss vill att den skall ha.
Och då uppkommer den intressanta frågan, vad skall vi med staten till? Göransson kallar sig folkrörelsesocialist och anti-etatist och i detta tror jag honom. Hans svar ligger därför i organisering av basen (alltså gräsrötterna) men i dagens individualiserade samhälle och virtuella medielandskap är det svårt att göra det utan att konceptet måste transformeras rejält. Som några av oss konstaterade redan före seminariet är möjligheten till s k parallella världar idag större än kanske någonsin tidigare. Genom att använda sig av selektiva informationskanaler och ägna sig åt vad Manuel Castells kallar ”self mass-communication” kan vi undvika att konfronteras med uppfattningar och argument som ifrågasätter de egna föreställningarna på något grundläggande sätt.
När jag läste grundkurserna i statskunskap i mitten av 1980-talet var frågan om synen på staten mycket aktuell. Den liberala vågen i politiken hade förnyat frågorna om statsmakt, våldsmonopol, eliter och medborgarskap. Studiekamrater skrev uppsatser om olika partiers syn på staten, jämförde statsuppfattningar i europeiska länder och diskuterade t ex reklam i TV utifrån statsperspektivet. Och en av klassikerna inom mitt område, ”Bringing the state back in”, kom ut. Frågan är om pendeln är tillbaka och vi att vi återigen på allvar bör problematisera statens roll i politiken?
Frågor som internetövervakning, marknadsmekanismer, avreglering i offentlig sektor, europeisk integration och försvarets professionalisering är alla exempel på processer som rimligen borde påverka vår syn på staten och medborgarskapet. Frågan kan tyckas enkel och besvarad för länge sedan. Men enkelheten bedrar. Sådana frågor måste alltid ställas eftersom kontexten varierar. Är det kanske dags att åtminstone vi statsvetare återigen tar tag i empiriska problematiseringar av vårt vanligaste forskningsobjekt – staten?
Dags för ”Bringing the state back in – återkomsten”.
VÄNSTRA STRANDEN 