Etikett: Manuel Castells

Arvet efter 1968: De fria logotyperna och nya skiljelinjer

Imorgon kommer jag att träffa en grupp kolleger från olika discipliner som alla sysslar med forskning om efterdyningarna av det som vi brukar kalla ”1968”. Som läsare av den här bloggen vet så har jag tillsammans med Ulf Bjereld sedan snart ett decennium arbetat med empiriska tolkningar och teoretisk förståelse av de samhällsomvälvningar som följde på 1968, senast i boken ”Den nödvändiga politiken” som kom i våras som är den sista i en trilogi.

Den kommunikationella revolutionens genomslag åren runt 1968 har givit individen allt större utrymme, men har också förskjutit den politiska spelplanen mot vad vi kallar ”kampen om kunskapen”. Kunskap som objekt för tolkning står allt oftare i centrum för politiken under de senaste decennierna medan klassiska ekonomiska/materiella värdekonflikter, som de mellan arbete och kapital (ofta kallat vänster-höger-skiljelinjen), har fått ett mindre utrymme. Allt fler frågor i vardagen blir föremål för politiska beslut jämfört med under 1900-talets första hälft och många av dessa berör förment personliga ting som sexuella preferenser eller barnuppfostran.

Som en följd av de förändrade villkoren i det ultramoderna individualiserade samhället är det rimligt att tro att nya politiskt relevanta sociala skiljelinjer uppstår vid sidan av dem som politiska sociologer identifierat från demokratins genombrott. I vår forskning har vi identifierat två tänkbara sådana skiljelinjer – nationalstat-transnationella nätverk samt kunskap-marknad. Varje skiljelinje förutsätter dock en social mobilisering för att bli politiskt relevant.

Vi tror att en ny social grupp i vårt samhälle håller på att växa fram, de fria logotyperna. I äldre tiders klassamhälle var klassidentifikationen beroende i huvudsak av materiella omständigheter och individens plats i ett industrisamhälles hierarki. I dagens samhälle är individen klassidentifikation oftare knuten till personlig kompetens, individuell förmåga, egen erfarenhet och karisma. Den fria logotypen är sin egen vara, attraktiv för sin egen skull och därmed också sin egen logotyp. Den fria logotypen är inte i första hand lojal med en arbetsgivare eller entreprenör, utan med sig själv och sina egna värderingar. Vi har i empiriska undersökningar visat att medieyrken och kreativa branscher där innovation och flexibilitet är avgörande för produktionen där den fria logotypen förväntas finnas också har ökat kraftigt i Sverige. Gruppen kallas ibland för ”den kreativa klassen” (Florida) eller ”informationella producenter” (Castells) eller ”symbolanalytiker” (Reich) men vårt bidrag består i att studera deras roll som mobiliserar av nya skiljelinjer, men också i ett konstaterande att gruppen tycks vara två – en som är mer intresserad av samhällsförändring och bidrag till det kollektiva och en som är mer intresserad av vinstmaximering och lönsamhet. (Här kan man jämföra med Oesch undersökningar av de nya medelklassen.)

De intressanta frågorna som jag kommer att lyfta tillsammans med kollegerna är vilken betydelse de fria logotyperna kommer att ha för uppkomsten av politiskt relevanta nya social skiljelinjer i västvärlden? På vilket sätt påverkar de fria logotyperna och de nya skiljelinjerna uttrycksformer och aktörer i den befintliga demokratin?

Svaren lär dröja, men jag kan garantera att forskningsprocessen är kreativ…

Läs mer om den forskning kring nya skiljelinjer som vi bedriver här.

Vad skall vi med staten till?

Har vi blivit mogna att på nytt och på allvar diskutera statens roll och den politiska synen på statsmakten? Ja, det var den fråga jag tog med mig från dagens seminarium ”Politik – mer än åtgärder” som hade förre skolministern Bengt Göransson och hans bok ”Tankar om politik” i centrum.  Det är alltid en fröjd att lyssna på Göranssons formuleringskonst och på hans klokskap. Han har en förmåga att tydliggöra abstrakta sammanhang på ett sätt som jag saknar hos dagens politiker.

I debatten framstod det dock alltmera som att vi alla var rörande överens om att det fanns stora problem med både kundperspektiv, skattebetalarperspektiv och köp-sälj-modeller liksom med att prioritera vad som i realiteten blir en valfrihet för några och ett tvång för andra. Att förändra systemen är dock lättare sagt än gjort, den inre logik och rationalitet som uppstår är inte lätt att rå på utan en statsmakt som har mer makt än de flesta av oss vill att den skall ha.

Och då uppkommer den intressanta frågan, vad skall vi med staten till? Göransson kallar sig folkrörelsesocialist och anti-etatist och i detta tror jag honom. Hans svar ligger därför i organisering av basen (alltså gräsrötterna) men i dagens individualiserade samhälle och virtuella medielandskap är det svårt att göra det utan att konceptet måste transformeras rejält. Som några av oss konstaterade redan före seminariet är möjligheten till s k parallella världar idag större än kanske någonsin tidigare.  Genom att använda sig av selektiva informationskanaler och ägna sig åt vad Manuel Castells kallar ”self mass-communication” kan vi undvika att konfronteras med uppfattningar och argument som ifrågasätter de egna föreställningarna på något grundläggande sätt.

När jag läste grundkurserna i statskunskap i mitten av 1980-talet var frågan om synen på staten mycket aktuell. Den liberala vågen i politiken hade förnyat frågorna om statsmakt, våldsmonopol, eliter och medborgarskap. Studiekamrater skrev uppsatser om olika partiers syn på staten, jämförde statsuppfattningar i europeiska länder och diskuterade t ex reklam i TV utifrån statsperspektivet. Och en av klassikerna inom mitt område, ”Bringing the state back in”, kom ut. Frågan är om pendeln är tillbaka och vi att vi återigen på allvar bör problematisera statens roll i politiken?

Frågor som internetövervakning, marknadsmekanismer, avreglering i offentlig sektor, europeisk integration och försvarets professionalisering är alla exempel på processer som rimligen borde påverka vår syn på staten och medborgarskapet.  Frågan kan tyckas enkel och besvarad för länge sedan. Men enkelheten bedrar. Sådana frågor måste alltid ställas eftersom kontexten varierar. Är det kanske dags att åtminstone vi statsvetare återigen tar tag i empiriska problematiseringar av vårt vanligaste forskningsobjekt – staten?

Dags för ”Bringing the state back in – återkomsten”.