Heja Sverige – men varför just den 6 juni?

Idag är det Sveriges nationaldag. Nationaldagen instiftades 1983 och den blev en allmän helgdag först 2005. Men den 6 juni hade redan en plats i nationalismens högtidsalmanacka eftersom dagen firats i olika bemärkelser till minnet av Gustav Vasas kröning den 6 juni 1523, den s k Gustafsdagen. Det var i början av 1900-talet som Svenska flaggans dag blev flaggdag och kom att firas som högtidsdag med festligheter och tal. Starten kan nog sägas ha skett den 6 juni 1916 men firandet tog sig allt mera institutionaliserade former under decennierna som kom.

För flera år sedan (2007) skrev jag i tidningen Dagen om nationaldagen och om varför jag inte tycker att den fyller någon funktion i det svenska samhällslivet. När annandag pingst som helgdag togs bort och ersattes av nationaldagen var jag djupt kritisk, och är fortfarande. En långhelg som har och har haft en stark plats i många svenskars liv genom familjehögtider (pingstbröllop, dop, förlovning m m) och en inledning på sommaren bryts isär och ersätts av en ensam röd dag som turnerar runt bland veckodagarna.

Men viktigast är att en nationaldag bör uttrycka en folklig och bred känsla för den egna historien, kulturen, fred och rätten till självbestämmande. I Norge och Finland är den närvaron stark, länder som har kämpat sig till sin frihet. I Frankrike är fortfarande störtandet av kungens envälde och en liberal revolution som blev början på en utveckling mot demokrati centralt för firandet den 14 juli. Den franska nationaldagen instiftades av Nationalförsamlingen 1880 för att den nya tredje republiken (som kom att vara ända fram till andra världskriget) önskade ett tillfälle att manifestera den nya tid som inträtt efter att kejsardömet under Napoleon III gått under i och med det fransk-tyska kriget. Nationaldagen manifesterar en återfödelse och – återigen – ett folkligt uppror mot överheten.

Den svenska nationaldagen däremot den firas till minne av tillträdet av den kungamakt som skulle bli absolut. Till skillnad från de flesta andra nationaldagar firas den till minne av en händelse långt före demokrati eller parlamentarism. Visserligen slog Gustav Vasa tillbaka danskarna och skapade förutsättningarna för ett självständigt Sverige men hans idé om staten var snarast godsägarens. Att Gustav Vasa var en skicklig maktpolitiker är otvetydigt men riktigt varför en vanlig svensk man eller kvinna idag skulle känna stolthet och värdegemenskap med en av renässanstidens framstående europeiska furstar vet jag inte.

En nationaldag till minne av demokratins införande, av allmän rösträtt, av enväldets nedrivande eller av tryckfrihetens instiftande – där är saker som vi gemensamt kanske skulle kunna fira och minnas med stolthet. En nationaldag måste ha ett uns av uppror och kamp i sig, en match mot något till synes oövervinneligt. Men i Sverige firar vi det kungliga enväldets införande.

När detta är sagt – Sverige är värt att fira alla dagar om året. Jag viftar gärna med min flagga nu och då, lyssnar på kungens tal och gläds åt svenska framgångar inom vetenskap, sport och kultur. Jag älskar att lära mer om svensk historia och jag njuter av att lära känna olika delar av vårt land. Vi har mycket att glädjas åt och mycket att dela med oss av. Heja Sverige!

En nationaldag utan innehåll

Idag är det Danmarks grundlagsdag. Det är ingen helgdag i Danmark om jag förstått rätt (även om det råkar vara söndag just idag) men många är eller kan vara åtminstone halvdagslediga. Riktigt hur utbrett firandet av grundlovsdagen är vet jag inte, men i år lär danska gayrörelsen i alla fall firas i Köpenhamn. Så något slags hyllning till frigörelse och frihetlighet finns det.

Danmark firar en liberal och demokratisk grundlag som antogs 1849, men redan dessförinnan förekom folkfester den 5 juni dels till minne av regionala ständerförsamlingar (representativa församlingar på grundval av socialt stånd) men också till minne av att ”stavnsbåndet” upphörde. Stavsbåndet var ett kontrakt som innebar att varje vuxen man upp till 36 år var tvungen att bo kvar på det gods/bruk där han var född, eller köpa sig rätten att flytta (feodal sedvänja, liknande statarsituationen i Sverige).

Följande grundlagar har i Danmark också antagits den 5 juni, av tradition får man förmoda.

Vad man än väljer att fira i Danmark den 5 juni så firar man politisk liberalism: den nya grundlagen från 1849 innebar övergång från envälde till konstitutionell monarki, att kunna släppa feodala band eller upprättandet av folkförsamlingar är alla tecken på den nya demokratiska tidens inbrytning i Danmark. Så fira på kära danskar.

Imorgon firar Sverige sin nationaldag. Här kan vi välja mellan Gustav Vasas intåg i Stockholm (enväldets början och en kung som lade kyrkan under sig) eller införandet av 1809 års grundlag (en grundlag som visserligen innebar maktdelning men gav kungen stor makt – och som dessutom inte längre gäller).

I Frankrike, Norge och Danmark firar man folklig frigörelse på sina nationaldagar eller motsvarande. I Sverige förmodas vi fira enväldets införande, det ärftliga monarkins början och ett kungadöme som bytte till protestantism för att kungen skulle kunna utöva sin auktoritet genom och ovanför kyrkan.*

Jag har respekt för de som försöker fylla nationaldagen i Sverige med innehåll, men jag är inte övertygad om vare sig behovet av en sådan nationaldag eller att den kan fyllas med innehåll när den knappast har någon folklig förankring.

*Några förslag på nationaldag är kanske 2 december då Tryckfrihetsförordningen antogs 1766 eller den 24 maj när lika och allmän rösträtt för män och kvinnor antogs 1919.