Den lusofona världen – om Portugal och kolonialism

På en jämn födelsedag förra året fick jag boken ”Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare” av journalisten Henrik Brandão Jönsson i present. Inte förrän nu har tiden medgivit att boken blivit läst. Så mycket roligare då att läsupplevelsen blev så god! Boken är en exposé, vägledd av de sju dödssynderna, över Portugals koloniala historia och hur den har skapat moderna globala mötesplatser. Som Jönsson skriver så är denna den av världen skamligt underrapporterad, mycket på grund av bristande språkkunskaper menar han.

Visserligen är det många kolonialmakten – som Storbritannien och Frankrike – vilka haft välden i vilka solen aldrig går ned. Men bortsett från den detaljen är Jönsson pregnant, glasklar och lättfattlig kring oerhört invecklade och tragiska historiska händelser. Allra mest uppskattar jag den icke-moraliserande berättartekniken som låter läsaren själv fälla omdömet – en teknik alltför få journalister idag verkar behärska. Den hederliga reseskildringen blir här uppdaterad och ett verktyg i en skarp analys av historia och globalisering.

Jönsson gestaltar också platserna väl – jag har aldrig besökt Goa eller Macao och ändå framstår de levande för mig. Blandningen av detaljer och samhällsanalys lyfter texten och skapar mening åt en bok som denna. Väl sammanhållen, fokuserad (en person som förmår välja bort?) och faktiskt lättsam trots komplexa och tunga berättelser. Berättelserna ger också insikter om andra delar av världen; om Goa får vi också veta en del om den israeliska militären, om Brasilien en hel del om slavhandel och om Macao en hel del om Trump och Kina. Dock uppfattar jag då och då att författaren kryddar sina betraktelser med en knivsudd machismo. Det är onödigt då rätten smakar utmärkt som den är.

Det enda jag saknar är – kartor! Varför kunde vi inte få visuellt stöd till de relevanta vandringar, promenader, flyg, tåg- och taxiresor som utgör bokens motorer?

En utmärkt bok för sommardagar i hammocken liksom för mörka höstkvällar.

https://www.nok.se/imagevault/publishedmedia/m80zj5e6lq8s3368jwfl/D-r_solen_aldrig_g-r_ned_9789127167643.jpg

Demokratin har aldrig varit ett självklart politiskt resultat

För några veckor sedan lånade jag Charles Tillys bok ”Contention and Democracy in Europe 1650-2000” på universitetsbiblioteket. Upprinnelsen var en glimt på twitter där – den nu från radio kände – docenten i ekonomisk historia Erik Bengtsson nämnde den. Tillys bok kom 2002 men egentligen är den en syntes av hans mångåriga verksamhet. Som doktorand läste jag hans ”Big structures, Large processes, Huge comparisons” (1984) med stigande häpnad, och lite lycksalighet. Det är inte fel att säga att den kom att påverka hela min uppfattning om vad det är att vara statsvetare. Därför blev jag också inspirerad att återuppta kontakten med Tilly.

Efter avslutad läsning kan jag konstatera att formatet inte gör Tilly rättvisa, det blir för kortfattat och ändå för mastigt. Men, när det är sagt, några viktiga poänger om hur demokrati utvecklas är väl värt att lyfta fram.

Utvecklingen mot demokrati har underlättats, men också hållits tillbaka, av folkliga uppror och sociala protester. Dock, något steg närmare demokrati har inte tagits utan sådant socialt tryck. Viktigt idag är att hålla i minnet att organisering i rörelser/associationer inte alls alltid lett till ökat folkligt inflytande. Tvärtom har en uppsjö av sådana grupper motarbetat alla steg emot vad vi menar med demokrati. I Frankrike ledde de starka patron-klient-relationerna inom och mellan de markägande klassen och kyrkans makthavare till en ovanlig klassallians mellan arbetare i städer och vanliga bönder. Likaså kom städernas medelklass, som också hölls utanför dessa nätverk, att kräva ökat inflytande i kraft av sitt kapital. I Storbritannien fanns det inte förutsättningar för en allians mellan bönder och arbetarklassen i städerna eftersom småbönder utmanövrerats från större delen av de brittiska öarna vid tiden för demokratins insteg. Därmed fick städernas arbetarklass en dominerande ställning i kampen för demokrati.

Tilly pekar också på hur de politiska identiteterna skiftade med utvecklingen mot demokrati. Istället för identifikation med sin socken, sin släkt eller sitt skrå blev identiteten knuten till organisationer, fackföreningar och partier. Vilket ledde till att 1800-talet kännetecknas av bredare och – som jag uppfattar Tilly – mer socialt genomgripande och produktiva konflikter än på 16- och 1700-talet.

Han noterar också att en självstyrande militär (nationell eller privat) alltid hämmar utvecklingen mot demokrati. Och att exkludering från medborgarskap av vissa befolkningsgrupper på grundval av religiös identitet har samma effekt.

Demokrati består inte, påpekar Tilly, av institutioner och fria val. Demokrati är de mekanismer som gör folkligt inflytande på landets styrelse möjliga. För Tilly är det balansen mellan regeringens förmåga till maktutövning och storleken på inflytande från medborgarna som bestämmer graden av demokrati. Och den balansen växlar över tid och mellan olika länder. Samtidigt finns det en otvetydig utveckling mot ökad demokrati i Europa, men den utvecklingen kommer inte av sig själv utan måste följa ur upprepade strider, tvister och konflikter mellan makthavare och undersåtar. Perspektivet bakåt ända till 1650 ger onekligen de senaste hundra åren en något mindre framskjuten plats än i de flesta berättelser om demokratins genombrott…

Värt att fundera på idag är kanske vilka politiska klassallianser som är möjliga i vårt politiska landskap och på vilket sätt (och vilken sorts) ägande och egendom fortfarande formar konflikter i moderna välfärdsstater som Sverige.