Favorit i repris: Svensk nationaldag, varför?

För drygt sju år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Jag återpublicerade den också 2009 på bloggen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför ytterligare en gång 🙂

Sedan jag skrev texten första gången 2007 har tiden gått och nationaldagen har blivit alltmer institutionaliserad, särskilt som Pingsthelgen krymptes och numera inte ger någon extra ledighet alls. Vi människor är meningsskapande och fyller förstås även denna nya helgdag som nationaldagen är med verksamhet och firande.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänglig i Mediearkivet)

En nationaldag utan innehåll

Idag är det Danmarks grundlagsdag. Det är ingen helgdag i Danmark om jag förstått rätt (även om det råkar vara söndag just idag) men många är eller kan vara åtminstone halvdagslediga. Riktigt hur utbrett firandet av grundlovsdagen är vet jag inte, men i år lär danska gayrörelsen i alla fall firas i Köpenhamn. Så något slags hyllning till frigörelse och frihetlighet finns det.

Danmark firar en liberal och demokratisk grundlag som antogs 1849, men redan dessförinnan förekom folkfester den 5 juni dels till minne av regionala ständerförsamlingar (representativa församlingar på grundval av socialt stånd) men också till minne av att ”stavnsbåndet” upphörde. Stavsbåndet var ett kontrakt som innebar att varje vuxen man upp till 36 år var tvungen att bo kvar på det gods/bruk där han var född, eller köpa sig rätten att flytta (feodal sedvänja, liknande statarsituationen i Sverige).

Följande grundlagar har i Danmark också antagits den 5 juni, av tradition får man förmoda.

Vad man än väljer att fira i Danmark den 5 juni så firar man politisk liberalism: den nya grundlagen från 1849 innebar övergång från envälde till konstitutionell monarki, att kunna släppa feodala band eller upprättandet av folkförsamlingar är alla tecken på den nya demokratiska tidens inbrytning i Danmark. Så fira på kära danskar.

Imorgon firar Sverige sin nationaldag. Här kan vi välja mellan Gustav Vasas intåg i Stockholm (enväldets början och en kung som lade kyrkan under sig) eller införandet av 1809 års grundlag (en grundlag som visserligen innebar maktdelning men gav kungen stor makt – och som dessutom inte längre gäller).

I Frankrike, Norge och Danmark firar man folklig frigörelse på sina nationaldagar eller motsvarande. I Sverige förmodas vi fira enväldets införande, det ärftliga monarkins början och ett kungadöme som bytte till protestantism för att kungen skulle kunna utöva sin auktoritet genom och ovanför kyrkan.*

Jag har respekt för de som försöker fylla nationaldagen i Sverige med innehåll, men jag är inte övertygad om vare sig behovet av en sådan nationaldag eller att den kan fyllas med innehåll när den knappast har någon folklig förankring.

*Några förslag på nationaldag är kanske 2 december då Tryckfrihetsförordningen antogs 1766 eller den 24 maj när lika och allmän rösträtt för män och kvinnor antogs 1919.

Favorit i repris – Nationaldagen överflödig

För i det närmaste exakt två år sedan (070529) publicerade jag denna debattartikel i Tidningen Dagen. Saken har inte blivit mindre aktuell sedan dess. På förekommen anledning publicerar jag den därför igen.

Avskaffa nationaldagen! Den 6 juni instiftades som svenska flaggans dag 1916 men redan tjugo år tidigare hade Nordiska Muséets och Skansens grundare Arthur Hazelius börjat fira den 6 juni som en slags nationell högtidsdag. Den 6 juni är dagen för Gustav Vasas kröning 1523 och antagandet av 1809 års författning. Nationaldag blev 6 juni dock först 1983. Redan då började emellertid de borgerliga partierna att motionera i Riksdagen om att nationaldagen också borde bli helgdag. Centerpartiet, moderaterna och kristdemokraterna har varit särskilt aktiva och argument som folkligt stöd, motverka främlingsfientlighet, integrera invandrare, stärka den nationella identiteten i EU:s tidevarv samt fira demokratin.

En framträdande ståndpunkt är att Sverige bör fira nationaldagen på samma festliga sätt som t ex i Norge. I september 1993 tillsatte den borgerliga regeringen Nationaldagsutredningen (1994:58) som föreslog att den 6 juni skulle bli allmän helgdag, men att antalet helgdagar inte skulle utökas. Annandag pingst fick därför stryka på foten, något som sedan bekräftades av den utredning som den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 (SOU 2004:45).

Argumenten för att göra nationaldagen till allmän helgdag var att ”det svenska språket, den svenska historien, det svenska kulturarvet och det svenska samhällssystemet utgör stora delar av den nationella identiteten som i en tid med ökad internationalisering förefaller bli mer och mer betydelsefull. Att göra nationaldagen till helgdag i Sverige skulle vara ett sätt att visa att nationaldagen är värd ett större utrymme än en har idag.” (Prop 2004/05:23) Nationaldagen blev dock allmän helgdag utan att någon part kunnat visa att de argument som angavs för ståndpunkten var hållbara. Propositionens argumentation är vag och oklar. Beslutet stöddes av irrelevanta jämförelser med andra länder.

Att fira de händelser som anges som grunden för nationaldagen kan också ifrågasättas på demokratiska grunder. Firandet av nationaldagen sker genom kungafamiljens framträdande, nationalistiska dikter, sånger och framträdanden, stipendieutdelningar och överlämnande av flaggor. I Stockholm har införts ett allmänt nationaldagsfirande på Stadion där populära svenska artister framträder. Kronprinsessan Victoria firar i Lundsbrunn med landshövdingen, den f d utrikesministern och TV-kändisar. Vid sidan av detta återfinns en ”paradorkester”, en motorcykelutställning och hundtävlingar genomförs. (Notera att detta gällde 2007, Förf anm) På vilket sätt detta skulle öka integrationen i det svenska samhället framstår åtminstone för mig som obegripligt. Jag kan inte heller förstå på vilket sätt stipendier från Lions eller hundtävlingar markerar betydelsen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten. De ceremonier som genomförs i vissa kommuner för nya medborgare strävar dock efter en sådan symbolik. För dem som är där kan säkert upplevelsen vara positiv, men det är knappast manifestationen av det svenska språket, den svenska historien eller den svenska identiteten som står i fokus för ceremonin.

De jämförelser som i argumentationen för nationaldagen gjorts med andra länder är irrelevanta. Den danska grundlagsdagen firas till minne av hur den danska liberalismen lyckades få slut på det kungliga enväldet och fick en grundlag som garanterade att Danmark blev en konstitutionell monarki. Den norska nationaldagen firas till minne av den grundlag som blev basen för frigörelsen från Danmark. Den finska nationaldagen firas till minne av självständigheten från Ryssland. Den franska nationaldagen firas till minne av störtandet av det kungliga enväldet och införandet av liberala rättigheter. Nationaldagar som har relevans för medborgarna firas till minne av liberala rättigheter, folklig frigörelse och störtandet av envälde. Att Sveriges nationaldag skall minna om Gustav Vasas kröning och/eller Karl XIV Johans författning (som blev föråldrad redan 1866) där kungen enväldigt styr riket pekar bara på att nationaldagsprojektet i Sverige är ett överhetsprojekt.

Att fira skapandet av enhetsstaten eller en författning som gjorde statsskicket mer monarkistiskt är verkligen en anakronism bland nationaldagar. Den svenska nationaldagen kommer aldrig att bli något annat än en ledig dag för festande eller en rojalisternas extra-dag. Sverige har ingen frigörelse, ingen liberal revolution eller någon (nationell, förf anm) självständighetsdag att fira. Sverige var aldrig feodalt som Danmark eller underordnat en stormakt som Norge och Finland. Om vi skulle fira något politiskt i historien som vi är stolta över så varför inte antagandet av 1766 års tryckfrihetslagstiftning (2 december) eller avskaffandet av det kungliga enväldet 1719 (21 februari). Om vi skall ha ytterligare en helgdag så varför inte låta Kvinnodagen (8 mars) bli helgdag i ett land som är och har varit jämställdhetens föregångare?

(Tidningen Dagen 070529 – tyvärr endast tillgänlig i Mediearkivet)