Nationalismens principer går på grund i Palestina (Reserapport I)

Sedan lång tid har huvudfåran i diskussionen kring självbestämmande och demokrati varit att det finns territorier och det finns folk. Det är detta folk som har rätt till självbestämmande på sitt eget territorium. Men i en värld där nationalstaten utmanas både inifrån och utifrån – globalisering, migration, ekonomi – ser vi idéerna om folken och territorierna alltmer undermineras. Att själva grundidén är problematisk syns med smärtsam tydlighet i Israel/Palestina där såväl folk och som territorium är den centrala konfliktpunkten. Så länge diskussionen utgår från att det finns ett, två eller flera folk samt ett, två eller flera territorier så kommer konflikten att vara olöslig. Och diskursen kring konflikten är sådan att endast den som skulle vunnit tävlingen ”Vem-vet-mest?” på ämnet Palestinakonflikten har någon rätt att uttala sig. Innebörden är att endast de på förhand erbjuda och etablerade perspektiven anses utgöra legitima argument, om dina resonemang inte passar in där så är ingen intresserad. Något som naturligtvis borgar för att inga nya vinklar lanseras, inga nya argument dyker upp och inga nya aktörer blir relevanta. I ingen annan konflikt i världen åläggs samtalets aktörer den typen av restriktioner.

Inspirerad av en resa i och genom Israel, det annekterade östra Jerusalem och de ockuperade områdena förfäktar jag ändå min rätt till en analys, oavsett att jag talar för döva öron. I tre korta reserapporter avser jag att ta upp några av de frågor jag uppfattar centrala i en konfliktlösningsprocess. Den första frågan rör nationalismens principer.

De nationalistiska idéerna vaknar primärt under 1800-talet i Europa. Dessförinnan har nationalstaten upprättats men på grundval av våldsmakt och territoriell kontroll, inklusive skatteuppbörd, inte på en romantisk idé om en en nation som består av ett folk och ett land. Under lång tid, ja faktiskt ända fram till 1918, var imperiet ett politiskt projekt. Imperiet byggde på mångkulturalism, flerspråkighet och mycket rudimentärt folkligt inflytande. Med nationalismen kom också demokratin, tanken på ett folkligt inflytande som naturligtvis måste ha gränser (medborgarskap och territorium).  Det är därför det nationalistiska projekt som är Israel idag är så anakronistiskt. Nationalstaten är under stark press, inte som stat men som nation. Vi ser motstånd mot den utvecklingen bland annat i form av nationalkonservativa grupper som mobiliserar väljare och aktivister, men vi ser också grova våldsdåd som i Tyskland och Norge. Mot bakgrund av den nationalistiska diskursen har det varit en viktig fråga för palestinierna att betraktas som ett folk, det palestinska folket med en egen historia och därmed en egen rätt till ett territorium.

Avkoloniseringen efter andra världskriget främjade och närde idén om att varje folk har rätt till självbestämmande och detta på ”sitt” territorium. Och visst var det verktyget kraftfullt och ledde också till en mängd nya, fria och självstyrande stater under 1950- och 1960-talen. Men lika instrumentellt som det var då, i takt med dåtidens diskurs, lika problematiskt riskerar det att bli idag när nationalismen är en anakronism. Pierre Mendès France förespråkade som fransk premiärminister 1954-1955 – just när Algerietkriget utbröt – en idé om medborgarskap som stod fri från nationalism och exklusion. Han ville se ett Frankrike som tog emot alla människor som önskade medverka till ett demokratiskt och rättvist samhälle. Kulturell gemenskap uppstod, tänkte han sig, genom de gemensamma ansträngningarna och samarbetet, inte genom ärvd historia eller härkomst. Genom rättvisa och öppna processer för fördelning skulle gemenskapen upprätthållas. Det franska samhället skulle därmed stå öppet för alla som önskade bli delaktiga, kravet var vilja till samarbete och delaktighet, inte hudfärg, historia, arv eller familj. Det är kanske ingen slump att Pierre Mendès France kom att engagera sig i just den israelisk-palestinska konflikten.

Mot bakgrund av nationalismens radikalisering som exkluderande kraft i en globaliserad och migrerande värld menar jag att dessa principer inte längre är rimliga som nödvändiga villkor för statsbildningarna legitimitet. Nationalism är inte heller tillräcklig grund för en livskraftig statsbildning. Istället borde en s k enstatslösning vara den enda rimliga utvägen på den israel-palestinska konflikten. Det är mycket möjligt att ett första steg är ett erkännande av den palestinska staten som en stat vid sidan av Israel, men målet bör vara en stat för alla judar, palestinier, kristna och alla övriga som önskar vara medborgare. Genom demokratiskt förankrade och med hjälp av medlare framförhandlade konstitutionella lösningar kan man enas om en minsta gemensam politisk nämnare som rör styrelseskicket och därutöver om parlamentskvoter, regionala självstyren, minoritetsskydd och integration av de olika delarna av området. På sikt är jag övertygad om att en sådan inramning kommer att integrera både delar och människor med varandra genom ekonomiskt utbyte, gemensam utbildning och rättsväsende.

En titt i den förgripliga kartbok över de ockuperade områdena i Palestina som jag inköpt i eminenta Educational Bookshop i det annekterade östra Jerusalem ger vid handen att möjligheten där för en livskraftig stat, ekonomiskt och politiskt, är så gott som noll. Denna kartbok renderade mig en lång diskussion med säkerhetspersonalen på Ben Gurion-flygplatsen. Bara det faktum att kartor och gränsdragningar är så känsliga visar hur hopplöst ute nationalismen är som ensam grund för statsbildning.

Läs gärna Noam Chomskys text om USAs helt centrala roll i lösningen av den israelisk-palestinska konflikten.