Plötsligt har det blivit hett att diskutera önskvärdheten av namn och bild på brottslingar i medierna. Såväl Studio ett i P1 som Debatt i Svt hade detta ämne som tema idag. Det är lätt att glömma att före 1960-talet var det vanligt att publicera mycket mer frikostigt än idag, problemet nu är att konsekvenserna av en publicering är så mycket större, och faktiskt oöverblickbara, genom nätet.
För den dömde blir bild och namn för evigt fastnaglade, för offret blir brottet något som definierar honom/henne under lång tid, kanske hela livet och för de anhöriga bli traumat djupare.
Det skrämmer mig att höra alla människor som anser att gärningsmän skall hängas ut för att de skall straffas, det är ett ociviliserat sätt att hantera normöverträdelser. Det skrämmer mig också att allt fler yrken kräver intyg från polisen att du inte är dömd för brott t ex mot barn, så beter sig ett samhälle som gjort oförsonligheten till sitt signum. Vi borde fundera på bjälken i vårt eget öga först, oavsett trävirket i de andras…
De allra flesta sexualbrott begås av personer som inte kommer att begå dessa brott igen. Den som utsatts för ett sexualbrott – vilket är en vid kategori brott i vårt samhälle – lär inte ha lättare att läka såren för att gärningsmannen ostraciseras på livstid.
I kriminaljournalistiken spelas dramatiken upp, uppammas sympatierna och känslorna och sedan kommer lösningarna, t ex naming and shaming-kampanjer. Niklas Långström sa det i Svt Debatt: det finns inget stöd för att denna typ av agerande förhindrar nya sexbrott. Ester Pollack sa det i Studio Ett: medierna ägnar sig åt känslor men någon analys finns där inte.
Det är dåligt, men kommersiellt förstås lyckat. De som förlorar är offren och gärningsmännen.
