Etikett: kriminalpolitik

Unga män utan framtid är livsfarliga

När jag var femton eller sexton år, jag kan datera tillfället genom att jag minns rummet där jag satt när jag läste, lånade jag två gigantiska böcker på biblioteket. Det var i och för sig inget ovanligt, men de här böckerna tillhörde lite av en ny genre för mig. Jag är rätt säker på att jag hade börjat jobba, så det bör ha varit på hösten efter grundskolan, hösten 1976.

Böckerna hette ”Sociologi 1” och ”Sociologi 2” och jag minns dem så att den ena hade röd text och rygg och den andra hade blå. Författaren hette Joachim Israel och var professor i sociologi. Jag läste inte ut båda böckerna, men jag läste väl ungefär 100 sidor i var och en av dem. Mycket var lite svårförståeligt, men jag minns starkt något Israel lyfte fram: Unga män utan familj, arbete och civiliserat nätverk är livsfarliga. Unga män som samhället inte effektivt och snabbt integrerar och civiliserar tenderar att utgöra ett direkt hot mot demokratin och samhällets utveckling.

Men när jag läste Le Monde häromveckan kom Israels böcker upp för min inre syn igen. Likheterna med dagens svenska debatt är slående. Artikeln handlar om det ökade gängvåldet i bl a 18:e, 19:e och 20:e arrondissementen i Paris och betonar att våldet handlar om unga män uppfyllda av en idé om manlighet. De försvarar sin ”heder” och sin ”manlighet” genom att utsätta sig för och själva utöva extremt våld och livsfarliga brott. Kvinnor kan finnas med som objekt för denna heder men de kan aldrig delta i vare sig inbrott, slagsmål eller hämnd eftersom de skulle ”déviriliser” (ung. avmaskulinisera) gruppen. Den franske sociologen Marwan Mohammed påpekar i artikeln att försvaret av ”hedern” utgör en alternativt socialt kapital, vilket är själva motivationen för gängens fortsatta existens och reproduktion. Mohammed menar också att internet har förändrat gängkulturen jämfört med de amerikanska gatugängen på 70- och 80-talen – gängen har blivit till nätverk; lösa grupperingar av hundratals personer som exponeras för detta sociala kapital. På så sätt skapas något som mest liknar en ”marknad för anseende” (marché des réputations) där det aktuella värdet för enskilda och grupper kan gå upp och ned.

Många har tidigare skrivit om manlighetens roll för såväl fotbollshuliganism som högerextremism, och säkert har många svenska sociologer diskuterat fenomenet i relation till svenska skjutningar och gäng. Jag ser dock väldigt lite av den diskussionen i den allmänna samhällsdebatten. Det är synd. För jag tror Israel hade rätt, redan då för fyrtio år sedan. Unga män utan familj, jobb, civiliserande nätverk och skolgång är livsfarliga. Kommer den insikten att impregnera partiernas valkampanj avseende brott och straff detta år? Jag tvivlar.

Fängelset som inte behövdes – en lektion i politikens marknadsekonomi

Säkerhetsfängelser står tomma, rapporterar idag P1-programmet ”Kaliber”. För mig framstår beslutet att bygga de särskilda säkerhetsavdelningarna som ett beslut grundat inte på kunskap och långsiktighet utan istället på ett politiskt tänkande som liknar marknadens funktion av tillgång och efterfrågan. Rädslan för ökad grov brottslighet och tron att allt fler fångar rymmer har ingen grund i långsiktiga analyser. Men alltfler företag lever på vår rädsla, säkerhet är en växande företagsbransch. Medierna har ökade inslag av s k blåljusjournalistik och nätet är en ständig källa till bakgrundsinformation om både påstådda och faktiska brott. Medier och opinion utgör en symbios som när varandra och politiken dras in i ett spel av antipatier, sympatier och krav på enkla lösningar. Av en del kallat mediepopulism.  En av informationssamhällets nya framväxande skiljelinjer är frågan om politiska beslut skall grundas på expertkunskap, långsiktiga analyser och genomtänkta värderingar eller på en generell efterfrågan på trygghet, säkerhet och övervakning, skiljelinjen mellan kunskap och marknad.

Natten mellan den 27 och 28 juli 2004 rymde den dömde polismördaren Tony Olsson från sitt livstidsstraff på Hallfängelset. (…) Tony Olssons rymning var en av fyra spektakulära rymningar från hårt bevakade fängelser samma år. Under hösten 2004 följde en mycket animerad diskussion i medier och bland politiker om behovet av strängare bevakning. Den s k Rymningsutredningen tillsattes och förre rikspolischefen Björn Eriksson fick där i uppgift att redovisa en analys av rymningar och ange förslag till åtgärder för att förbättra säkerheten. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström utsattes för en störtskur av av kritik och lovade i medierna att ett ‘säkerhetsfängelse’ skulle byggas. (…) Under våren 2007 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen att inrätta en särskild mindre säkerhetsavdelning i Härnösand samt att bygga om de gamla psykiatriska klinikerna i Sala (Salberga) till landets största fängelse med plats för nästan 350 intagna. (…) Björn Eriksson talade i sin utredning om en ‘ny’ typ av brottslighet och om ‘högriskfångar’ som kräver andra typer av kriminalvård än vad som hittills prioriterats i Sverige.

Ovanstående är citerat från sidorna 117-118 i min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg, 2008)

I det aktuella kapitlet redogör vi för hur det politiska beslutet om de s k säkerhetsfängelserna byggde, inte på kunskap och kriminalpolitiska värderingar utan på opinionstryck och rädsla. Det dödliga våldet hade inte ökat sedan 1990, någon trend av fler rymningar fanns inte, bilstölderna började bli ett minne blott, inte heller våld och brott relaterade till psykisk sjukdom hade ökat även om allt fler av dem som döms får psykiska diagnoser. Kriminologin ger därutöver inget stöd för att fängelsestraffet skulle minska återfallen i brottslighet, snarare tvärtom.

Beslutet om att bygga ett säkerhetsfängelse som inte behövdes är en bra illustration av den nya skiljelinje som går mellan å ena sidan kunskapsbaserade beslut och å den andra marknadsorienterade beslut. Trycket från opinion, medier och säkerhetsindustri var för stort, något måste göras. Svaret blev: säkerhetsfängelse.

Fler av mina analyser av svensk kriminalpolitik kan du läsa här och här (s 3-24).

Om berusning och uppsåtliga brott

Om jag är så berusad när jag hugger någon med kniv att jag vare sig kommer ihåg handlingen eller kan antas ha tillräcklig sinnesnärvaro för att verkligen vilja döda någon skall jag inte kunna dömas för försök till dråp då? Ja, denna fråga och vad de olika juridiska svaren på den kan ha för konsekvenser har gjort mig konfunderad den senaste veckan.

Den 16 september i år meddelade Högsta Domstolen dom i målet nr B 2130-11 om försök till dråp m m. I domen upphäver HD en tidigare praxis från 1973 som innebär att den som själv gjort att man är tillfälligt från sina sinnens bruk ändå kan dömas för brott som kräver uppsåt. Kravet på uppsåt skall ”efterges vid självförvållat rus eller liknande tillstånd”. Denna tolkning har utsatts för mycket kritik under åren, skriver HD, och man väljer nu att göra en omtolkning. Omtolkningen motiveras med att den kriminalpolitiska ideologin år 1973 var att inte bara förebygga brott utan även att ”motverka berusning som sådan” medan idag är frågan om legalitet och likabehandling viktigare. Ett annat motiv som förs fram är att Europakonventionen sedan 1995 är lag i Sverige och denna renodlar skuldprincipen (alltså uppsåt krävs för ansvar) som princip.

Konsekvensen i det särskilda mål som HD tagit upp blir att den som tidigare dömts för försök till dråp nu döms för grov misshandel, eftersom han var så berusad att han inte minns och inte kan redogöra för något motiv.

I en debatt mellan fyra professorer i straffrätt på Svenska Dagbladets Brännpunkt har frågan diskuterats utan att det blivit riktigt klart vad konflikten gäller. Professorerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg menar att berusning efter HD:s dom kan anföras som en form av ursäkt för ett grovt brott som dråpförsök eller sexualbrott. Nehej, så är det inte alls menar två andra professorer i straffrätt, Petter Asp och Magnus Ulväng, och i så fall är det i alla fall bara bra och något enstaka undantag. (Petter Asp bör noteras tillhör dem som kritiserat den ovan nämnda tolkningen från 1973, han tycks redan tidigare hoppats på en förändring i denna riktning.) Jaha, återkommer då Leijonhufvud och Wennberg med, ni vet inte hur ni vill ha det – först är det ingen ändring och sedan är den bara liten och förresten också bra.

Såvitt jag kan begripa efter att ha läst domen har Leijonhufvud och Wennberg helt rätt i sin beskrivning av domens principiella innebörd, och de som kritiserar har inte angivit några som helst logiska argument eller verifierbara belägg för sin bedömning att innebörden inte är den som Leijonhufvud och Wennberg hävdar. Efter en intensiv twitterdiskussion hade en annan professor, nämligen Mårten Schultz, vänligheten att leverera ett argument som kan förklara Asps och Ulvängs resonemang (själva har de inga alls). Schultz påpekade att striden handlar om moralen i ansvarsfrågan, nämligen att ansvar inte skall utkrävas av den som inte kan bevisas ha haft ett uppsåt (om jag fattade rätt).

Jag kan förstå principen att den som inte har uppsåt inte skall dömas till ansvar, men konsekvensen av förändringen av praxis blir ju precis den som Leijonhufvud och Wennberg påstår, nämligen att självförvållad berusning blir en möjlighet att utan uppsåtsansvar utföra handlingar som i nyktert tillstånd skulle bedömas som brott. Poängen de har är att berusning är självförvållad och att man därför moraliskt bör ta ansvar för sina handlingar, i detta fall att man försätter sig i en situation där man kan begå brottsliga handlingar. Varför då Asp och Ulväng (som uppenbart välkomnar denna förändring) bestrider Leijonhuvfud och Wennbergs beskrivning begriper inte jag. Varför inte bejaka den och säga att det är bra? För det är ju vad de anser.

Förklaringen till konflikten tycks vara att vi här att göra med moralisk fråga, inte en juridisk. Det är en värderingsfråga om legalitet och likabehandling av gärningsmän oavsett berusning skall sättas framför personligt ansvar för den situation gärningsmannen försatt sig i.

För mig låter det dock konstigt att ett argument mot 1973 års tolkning är den kriminalpolitiska ideologin vid den tiden, den kausala pilen borde vara åt andra hållet (juridiken påverkar ideologin) och dessutom var denna tid kriminalpolitiskt ytterst liberal med bl a förslag om böter för enklare fall av våldtäkt. HD:s argument i det avseendet ter sig alltså inte övertygande för mig.

Det är inte förenligt med min moraluppfattning att uppsåt inte anses finnas om man anför att man inget minns efter att själv ha druckit sig berusad och därefter stuckit någon med en kökskniv i ansikte och hals. För mig är det personliga ansvaret större än så.

Att vara nämndeman, eller att inte vara det

Med anledning av diskussionen kring Eric Hellsborns (SD) lämplighet som nämndeman i Förvaltningsrätten i Göteborg tänkte jag berätta en historia jag hämtat direkt från den utmärkta boken ”Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945” av Henrik Dammberg. För den som är obekant med Hellsborn-affären kan nämnas att han anser att den politiska massakern i Norge den 22 juli i grund och botten är ”islamiseringens” och ”mångkulturens” fel. (Läs mer i Hallandsposten.)

Efter andra världskriget var det många f d nazister och nazi-influerade tyskvänliga som gjorde avbön. En f d aktiv i en nazistisk grupp i Vilske-Kleva i Skaraborg gick efter kriget med Folkpartiet. Han föreslogs 1963 till nämndeman i Wilske häradsrätt för sex år. Händelsen ägde alltså rum ca 20 år efter krigsslutet och mannen hade suttit i kommunfullmäktige för Folkpartiet sedan 1946. Socialdemokraterna vägrade acceptera att en f d nazist skulle sitta som nämndeman och det blev en mycket hätsk debatt i fullmäktige som slutade med att en annan person valdes som nämndeman, motkandidaten fick 18 röster mot den f d nazistens 12 röster.

När den då unge reportern på Skaraborgs läns tidning (SkLT) Hans Menzing* ringde upp mannen som inte fick bli nämndeman uttryckte den f d nazisten ånger och uttryckte stor förståelse för att en person med nazistiskt förflutet inte kunde vara nämndeman. Trots ånger och avbön, samt med verksamhet i ett demokratiskt parti under 20 år, utsågs han inte till nämndeman.**

Erik Hellsborn har nu lagt ned sin blogg, åtminstone tillfälligt, och hänvisar till ”utmärkta” sidor som ”Gates of Vienna”, en blogg där t ex kampen mot islam drivs med emfas. Hellsborn har också hävdat att han inte anser att han ”gjort något fel” när han sagt att mångkultur och islamisering är bakgrunden till Breiviks dåd. Han sa, enligt lagmannen i förvaltningsrätten, att han tagit bort det från sin blogg eftersom det väckt så stort ”uppseende”.

Nämndemannainstitutet syftar till att låta det allmänna rättsmedvetandet få genomslag i rättskipningen. År 1963 ansågs det finnas politiska gränser för detta genomslag. År 2011 är det juridiken som avgör, lagmannen anser helt enkelt inte att lagens rekvisit för ”uppenbart olämplig” är uppfyllt. Frågan är om nämndemännen lämplighet är en juridisk eller politisk fråga.

Läs också juridikprofessorn Mårten Schultz tidigare inlägg i ämnet.

* Hans Menzing blev sedan chefredaktör för SkLT där han hade vänligheten att anställa mig som lokalreporter. Kanske det roligaste tidningsjobb jag haft.

** sid 131-132 i Dammbergs bok.

Tidsanda och sexualbrott

Förslaget till ny sexualbrottslag som presenterades idag (SOU 2010:71) lanserar – som en del – ett förslag om att införa en ny straffbestämmelse sexuellt övergrepp, som skall vara baserat på offrets bristande samtycke/tillåtelse. Utredningen har en detaljerad diskussion kring bakgrunden till brottet, och menar också att bestämmelsen skall vara underordnad såväl våldtäkt som sexuellt tvång. Om handlingen alltså inte är åtalbar enligt dessa två lagrum så skall bestämmelsen om sexuellt övergrepp komma in.

Det har funnits en oro för att offrets beteende skall komma än mer i fokus i rättegången om samtyckesbegreppet lanseras som ett underlag i rättegången. Utredningen skriver emelelrtid att:

Utgångspunkten för utredningen av brottet sexuellt övergrepp bör vara att förutsättningslöst utreda huruvida målsäganden lämnat en (giltig) tillåtelse eller inte till den sexuella handlingen. Målsägandens upplevelse av integritetskränkning blir då central. Av särskilt intresse blir dessutom hur den misstänkte agerat i själva gärningsögonblicket och m – och i så fall hur – denne försäkrade sig om att en tillåtelse förelåg.

Liksom vid utredning av våldtäktsbrottet är det en helhetsbedömning av gärningen som ska göras och frågorna bör koncentreras till vad som hände i själva övergreppssituationen. Målsägandens beteende före händelsen, så som att hon eller han följt med den misstänkte hem eller tillåtit vissa närmanden, saknar närmast helt betydelse också för utredningen av detta brott. Vid bedömningen av den misstänktes uppsåt kan det dock inte helt bortses från målsägandens beteende i medelbar anslutning till den aktuella gärningen. Om målsäganden exempelvis först samtyckt till en sexuell handling men sedan ändrat sig måste den misstänkte ha haft möjlighet att uppfatta det.  (s 255-6)

Utredningen markerar alltså att offrets agerande före gärningen inte skall vara av relevans, utom vid en situation där offret först har givit sin tillåtelse men sedan ändrat sig. Man kan säga att utredningen sätter det tänkta offret i fokus och låter den personen vara den som får definiera den sexuella handlingen. Ingen kan längre utgå från att hon eller han ville ha sex för att man hade vissa kläder, följde med hem eller tyckte en kyss var okej.

Tidsandan är en annan än den var på 1970-talet. Sexualbrottsutredningen presenterade i SOU 1976:9 en utredning, vars förslag aldrig genomfördes, som ville sänka straffen för våldtäkt, hävdade att offrets beteende i meningen inviter, klädsel och agerande skulle mildra straffet för en eventuell våldtäkt samt också avkriminalisera incest och sänka åldern för sexuella handlingar. Syftet var att avdramatisera samhällets syn på sexualitet och minska statens inflytande på sedlighetens område. Utredningens förslag skall också ses mot bakgrunden av att det tidiga 1970-talet kännetecknades av en önskan att minska mängden brottsliga handlingar överhuvudtaget och minska fängelsevistelserna.

Det finns en livlig debatt om frågan i bloggosfären.

Hur hänger brinnande bilar och arbetslöshet ihop?

Av en slump stod radion på när programmet ”Z” startade i P1 idag. Döm om min förvåning när jag hör en ung man på frågan varför han kastar sten eller bränner bilar svara att ”vi har inget annat att göra”. Efter en stund kryper hatet mot samhället fram, han hatar polisen och känner sig fullständigt marginaliserad. När han får frågan varför oskyldiga grannars bilar skall brinna för att han hatar polisen är svaret att han vill ju inte dessa bilägare något illa… Logiken är, milt uttryckt, obefintlig. Han har varit arbetslös i två år, gått gymnasiets omvårdnadsprogrammet men eftersom han är dömd för grov misshandel får han inget jobb. Någon som är förvånad? Han är övertygad om sin egen kapacitet, det är bara omgivningen som är elak mot just honom.

Men, och det är viktigt, hur skall vi förstå det här närmast infantila beteendet hos en visserligen ung, men ändå myndig och vuxen man?

När programmet fortsätter (inkännade och påträngande på en gång) hör vi en mamma vittna om sin fruktlösa och ensamma oro för två tonårssöner, en ung man hylla sin heltidsarbetande mamma som ett helgon och en pappa som under 20 år i Sverige inte lärt sig svenska, aldrig arbetat och nu är psykiskt sjuk – och försörjd av sin hustru. Plötsligt framstår vår unge arge man i början inte som så ologisk.

Det är när vi ser kedjan av sociala bekymmer som unga arga män, gängbildningar och vandalism kan förstås. Fenomenet är knappast nytt. Men, med ökande klyftor, större ungdomskullar, färre bostäder och högre arbetslöshet kommer problemen att förvärras.

Kanske finns det också en komponent som följer med relationen till föräldrar som inte har någon makt. En ung man i tonåren brukar göra uppror mot föräldrar och familj – inte sällan sker det ganska drastiskt. Men om familjen är trygg och kärleksfull brukar det gå att reparera igen efter en tid. För dessa unga män som kommer till tals i ”Z” är det omöjligt att göra uppror mot föräldrar och familj. Det är det för det första det enda trygga de har i ett samhälle som är skeptiskt till dem, och för det andra (kanske viktigare) föräldrarna har ju ingen makt! Var är poängen att göra uppror mot en psykiskt sjuk pappa och en mamma som sliter dygnet runt med arbete och hushållssysslor för att försörja familjen både i Sverige och i hemlandet?

För mig blir den avgörande slutsatsen att de unga männen bör tas om hand en och en (och kom inte och prata om ”rättvisa” mot dem som sköter sig, här pratar vi investeringar i framtiden) och framåt MÅSTE den ekonomiska integrationen av vuxna invandrare sättas först. Sluta med allt tjat om kulturell olikhet, samhällsinformation och språksvårigheter. Det handlar om JOBB. Om detta skriver jag i tidningen Sändaren här.

Den eviga debatten om våldtäkt

Kammaråklagare Rolf Hillegren har löpt gatlopp genom mediedreven de senaste dygnen. Redan för nästan två år sedan skrev jag om Hillegrens arrogans i debatten kring våldtäkt. När jag läste Hillegrens uttalande i tidningen i början av veckan studsade jag, liksom många andra, och jag tänkte att detta ”kommer han inte undan med”. Och det gjorde han inte. Idag gör Hillegren mer eller mindre avbön i SvD och han fick förklara sig i P1 Morgon där stora delar av programtiden användes just för den här diskussionen. Men Hillegren kan inte ens i sin Brännpunkt-artikel avhålla sig från raljans utan kallar samtycke till samlag för en ”etikettsregel”. Jag vet inte varför Hillegren har problem med att uttrycka sig respektfullt och empatisk inom ett område som faktiskt tillhör de mest laddade i kriminalpolitiken. När jag hörde honom i radion i morse gav han, liksom tidigare, ett intryck av att inte förstå hur den som lyssnar faktiskt kan uppfatta det han säger. Särskilt inte om lyssnaren är en kvinna.

Hillegren förmår inte i sin diskussion tala om att vi i debatten bör skilja på vad som är moraliskt orättfärdigt och vad som är lagstiftarens syn på straffvärde. Jag är inte jurist, men jag har läst ett stort antal domar, och tror mig ha någon liten hum om skillnaden mellan juridiken och verkligheten. Om vi skall försöka förstå vad det är Hillegren säger så menar han att det är lagstiftarens mening att våldtäkt skall vara ett brott som kan bevisas med hjälp av mer än offrets berättelser (även om vi har fri bevisvärdering i Sverige). Han menar också att lagstiftarens anser att en våldtäkt med stort inslag av våld, hot eller fysiskt tvång skall bestraffas hårdare än en våldtäkt som begås genom psykisk övermakt eller dominans.

Problemet är att ”våldtäkt” och ”värre” båda betyder olika saker i denna debatt. För de flesta kvinnor är ett påtvingat samlag en våldtäkt, oavsett hur tvånget utövats. Men för lagstiftaren skall vissa kriterier uppfyllas för att tala om våldtäkt. För en kvinna kanske en våldtäkt inom en relation kan vara minst lika illa eller t o m värre än en överfallsvåldtäkt eftersom den förstnämnda utförs av en person hon är helt beroende av, älskar och har förtroende för. För henne kanske denna våldtäkt förstör hennes tillit till människor för hela livet. Särskilt om den av hennes omgivning inte anses vara en ”riktig” våldtäkt. Men i lagens mening är det värre med överfallsvåldtäkten då den i allmänhet har begåtts med öppet fysiskt tvång, ett tvång den hemmanvarande mannen inte behöver använda då kvinnan kanske redan ligger i deras gemensamma säng. För väldigt många kvinnor är det strategin att vara det passiva offret som fungerar vid en våldtäkt. Ligg eller stå still – reta honom inte – låtsas t o m att det inte är något problem – planera vad du gör sedan. Men det kanske krävs speciella erfarenheter för att förstå de här mekanismerna.

För att möta kvinnor som anmäler våldtäkt krävs ett stort mått av insikt, empati och visdom. För många kvinnor är våldtäkt det allra värsta brott näst döden. Inte för alla, men för många. En del kvinnor upplever våldtäkten som en skändning, kränkning eller skada som inte kan jämföras med fysisk smärta. Och då är det nästan aldrig graden av fysisk misshandel som är relevant för graden av kränkning. Det är istället känslan av inte ha blivit respekterad som en människa, en jämbördig människa med mannen. Att då uppleva denna skändning igen inom rättsväsendet gör förstås att man inte anmäler.

Jag tycker att Rolf Hillegren borde ha hand om andra ärenden än våldtäkt, inte för att jag tror att han kommer att missköta dem, men han verkar inte besitta den insikt och empati som krävs i sådana här mål. Om vi inte redan har det – jag är som sagt inte jurist – så borde vi kanske ha särskilda åklagarkammare för våldtäktsmål, med särskilda åklagare och utredare som bara arbetar med sexualbrott. (Berätta gärna om det redan finns!)

Nu har jag bara talat om våldtäkt av en man på en kvinna och det för att det är den enda jag tycker att jag har möjlighet att uttala mig om. Självklart finns det andra typer av våldtäkter som skall behandlas med samma insikter.

Ett stort antal andra bloggar har skrivit om saken, se t ex här.

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

Offren, gärningsmännen och kriminaljournalistiken

Plötsligt har det blivit hett att diskutera önskvärdheten av namn och bild på brottslingar i medierna. Såväl Studio ett i P1 som Debatt i Svt hade detta ämne som tema idag. Det är lätt att glömma att före 1960-talet var det vanligt att publicera mycket mer frikostigt än idag, problemet nu är att konsekvenserna av en publicering är så mycket större, och faktiskt oöverblickbara, genom nätet.

För den dömde blir bild och namn för evigt fastnaglade, för offret blir brottet något som definierar honom/henne under lång tid, kanske hela livet och för de anhöriga bli traumat djupare.

Det skrämmer mig att höra alla människor som anser att gärningsmän skall hängas ut för att de skall straffas, det är ett ociviliserat sätt att hantera normöverträdelser. Det skrämmer mig också att allt fler yrken kräver intyg från polisen att du inte är dömd för brott t ex mot barn, så beter sig ett samhälle som gjort oförsonligheten till sitt signum. Vi borde fundera på bjälken i vårt eget öga först, oavsett trävirket i de andras…

De allra flesta sexualbrott begås av personer som inte kommer att begå dessa brott igen. Den som utsatts för ett sexualbrott – vilket är en vid kategori brott i vårt samhälle – lär inte ha lättare att läka såren för att gärningsmannen ostraciseras på livstid.

I kriminaljournalistiken spelas dramatiken upp, uppammas sympatierna och känslorna och sedan kommer lösningarna, t ex naming and shaming-kampanjer. Niklas Långström sa det i Svt Debatt: det finns inget stöd för att denna typ av agerande förhindrar nya sexbrott. Ester Pollack sa det i Studio Ett: medierna ägnar sig åt känslor men någon analys finns där inte.

Det är dåligt, men kommersiellt förstås lyckat. De som förlorar är offren och gärningsmännen.

Inget förtroende för polisen

Återigen tycks ett fall av misär och elände (Eksjö-paret) uppenbarat sig. Polisen hade nu, enligt medieuppgifter, efter nio månader kommit ”ned i högen” till ett anmält fall av kvinnomisshandel. Det hela utmynnade i upptäckten av en MS-sjuk kvinna i uselt skick och gripandet av en dödförklarad man vars hälsa inte heller tycks vara något att glädjas över.

Att ett fall av kvinnomisshandel får ligga i nio månader, att brott där det finns vittnen och t o m namngivna gärningsmän eller att polisen numera inte ens kommer till en lägenhet där det varit inbrott tyder på ett rättssamhälle som sviktar. Brottsligheten har inte ökat generellt sedan 1990 ungefär men polisens uppklarningsprocent har stadigt minskat sedan 1970-talet. Visst har anmälningarna ökat och allt fler fenomen förklaras vara kriminella samtidigt som polisen har förlorat administrativ personal (liksom all annan offentlig verksamhet) men det är väl ändå ett ekonomiskt problem av samma mått som den allmänt utskällda Försvarsmakten? Vart tar polisens pengar vägen? Det borde finnas en torped vars uppgift vore att ta reda på det, likt den forne statsvetaren Ulf Bengtsson som nu skickats till Försvarsmakten.

Allt fler har tappat tilltron till polisen – själv ringer jag inte polisen längre för att anmäla någonting om jag inte måste av försäkringsskäl. Sista gången jag ringde fick jag välja på sjuttiotolv alternativ av typen ”ha ett nytt pass” när jag skulle anmäla en pågående misshandel. Antingen löser jag det numera själv eller så får det vara. Svenskarnas förtroende för polisen har enligt SOM-institutet sjunkit sedan mitten av 1990-talet, även om det stigit från en bottennivå de två senaste åren.

Läs gärna Stefan Holgersson ”Yrke: Polis”, från 2005 som är en av få akademiska studier av/inom polisorganisationen. Man önskar att rikspolischefen läste den istället för ett antal management-böcker.