”Staten det är jag” eller vad valrörelsen borde handla om

Staten det är jag. Så lär Solkonungen, Ludvig den XIV av Frankrike, ha uttryckt sig. En egenhet med demokratin är att staten och statsmakten inte ägs vare sig av enväldiga kungar, kyrkliga dignitärer eller ämbetsmän. Staten det är jag, så skulle vi var och en kunna säga. Efter att ha läst Martin Gelins bok ”Den amerikanska högern” (2012) har jag blivit än mer övertygad om att vi statsvetare gjorde fel som lämnade analysen av statens roll i politiken till förmån för de uttryck staten tar sig i termer av institutioner, regimer och normer. Gelin visar att amerikansk politik i grund och botten handlar om stat eller inte-stat, eller som man säger där ”Washington”.  Under 1980-talet var frågan om statens roll helt central i statsvetenskapliga teoribildning och i politiken, om detta har jag skrivit förr både här och tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Kampen om kunskapen” (2008) (se kapitel tre).

I vårt svenska partisystem talar analytiker om upplösning/bortvittring/underminering (välj det som önskas) av den dominerande skiljelinjen mellan vänster och höger. Och kring detta råder det knappast någon tveksamhet, vårt land hade en extremt stark uppdelning mellan höger och vänster, den har släppt till förmån för nya och återuppväckta skiljelinjer. Men kanske har åtta år med borgerlig regering pekat på att statens roll fortfarande är vad som skiljer agnarna från vetet?

Svensken i allmänhet har sett staten som en garanti för den betoning på individ och autonomi som präglat svensk livsstil. Om detta har Henrik Berggren och Lars Trägårdh skrivit en bok (2006).  Därigenom har också partier som önskat ge statsmakten fortsatt ansvar för autonomins upprätthållande haft ett försteg. Och dessa partier har i allmänhet stått i mitten och till vänster. Nu efter åtta år med en borgerlig regering där två av de ingående partierna (Centern och Folkpartiet) historiskt inte alls varit särskilt negativa till statens roll som omfördelare har dock mönstret förändrats en aning. Nu går skiljelinjen i  synen på staten tydligt mellan Alliansen å ena sidan och Socialdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet å den andra, och Sverigedemokraterna tillhör statskramarna.

Sverige har till skillnad mot USA aldrig haft stora populistiska rörelser som generellt vänt sig emot centralmakt, statsmakt och generella regleringar. Tvärtom. I Sverige är vi vana vid att staten (här räknar jag kommuner och landsting till statsmakt) ser till våra individuella behov och tillförsäkrar oss vår autonomi. De flesta av oss vill inte för död och pina bli beroende av familj, grannar eller vänner för välfärden. Att ställa upp för varandra i lokalsamhället när det behövs är en helt annan sak – men vi vill inte låta det vara regeln.

Det var när Alliansen lovade att ”allt skulle bli som förut” med välfärden, att den skulle fortsätta vara offentligt finansierad och ges efter behov, som man kunde övertyga ett flertal väljare att stödja politiken. I någon mening alltså att ”staten” fortfarande såg ut som väljarna var vana vid. Riktigt så blev det inte, det visade sig att det inte var finansieringen som var avgörande utan villkoren för densamma. Nu vill även Alliansregeringen förbjuda vissa ägare på välfärdsmarknaden eftersom de villkor de arbetar på inte uppfattas förenliga med offentlig verksamhet. Marknaden är inte så bra på jämlikhet, det är liksom inte grejen med konkurrens om man säger så. Valfrihet och individualisering är dock marknaden bra på, vi får det vi betalar för.  Statens bästa sidor är istället ekonomisk omfördelning, jämlikhet och generell infrastruktur. I Sverige är detta vad vänster och höger handlar om – och nej, det går inte att maxa båda. Målkonflikter är politikens grundförutsättning.  Om detta borde valrörelsen handla.

Ett tips: skärskåda partiernas förslag utifrån grundprincipen vad de anser att staten bör göra.

Läs gärna Lars Calmfors välskrivna text om den franske ekonomen Piketty i dagens DN. precis som Calmfors skriver borde det vara fördelningspolitiken vi diskuterar. Och så blir också skillnaderna mellan vänster och höger tydliga.

Lars Calmfors har rätt, Svenskt Näringsliv har delvis fel men regeringen har helt fel om arbetsmarknadspolitiken.

Kenneth Bengtsson, ordförande i Svenskt Näringsliv, beklagar sig i dagens SvD över regeringens jobbpolitik. Han menar att arbetsmarknadsministern inte tar företagens problem på allvar när hon säger att företagen är alltför kräsna i sin rekrytering. Bengtsson vill se en utbildning som är mer anpassad till arbetslivet. I samma tidning reder några forskare ut begreppet ”ungdomsarbetslöshet” på ett förtjänstfullt sätt, och forskarna är ense om att det inte finns några enkla lösningar eftersom det är en heterogen grupp unga det handlar om. Men, de tycks vara väldigt eniga om att slutförda gymnasiestudier liksom studieresultat överhuvudtaget är avgörande för hur det går för individen på arbetsmarknaden. Lars Calmfors menar t o m att man bör sätta in stödåtgärder redan i förskolan för att stödja de barn som har svårt med inlärning och sociala relationer.

Jag tror att forskarna har mer rätt än Bengtsson, och båda har mer rätt än regeringen. Låt oss börja med Bengtsson:

1. Det finns absolut utbildningar som utbildar för ett yrkesliv som inte existerar. Men, till skillnad mot vad Svenskt Näringsliv tidigare uttryckt, är det knappast humaniora eller konstnärliga utbildningar. De flesta studenter på dessa utbildningar går där för att ”bilda sig” vilket i sig är bra för självförtroendet. När Svenskt Näringsliv redovisar vilka utbildningar som ger jobb lyfter man fram medicinsektorn, vilket beror på att i princip alla utbildningar där är rena yrkesutbildningar ofta med legitimeringstvång eller andra specifika krav för anställning. Svenskt Näringsliv struntar helt i det faktum att universitetsutbildningarna idag är ett konglomerat av yrkesutbildningar, bildningsgångar och examensutbildningar. Bengtsson borde fundera på varför så många företag inte förstår – eller är rädda för – en samhällsvetare eller humanist med en masterexamen medan alla tycks veta vad en sjuksköterska är. Hur många gånger har jag inte hört studenter berätta att presumtiva arbetsgivare är så osäkra på vad deras examen är att de inte vågar anställa!

I andra länder ses ofta en genomgången allmän universitetsutbildning med goda betyg vara en bra grund för många olika typer av analytiska, utredande eller tolkande arbetsuppgifter. Men i Sverige efterfrågas något som är omöjligt – en universitetsutbildning som motsvarar exakt de behov den aktuella arbetsmarknaden ställer. Det är omöjligt eftersom vi har en rörligare arbetsmarknad och ett för den enskilde mer föränderligt arbetsliv än för bara 25 år sedan.

Men, Bengtsson har rätt i att universitetssystemet genom det (vanvettiga) resursfördelningssystemet lockas att skapa utbildningar som är attraktiva för studenterna men inte tydliga för vare si arbetsmarknad eller andra sektorer inom universitetet. Jag glömmer  t ex aldrig när vi i Göteborgs Universitets styrelse inrättade ett ”Ranger-program” eftersom det namnet skulle vara mer lyckat än den biologiska naturvårdsutbildning det egentligen handlade om.  Jag vet inte hur lyckat det varit, men intagningspoängen är ganska låg och biologer har en svår arbetsmarknad idag, vilket inte verkar så lovande.

Om vi då övergår till forskarna och Calmfors:

2. Calmfors och de andra forskarna har helt rätt i att den grundläggande utbildningen är A och O. Gymnasiet får idag betraktas som grundläggande. När jag gick ut skolan var gymnasiet ett val (som jag valde bort) eftersom det fanns arbete för en 16-åring (jag fick tre stycken samma dag). Så är det absolut inte idag. Skolans stora övergripande problem är att den inte reformerats med sikte på att 100 procent av en årskull skall igenom 12 års skolgång (plus förskola). Jag delar helt uppfattningen att lärare och föräldrar redan i förskolan skall gå in och stödja elever med svårigheter på ett mycket tydligare sätt än idag. Här är inte platsen för ett förslag om en ny skola, men i korthet krävs individualisering av undervisningen, fler lärare, mindre klasser och avsevärt fler extra-personal i varje skola. Platsen för privata skolor skall inskränkas och tillstånd endast ges på pedagogiska grunder och skolan förstatligas. (Jag har skrivit om detta tidigare.) Det kommer att kosta massor av pengar – men alla beräkningar jag sett visar att det är samhällsekonomiskt plus. För varje elev som inte hamnar i långtidsarbetslöshet så kan man investera nästan hur mycket som helst och det lönar sig ändå…

Och så vidare till regeringen:

3. Regeringens satsningar inskränker sig till generella åtgärder som sänkt arbetsgivaravgift, vilket de flesta är eniga om är en åtgärd som kostar oändligt mycket mer än den smakar. Arbetsmarknadsministern talar om att företagen inte anställer, men – precis som Bengtsson säger – kritiserar eller diskuterar inte alls Arbetsförmedlingens effektivitet. Jag förstår inte att denna institution inte ifrågasätts när den inför men lekmannablick inte klarar av sin uppgift!

De flesta får arbete genom kontakter och bara hälften av företagen använder sig av Arbetsförmedlingen, detta måste vara en varningssignal för regeringen. Den mycket personliga erfarenhet jag har av Arbetsförmedlingen idag är tyvärr ytterst negativ. Visst är det bra att man får jobb genom egna kontakter, men då reduceras Arbetsförmedlingen till en social institution som får ta hand om alla dem som har absolut sämst förutsättningar, vilket ger företagen ännu mindre incitament att använda sig av Arbetsförmedlingen, vilket gör arbetsförmedlarnas jobb ännu svårare o.s.v.

Kontentan är alltså, alla skjuter skulden mellan sig och under tiden går tusentals unga människor ut i en arbetslöshet som i sig genererar utanförskap, fattigdom, vanmakt och kanske även kriminalitet. Så här skall vi inte ha det.