Ett vykort från ett fjärran land – om förort och stadsplanering

De svenska storstädernas förorter är planerade i syfte att passivisera befolkningen, skilja klasser åt och impregneras av en stark motvilja mot allt som är urbant. Det är en – mycket illvillig – läsning av Ola Anderssons bok ”Vykort från Utopia. Maktens Stockholm och medborgarnas stad” (Dokument Press, 2012). Efter läsningen av denna hyllade och omskrivna bok känner jag primärt en mycket stark ambivalens. Det är verkligen en rik, lärd och djupsinnig bok. Den kan absolut rekommenderas till läsning. Men, och det är ett djupt känt men, genom boken går ett stråk inte bara av maktkritik (för det är bara bra) utan också en stråk av misstänksamhet och konspiration (och det är inte bra).

Den modernistiska arkitekturen bär enligt Andersson hela skulden för Stockholms segregerade struktur, och denna skuld bärs från tidigt 1900-tal (även Howards engelska Trädgårdsstad bär skuld) och fram till ca 1975. Helt utan någon problematisering blir Enskede, Järvafältet och Djursholm delar i samma stora masterplan som iscensattes av socialdemokratin för att skapa ett brukssamhälle av en möjlig storstad. Men i realiteten var byggandet fram till kriget en sak, efter kriget en annan sak och framför allt tiden efter 1965 en heeelt annan sak. Jag förstår vad Andersson vill säga, att den svenska stadsplaneringen och bostadspolitiken har vänt det urbana ryggen, att man Sverige velat skapa en ”agrar stad” och att det svenska folkhemmet blev en likriktningens tvångströja för alla människor med andra synsätt än de gängse. Och jag håller med. Det ligger verkligen mycket i detta. Men ändå, det går lite för bra ihop, de tydliga sambanden är lite väl tydliga för en samhällsvetare som jag själv.

För det första, boken handlar om Stockholm men ger ändå i texten sken av att handla om svensk stadsplanering generellt. Men Stockholms problem är faktiskt andra än t ex Göteborgs eller Malmös. Att gå mellan generella utsagor om svensk stadsplanering och utvecklingen i Stockholms stad blir förvirrande för läsaren. För den som inte kan sitt Stockholm är också texten bitvis uppräknande och trist.

För det andra, Andersson sätter aldrig in den stockholmska utvecklingen i ett internationellt eller politiskt perspektiv. Även amerikanska stadskärnor förföll genom utflyttning under 1960- och 1970-talet, det är inget svenskt fenomen. Paris har samma ambivalenta relation till sin periferi som Stockholm, det är inget specifikt för Sveriges huvudstad. Saneringen (rivningarna) av gamla bostäder i Sverige var speciell, men det berodde ju på att stora delar av andra europeiska städer bombats sönder under kriget.  Och visst är Stockholm gammalt som Andersson skriver, men urbaniteten har så mycket äldre rötter i Bologna eller Marseille.

För det tredje, Andersson romantiserar den gamla kvartersstaden. Jag var också – som alla andra ungdomar – arg på min morfar som längtade efter att få se ett rivet Haga. Men hans mor hade bott där, och likt många andra kvinnor deltog hon i det s k brödupproret 1917. Morfar gjorde en s k boendekarriär som försatte honom i ett egna-hem i just en trädgårdsstad. Där hade han toalett, badrum, varmt vatten inne och en stor, ljus trädgård för att odla bär och frukt. Mina föräldrar sökte lägenhet i Biskopsgården eftersom det var nära jobbet för min far. De sökte inte någon ”enklav” utanför centrum som Andersson skriver om. De ville ifrån det Haga där de bodde i ett rum och kök med toa på svalen och inget badrum. Ödet ville annorlunda och de hamnade i en annan stadsdel med blandad bebyggelse, där jag växte upp och trivdes.

Andersson beskriver gatulivet i city så romantiskt att man glömmer alla lastbilar som står i vägen på de breda trottoarerna, gatuserveringarna som stjäl de offentliga rummet, musiken som strömmar ur högtalare riktade ut mot gatan, cyklisten som får panikbromsa för en bil eller kör ner i spårvagnsspåren och står på näsan, barnvagnarna som kryssar mellan tiggare, reklamskyltar och rollatorer, försäljare som kastar sig över dig, skräpet som kantar varje park i morgonljuset, ölburkarna och fimparna utanför porten när man går till jobbet, klottret på huset och motorcyklarna som gör det till en sport att ha så många decibel som möjligt smattrande mellan stenhusen.

Vill man ha tystnad kan man flytta säger Andersson. Ut till de områdena som han själv beskriver som bilberoende, isolerade och händelsefattiga? Det är dit barnfamiljer, äldre, folk som tycker om fågelsång eller bara vill kunna gå fritt på trottoaren skall bege sig alltså? I staden råder urbaniteten säger Andersson, och skall så vara. Han är kritisk mot den plan- och bygglag som gör det svårt att bygga eftersom den hindrar vanliga människor att bygga. Han vill se urbaniteten övervinna fler områden, inte färre. Vad han inte ser är ju att det är kommersialismens, de ägandes, den starkes och den friskes rättigheter han försvarar.

Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad Andersson vill. Det nya urbana landskap han vill ha beskrivs i enbart positiva ordalag, det gamla moderna stadslandskapet får knappt ett enda positivt omnämnande. Medborgarens val på valdagen skall avgöra menar Andersson, men politiken är nästan frånvarande i lösningen, trots att den är i centrum i problembeskrivningen. Samtidigt kräver han att det skall bli lättare att bygga bort grönområdena trots att det är vad flesta medborgare brukar motsätta sig. Nej, klok på denna bok blev jag inte. Men läs den gärna själv och bilda dig en uppfattning.

Däremot tycker jag bestämt att du skall läsa Björn Elmbrants bok om Hjalmar Mehr och Per Wirténs bok om kriget mot förorten. Båda ger flera perspektiv och en komplexitet som jag tycker Andersson saknar.