Kategori: arkitektur och stadsplanering

Gör kollektivtrafiken reklamfri

Sverigedemokraternas politiska reklam i Stockholms tunnelbana har blivit en riksangelägenhet. Jag har länge tyckte att kollektivtrafiken är en märklig annonsplats. Att bussar, spårvagnar, tunnelbanetåg, pendeltåg och färdtjänst som är gemensamt finansierade och drivna skall vara en tummelplats för reklam för underkläder, resor eller politiska partier har alltid tyckts mig vara en paradox. Jag tror inte att någon tycker att skolor, vårdinrättningar, försäkringskassa eller militära förläggningar är lämpliga platser för annonser för allt från kläder till bilar, eller för den delen politiska budskap. Jag har inget principiellt emot reklam, den är oundgänglig i en marknadsekonomi, men ingen skada är skedd om den inte finns precis överallt. Varför skall då kollektivtrafiken ställa upp som annonspelare? Bör inte den gemensamma infrastruktur som kollektivtrafiken är, helt enkelt vara fridlyst från den reklam som genomsyrar hela vår tillvaro i övrigt?

Enkelt uttryckt, tillåt samhällsinformation från arbetsförmedling eller försäkringskassa i kollektiva transportmedel men inte reklam för konsumtion eller politiska åsikter. För den som t ex behöver resa fram och tillbaka till jobbet, förskolan eller gamla föräldrar är kollektivtrafiken en gemensam nyttighet som borde befrias från en konsumtionsmoral som impregnerar det offentliga rummet i övrigt.

Staden som politisk arena och aktör

Mer än hälften av världens invånare bor numera i städer. Staden framstår alltmera också som en politisk utmanare mot nationalstater, regionala samarbeten och intrakontinentala nätverk. Urbanisering, urbana studier och urban politik en viktig intellektuell strömfåra inom statsvetenskap, politisk sociologi, kulturgeografi och näraliggande ämnen. Staden framstår alltmera inte bara som en plats att leva och bo på utan också som politisk arena och aktör. Stora städer världen över tenderar att likna varandra mer än de liknar sitt nationella omland. New York, Paris, Shanghai och Sydney är mer av samma sak än att de är stora städer på olika kontinenter.

Det kanske började med Richard Floridas bok ”The rise of the creative class” där han pekade på de egenskaper hos städer som skapade utrymme för dynamiska, växande och kreativa miljöer. Men alltfler samhällsvetare har lyft fram det faktum att städer och stadsbor tycks få alltmer gemensamt. I Sverige förs ofta en debatt som går ut på att de politiska partierna måste vinna ”städernas medelklass” för att kunna vinna val. Poängen med den debatten är just att städer skapar en politisk dynamik som är något mer än bara summan av dess delar.

Under medeltiden var stadsstater legio och många förbund av städer var starka politiska aktörer, t ex den nordeuropeiska Hansan. Men sedan nationalstaten blev den centrala ramen för politisk makt har städer inte haft egen betydelse annat än som del i nationella politiska konfliktlinjer mellan handel (städer) och jordbruk (landsbygd). Men tänk om globaliseringen skapar en världsvid skiljelinje mellan stad och landsbygd, en skiljelinje som inte stannar inom nationalstaten? Hur skall denna komma till politiskt uttryck?

I ett par nya böcker undersöks frågorna om städer som våra nya politiska arenor och aktörer. Statsvetaren Benjamin R Barber har i sin ”If mayors rules the world” närmast förespråkat ett världsparlament av städer, städer som enligt Barber är de egentliga makthavarna i dagens värld. Städer som politiska arenor mer eller mindre tvingar fram allt det som politiken idag kräver: samarbete, ömsesidigt beroende och möjligheten att övervinna kollektiva dilemman, menar Barber. Städer gynnas av sin mångfald, inte missgynnas. Städer hyser på en begränsad yta en mängd problem vars förutsättningar hänger samman och som därför tvingar fram innovationer i arbetet med lösningarna, något som skapar utveckling. (Recension i New York Times)

I en annan bok har en kvartett europeiska samhällsvetare ”The political ecology of the Metropolis” lyft fram den globala skiljelinjen mellan land och stad. De menar att städernas befolkningar tenderar att skapa ett särpräglat politiskt beteende som kanske visar på större likheter mellan städer än inom nationalstater. Stadsbefolkningar tenderar att få alltmer gemensamma politiska preferenser, möta liknande kollektiva problem och genom städernas befolkningsmässiga mångfald och speciella produktionsförhållanden (tjänster, handel, utbildning, transport) också skapa politiska universum som skiljer sig dramatiskt från andra, mindre urbana delar av det egna politiska systemet. Tunnebaneutbyggnaden i Stockholm, biltullarnas införande i Göteborg och Öresundsbrons tillkomst är alla del i samma urbana politiska dagordning. Gruvbrytning i Norrbotten, bruksnedläggning i Borlänge och SAABs försvinnande i Trollhättan tillhör en helt annan politisk dagordning. Vad betyder det på sikt för demokratin om stockholmare, göteborgare och malmöbor har mer gemensamt med oslobor, köpenhamnare och parisare än med dem som bor i Askersund, Gällivare eller Emmaboda? Spelar det kanske ingen roll så länge alla svenskar är föremål för samma auktoritativa fördelning av resurser?

Städer får en speciell politisk dynamik. Behov, preferenser och livsstilar i olika globala storstäder tenderar att likna varandra och t ex kulturliberala strömningar är mycket starkare i städer än på landsbygden. Nationalstaterna har berövats makt både genom finanskapitalets globalisering och genom internationella politiska regleringar. Vad betyder dessa nya förhållanden för väljarbeteende, partiväsende och politiska dagordningar framöver? De frågorna bör vara centrala i vägval för framtidens statsvetenskap.

PS Uppdaterat 27 nov: Kan rekommendera en titt på Guggenheims experimentella nätsida 100 Urban Trends – Participatory City. Här finns något av den dynamik och det sökande efter urban kultur som jag syftar på ovan. Och här finns möten mellan medborgare, publik och aktivister. DS

20131126453

Ett vykort från ett fjärran land – om förort och stadsplanering

De svenska storstädernas förorter är planerade i syfte att passivisera befolkningen, skilja klasser åt och impregneras av en stark motvilja mot allt som är urbant. Det är en – mycket illvillig – läsning av Ola Anderssons bok ”Vykort från Utopia. Maktens Stockholm och medborgarnas stad” (Dokument Press, 2012). Efter läsningen av denna hyllade och omskrivna bok känner jag primärt en mycket stark ambivalens. Det är verkligen en rik, lärd och djupsinnig bok. Den kan absolut rekommenderas till läsning. Men, och det är ett djupt känt men, genom boken går ett stråk inte bara av maktkritik (för det är bara bra) utan också en stråk av misstänksamhet och konspiration (och det är inte bra).

Den modernistiska arkitekturen bär enligt Andersson hela skulden för Stockholms segregerade struktur, och denna skuld bärs från tidigt 1900-tal (även Howards engelska Trädgårdsstad bär skuld) och fram till ca 1975. Helt utan någon problematisering blir Enskede, Järvafältet och Djursholm delar i samma stora masterplan som iscensattes av socialdemokratin för att skapa ett brukssamhälle av en möjlig storstad. Men i realiteten var byggandet fram till kriget en sak, efter kriget en annan sak och framför allt tiden efter 1965 en heeelt annan sak. Jag förstår vad Andersson vill säga, att den svenska stadsplaneringen och bostadspolitiken har vänt det urbana ryggen, att man Sverige velat skapa en ”agrar stad” och att det svenska folkhemmet blev en likriktningens tvångströja för alla människor med andra synsätt än de gängse. Och jag håller med. Det ligger verkligen mycket i detta. Men ändå, det går lite för bra ihop, de tydliga sambanden är lite väl tydliga för en samhällsvetare som jag själv.

För det första, boken handlar om Stockholm men ger ändå i texten sken av att handla om svensk stadsplanering generellt. Men Stockholms problem är faktiskt andra än t ex Göteborgs eller Malmös. Att gå mellan generella utsagor om svensk stadsplanering och utvecklingen i Stockholms stad blir förvirrande för läsaren. För den som inte kan sitt Stockholm är också texten bitvis uppräknande och trist.

För det andra, Andersson sätter aldrig in den stockholmska utvecklingen i ett internationellt eller politiskt perspektiv. Även amerikanska stadskärnor förföll genom utflyttning under 1960- och 1970-talet, det är inget svenskt fenomen. Paris har samma ambivalenta relation till sin periferi som Stockholm, det är inget specifikt för Sveriges huvudstad. Saneringen (rivningarna) av gamla bostäder i Sverige var speciell, men det berodde ju på att stora delar av andra europeiska städer bombats sönder under kriget.  Och visst är Stockholm gammalt som Andersson skriver, men urbaniteten har så mycket äldre rötter i Bologna eller Marseille.

För det tredje, Andersson romantiserar den gamla kvartersstaden. Jag var också – som alla andra ungdomar – arg på min morfar som längtade efter att få se ett rivet Haga. Men hans mor hade bott där, och likt många andra kvinnor deltog hon i det s k brödupproret 1917. Morfar gjorde en s k boendekarriär som försatte honom i ett egna-hem i just en trädgårdsstad. Där hade han toalett, badrum, varmt vatten inne och en stor, ljus trädgård för att odla bär och frukt. Mina föräldrar sökte lägenhet i Biskopsgården eftersom det var nära jobbet för min far. De sökte inte någon ”enklav” utanför centrum som Andersson skriver om. De ville ifrån det Haga där de bodde i ett rum och kök med toa på svalen och inget badrum. Ödet ville annorlunda och de hamnade i en annan stadsdel med blandad bebyggelse, där jag växte upp och trivdes.

Andersson beskriver gatulivet i city så romantiskt att man glömmer alla lastbilar som står i vägen på de breda trottoarerna, gatuserveringarna som stjäl de offentliga rummet, musiken som strömmar ur högtalare riktade ut mot gatan, cyklisten som får panikbromsa för en bil eller kör ner i spårvagnsspåren och står på näsan, barnvagnarna som kryssar mellan tiggare, reklamskyltar och rollatorer, försäljare som kastar sig över dig, skräpet som kantar varje park i morgonljuset, ölburkarna och fimparna utanför porten när man går till jobbet, klottret på huset och motorcyklarna som gör det till en sport att ha så många decibel som möjligt smattrande mellan stenhusen.

Vill man ha tystnad kan man flytta säger Andersson. Ut till de områdena som han själv beskriver som bilberoende, isolerade och händelsefattiga? Det är dit barnfamiljer, äldre, folk som tycker om fågelsång eller bara vill kunna gå fritt på trottoaren skall bege sig alltså? I staden råder urbaniteten säger Andersson, och skall så vara. Han är kritisk mot den plan- och bygglag som gör det svårt att bygga eftersom den hindrar vanliga människor att bygga. Han vill se urbaniteten övervinna fler områden, inte färre. Vad han inte ser är ju att det är kommersialismens, de ägandes, den starkes och den friskes rättigheter han försvarar.

Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad Andersson vill. Det nya urbana landskap han vill ha beskrivs i enbart positiva ordalag, det gamla moderna stadslandskapet får knappt ett enda positivt omnämnande. Medborgarens val på valdagen skall avgöra menar Andersson, men politiken är nästan frånvarande i lösningen, trots att den är i centrum i problembeskrivningen. Samtidigt kräver han att det skall bli lättare att bygga bort grönområdena trots att det är vad flesta medborgare brukar motsätta sig. Nej, klok på denna bok blev jag inte. Men läs den gärna själv och bilda dig en uppfattning.

Däremot tycker jag bestämt att du skall läsa Björn Elmbrants bok om Hjalmar Mehr och Per Wirténs bok om kriget mot förorten. Båda ger flera perspektiv och en komplexitet som jag tycker Andersson saknar.

Sluta klaga på förorten! Och vad är förresten en förort?

Sedan oroligheterna i Husby utanför Stockholm har det pågått en diskussion om ”förorten” i relation till ”staden”. Och sedan några dagar har till detta fogats en debatt om modernismens betydelse för dessa förorters status. (Några länkar nedan).

Varför vissa stadsdelar kallas förorter (Frölunda. Gårdsten och Länsmansgården) medan andra kallas just stadsdelar eller bara för sina namn (Örgryte, Fiskebäck eller Lundby) är inte alldeles glasklart. För mig tycks det ha att göra med vilka som bor där.

Platser i storstadsområdet som har flerfamiljshus med hyresrätt som byggdes från slutet av 1950-talet och framåt, samt har i huvudsak hus som har fler våningar än tre samt som har torg från vilken den mesta samhällsservicen försvunnit – de kallas förorter.

Platser i storstadsområdet som har lägre hus som villor eller tvåfamiljshus, flerfamiljshus med bostadsrätt (byggda före 1930), villafastigheter med flera lägenheter från tiden före 1960, som inte har några torg och inga bilfria delar – de kallas stadsdelar.

Varför talar vi så mycket om urbanitet kring flerfamiljshus? Somliga föredrar den ålderdomliga Haussman-inspirerade kvartersstaden med små gröna parker, breda avenyer, rutnät och kompakta kvarter (Paris). Underbart kan jag tycka. Andra föredrar den brittiska trädgårdsstaden där en blandning av hus, företrädesvis lägre, samsas i ett grönområde med slingriga gator och byliknande struktur. Härligt det med tycker jag. Och åter andra föredrar den modernistiska variant som byggdes framför allt under perioden före 1965 där ”hus-i-park” är ledordet och samlade grannskapsenheter ligger runt eller i anslutning till torg, kommunikationer och aktiviteter. Ljuvligt också tycker jag. Efter 1965 blev husen allt högre, allt mindre planerade efter boendet och mer efter kranbanorna, med hjälp av statliga krediter kunde husen byggas utan tanke på att kommunikation och service skulle finnas där. Från och med 1968 förändras idéerna och lagstiftningen, allt mer slutna bostadsområden byggs utan kommunikation. Men det är också en brytningstid där nya sociala rörelser ställer nya krav och har nya behov. Utmaningarna blir till konflikt och leder till förändring under 1970-talet.

För mig personligen finns det många bostadsområden som jag tycker mer präglas av en kapitalets logik än av människornas – alltså där de mänskliga behoven åsidosatts medan teknikens och ekonomins satts i högsätet. Det gamla Gårdsten (där jag själv bott) tillhör dem. Men många andra bostadsområden som buntas ihop med tillnamnet ”förort” här inte alls dit: Kortedala, delar av Biskopsgården, Backa, Järnbrott m fl (alla i Göteborg). Glömmer vi inte hur platser som Kortedala kom till? När familjer med småbarn bodde mot gården i den slamrande kvartersstaden, inget lekutrymme, toa på gården och inget grönt utanför dörren var en ljus fyra i Kortedala med grönområden, stora fönster, parkett på golven och egen badrum himmelriket. Har ni glömt det?

Och varför talar vi inte om de enahanda villaförorterna som Partille, Lerum, Askim, Torslanda och Lindome? (Jag vet att flera av dem är egna kommuner). Uppenbarligen spelar det ingen roll om bebyggelsen är enahanda och befolkningen homogen så länge det inte handlar om flerfamiljshus med hyresrätt.

Vi behöver en lite mer upplyst diskussion om stad och urbanitet. Vårdväderstorget och Kungsportsplatsen är båda urbana platser, men på olika sätt. Slottsskogen och Keillers park likaså. Behoven i olika faser av livet är olika – jag har själv bott i en mängd olika typer av stadsdelar i olika städer i Europa. Jag ser den stora faran i den urbana likriktning som innebär att för att vara stad och urban så krävs att du är medelklass, medelålders, liberal, dricker bryggkaffe (det nya svarta), har högskoleexamen, hornbågade glasögon, läderskor och frågar efter ekologiskt på förskolan.

Varje bostadsområde behöver få leva på sina villkor. Att vissa stadsdelar är uselt underhållna, fråntagits samhällsservice och kommunikationer eller berövats möjligheten att utvecklas är inte människornas fel. I många s k problemområden finns potential till något annat om vi bara ser det och tar det tillvara. I andra behövs stora ombyggnader och omtänk.

Låt stad få vara mångfald.

Om trädgårdsstaden i Norrköping.

Om kritiken mot förorten här och här.

Avhandling om modern stadsplanering (Monica Andersson, statsvetenskap, Stockholms universitet)

Göteborg – en stad för framtiden??

Julen har mediemässigt för min del kännetecknats av den granskning som P4 Radio Göteborg gjort av bolaget West Sweden men också tidigare av bolaget Lisebergs styrelse. I båda fallen har vidlyftig representation och därutöver fifflande med notor varit i centrum. Igår medverkade jag med en kommentar till hur sådana här ”skandaler” kan växa fram och möjliga medel för att komma tillrätta med dem.

Den s k Göteborgsandan skylls ofta för de missgrepp och felaktigheter som begåtts, men jag skulle säga att Göteborgsandan är lite av en myt.Göteborgsregionen har idag en miljon invånare och fler blir det, runt en femtedel är födda utomlands och nästan lika många har någon förälder som är född i ett annat land. Nya stadsdelar och nya arbetsplatser har kommit till i snabb takt. Det Göteborg jag kände från 1960-talet är sedan länge borta, då var Göteborg en stor småstad. Idag skulle jag vilja säga att småstadsstämpeln bara är nostalgi – och likaså Göteborgsandan. Däremot tror jag att ett långt maktinnehav, en stark maktbas inom industriarbetet och en manlig maktstruktur lagt grunden till många bekymmer idag. För idag är Göteborg en stad med ett universitet som mäter sig med de största i norra Europa, fyllt av studenter som tar del av det bredaste utbildningsspektrat i Sverige inom ett och samma universitet, plus Chalmers, och en stad som växer med nya stadsdelar för varje år. Göteborg är också en djupt segregerad stad – som de flesta europeiska storstäder – och en stad med en påtaglig mångfald.

På sikt kommer den typ av avarter som avslöjats inom Liseberg och West Sweden att försvinna, men nya kommer istället förstås. Därför tycker jag att vi skall lägga Göteborgsandan på nostalgihyllan och istället tänka till kring hur Göteborgs nya ansikte skall speglas i förvaltningstraditioner och -kultur. Det finns en del experiment och försök i andra städer som man kan inspireras av t ex har väl Göteborg lånat hyrcyklarna från Paris (?) där jag såg dem första gången för många år sedan, men Toronto och Portland är kanske också städer att lära av? Eller varför inte Stockholm?? Göteborg behöver tänka mycket mer kring staden som plats, som livsrum och offentlighet – inte bara på att bygga, bo och åka.

Med detta önskar jag både min kära hemstad Göteborg och alla andra städer ett riktigt gott nytt år 2012!

Göteborg behöver FORTFARANDE en stadsarkitekt (eller fler!)

Efter dagens Västnytt där ett arkitektupprop till stöd för en göteborgsk stadsarkitekt lanseras kanjag inte låta bli att återuppliva ett av mina gamla inlägg i just denna fråga, från april 2009. Mats Arnsmar som citeras nedan har idag fått sällskap av en stadsbyggnadsdirektör (Bengt Delang) som såvitt jag förstår inte vet någonting alls om stadsbyggnad utan har sin meritering som regementschef. Han har den klassiska kommentaren att det är ”bra att frågan diskuteras”. Tja, varför då undrar man? Diskussion skall väl inte föras för sin egen skull utan i ett syfte.

Jo, vi behöver visst en stadsarkitekt i Göteborg!

– För mig är helheten det viktiga. Därför tror jag inte på idén med en stadsarkitekt. Staden är så mycket mer än vackra byggnader.

Så säger Göteborgs byggnadsnämnds nye ordförande Mats Arnsmar (s) till GP:s Gunilla Grahn-Hinnfors i påskaftonens papperstidning. När jag läser det blir jag både arg och ledsen. Ledsen för att socialdemokraterna inte alls tycks förstå vad stadsplanering och stadsbyggnad handlar om idag, arg för att en person med så uppenbart svaga kunskaper inom området skall vara den som bestämmer om det. Det är mycket möjligt att jag har fel på båda punkterna; socialdemokraterna kanske exploderar i en satsning på stadsförnyelse och insikter om urbanitet och Mats Arnsmar kanske visar sig vara både kompetent och begåvad inom området, men tillåt mig tvivla. Så, tills motsatsen är bevisad, så står Arnsmars uttalande som en symbol för den genuina dövstumhet kring stadsplanering, urbanitet och byggnadspolitik som kännetecknat socialdemokratin sedan miljonprogrammets dagar.

Inte så att landet inte behövde nya bostäder, tvärtom, det var vägran att lyssna på tiden, att lägga örat mot marken, som jag kritiserar. De flesta insatta visste redan i slutet på 1960-talet att miljonprogrammet var en överproduktion och en stadsplaneringsmiss av stora mått. Men socialdemokrater med rötter bland utedass och tuberkulos ville inte lyssna på de nya politiska stämningar som smugit sig in. Tack och lov hann tiden i fatt en del projekt, som t ex att spränga bort större delen av Annedal, norra Landala och den s k Tjänstemannastaden för en tunnel med en stadsmotorväg…

Mats Arnsmar vill blanda in ”beteendevetare” och ”naturvetare” i stadsplaneringen. Så trevligt för dem. Men några samhällsvetare som t ex kulturgeografer och sociologer eller någon som vet något om kulturmiljövård får inte plats.  Och arkitekter lägger han till. Roligt för dem att få ägna sig åt sitt yrke.

Vet Mats Arnsmar att stadsplanering och urbanitet är ett av de absolut hetaste områdena inom modern samhällsforskning just nu? Vet han att mängder av människor, mellan 20 och 40 sådär, är djupt engagerade i frågor om staden och det offentliga rummet? Har han noterat att grupper som ”Reclaim the Streets” ersatts av en bred debatt om hur vi lever i staden och YIMBY? Om han hade varit det då hade han väl rimligen förstått att en stadsarkitekt är den resursperson som på ett långsiktigt och insiktsfullt sätt kunnat koordinera, leda, utreda och hantera de politiskt heta stadsbyggnadsfrågorna i Göteborg.

Särskilt tänkvärt för en socialdemokrat idag eftersom storstäderna i nästa val kommer att sitta på mer än hälften av Riksdagens mandat. (Syftar alltså på valet 2010 och där såg vi ju hur det gick för S i storstäderna. Anm 110301)

Läs även vad jag skrivit tidigare om stadsarkitekt.

(Originalpost publicerad 12 april 2009)

Kriget mot förorten

Som den f d förstadsbo jag är läste jag Per Wirténs bok ”Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (Albert Bonniers Förlag, 2010) med stigande intensitet och intresse. I min förstad (kvalar inte in som förort) fanns en blandad bebyggelse av villor, flerfamiljshus, landshövdingehus, fabriker, butiker och slingriga gator. Det var inte den moderna förort som Wirtén skriver om, men ett par sådan flyttade jag istället till senare. Wirténs bok är alls inte invändningsfri, men den skriver inte heller någon på näsan. Det är ett desperat testamente från en drunknande. Lyssna, säger Wirtén, lyssna innan det är försent.

Wirtén kommer med ett efterlängtat försvar för allt det som kan kallas förort. Att Flemingsberg tog mig med storm vet alla som läser den här bloggen, men också andra moderna förorter har jag hemligen älskat under alla år av spott och spe. Platser som Kortedala och Järnbrott representerar tydliga moderna välplanerade platser som försöker bryta med invanda stadsideal. Att det blev lite för mycket av det goda i Gårdsten eller Rannebergen kan jag hålla med om, men det är knappast husens fel.

Wirtén påpekar att förorten alltid varit föraktad, och påminner om skriverierna om Skärholmen redan 1968. Han visarockså att det är under 1980-talet som förortens elände skildras genom ”invandraren”. Dessförinnan hade det varit själsdödande arkitektur och smygsupande hemmafruar men nu var det alltså ”invandraren” som fick utgöra innehållet i förortens kulturella hot mot samhället. Oavsett vad så skall hotet ha ett innehåll. Förorten är det okända territoriet, det okontrollerade andra.

I den regionala utvecklingsplan som Stockholms län tog fram 2001 likställs Flemingsberg med en s k regional kärna. Alltså en lika central plats som innerstaden. Detta är en ”svindlande tanke” skriver Wirtén eftersom förhållandet skulle innebära en jämlik behandling av stadens alla delar. Och Wirtén, liksom Richard Florida, hävdar att det är i mellanrumen, i förorten och i ytterområdena som expansionen och den ekonomiska dynamiken finns. Den gamla uppdelningen mellan centrum och sovstad kollapsar, skriver Wirtén och tillägger att stadsplanering är en klassfråga. Lönerna sjunker i takt med avståndet till City, stadsplanering är en grund för social och ekonomisk ojämlikhet.

Wirtén noterar också att mediebilden av förorten idag domineras av våld och misshandel medan de politiska förvecklingarna och besluten har försvunnit. Under 1960-talet var förortens politik intressant, idag är förorten endast en kuliss för elände. Wirtén tar ett exempel från DN inför privatiseringen av apoteken i detalj gick igenom alla apotek i innerstaden som skulle säljas men aldrig nämnde ett enda i kranskommunerna

Urbanitet, menar Wirtén, har inte längre något med geografi att göra. Istället är urbanitet en livsstilsfråga. Att inte vara urban är att leva lite sämre. Förorten förknippas med  sjukdom, smitta, inlåsning, isolering, ensamhet, likriktning, tystnad och tomhet och utgör bara en genomfart för de ”urbana” på väg någon annanstans.

I dagens stadsplaneringsdebatt är den ”riktiga staden” detsamma som kvarterstaden med raka gator, utspridda butiker i bottenvåningar och utan  gröna mellanrum men med strikt planerade parker. Nya stadsdelar skall se ut som Vasastan i Stockholm.  Som om staden bara kan se ut som ett sätt, nämligen som 1800-talets Haussman-stad. Men det var i motsats till detta som det moderna idealet uppstod, som ett försök att skapa ett annat sätt att leva med  ljus, luft, grönska, naturliga backar och berg – och ingen biltrafik!

Wirtén ser hur Södermalm i Stockholm förvandlas till en plats där innerstadens urbana klass försöker skapa en postmodern borgerlig utopi genom isolering med ”tydliga avgräsningar mot medelklassens surr, invandrade med låga löner och den stora massans brist på exklusiv smak”. Gränsen är subtil men består av ekonomi, smak och en ideologisk offensiv mot allmännyttan.

Efter att ha läst Per Wirtén bok känner jag för att travestera ett klassiskt uttryck: ”Vi är alla förortsbor!” Läs den.

Florida: ”Servicejobben och förorten bör uppgraderas”

Richard Florida är en ”urbanteoretiker” som älskar Sverige och är mest känd för sitt begrepp ”creative class”. Han är produktiv, omgiven av ett energiskt forskningsteam och förfäktar en blanding av samhällsvetenskapliga och normativa uppfattningar om vår framtid. Det göteborgska bokförlaget Daidalos har nu översatt och gett ut Floridas i år publicerade pamflett om världen efter finanskrisen ”Den stora omställningen. Hur nya former för liv och arbete skapar välstånd efter kraschen” (2010).

Boken är en utvidgad artikel från tidskriften Atlantic, och behandlar sambandet mellan ekonomisk utveckling och spatial förändring. Florida rasar igenom en stor mängd illustativa exempel, betar av såväl arbetsmarknad, bostadspolitik och kommunikationsfrågor (både virtuella och materiella) men jag ämnar stanna upp inför två trådar som jag finner särskilt intressanta. 1. Florida menar att – likt många andra – att service- och tjänstesektorn är den vilken kommer att skapa välstånd i framtiden, men han gör en lite annan tolkning än t ex den svenska regeringen. 2. Florida lyfter också fram förorten som en framtidsplats, berömmer megastäderna och är inte alls kritisk till s k urban sprawl (städers territoriella spridning).

Florida skriver om behovet av att underlätta för skapande av kreativa och kvalificerade jobb, men, säger han, det är också ”viktigt att uppvärdera den analytiska och sociala aspekten i alla jobb.” (kursiv i orig) (s 149). Florida menar att så länge de flesta nya jobb i tjänstesektorn är genomgångsjobb, ofta för ungdomar och studerande, som t ex städning och kafé-jobb, så kommer arbetsmarknaden att ha en obalans. Florida betonar att jobben i tillverkningsindustrin och högteknologin minskar på lång sikt, om alla tänker sig att jobb i dessa sektorer är vad man söker för långsiktighet så kommer samhället att förbli i en ”jobbskaparsvacka” (s 150).

Florida argumenterar för att göra arbetena inom tjänstesektorn ”mer innovativa, mer produktiva och bättre betalda” (s 151) Han betonar att det inte räcker med högre löner i sektorn, istället vill man ”lära sig saker, utveckla sina kompetenser och öka i kapacitet och självförtroende genom vidareutbildning och intern befordran.” (ibid) Florida menar alltså att det inte räcker – kanske t o m är kontroproduktivt – att subventionera och uppmuntra servicesektorn i största allmänhet. Istället är det inovationer, analytisk kapacitet och kreativitet som skall stimuleras.

Den andra tråden jag väljer att ta upp är Floridas betoning av förortens betydelse. Många har menat att globaliseringen reducerar stadens betydelse som plats, men Florida menar att det är precis tvärtom. Megaregioner är för vår tid ”vad förstäderna var för efterkrigseran” skriver han (s 178). När megaregioner lockar till sig nya människor växer innerstäder och förstäder ihop, när sedan mototvägarna korkar igen bygger man ut kollektivtrafiken, menar Florida. Genom förstäderna – som redan finns på plats – så har staden en spatial utbredning som kan utnyttjas i den växande megaregionen. Han avfärdar motsättningen mellan å ena sidan ”urban sprawl” och å andra sidan ”tillbaka till staden”.

Boken största brist är att den är extremt USA-fixerad (men Stockholms trängselavgifter nämns!) och utvecklingen där har inte helt klara paralleller med t ex den svenska utvecklingen. Men bortsett från det är boken inspirerade, lättläst och tankeväckande.

101101: Som en illustration till delar av Floridas teser skriver idag SvD om glesbygdens befolkningsmässiga utarmning mot bakgrund av ett demografiskt statistiskt underlag. Här.

Bompeng, biltull, trängselavgift eller vägavgift? Fler bilar eller färre?

Göteborgsregionen, liksom andra storstadsregioner, är attraktiv och drar till sig människor och arbetstillfällen. Sedan länge har en infrastrukturlösning som håller för en expansion behövts sättas i verket. För min del har jag hört ordet ”Västlänken” om en ny tågtunnel som skulle bygga bort Centralstationen som säckstation under nästan hela mitt vuxna liv. Med en pendeltågsstation i Haga och möjlighet att åka från Kungälv till Kungsbacka utan byte skulle Göteborg kunna ta upp kampen med Stockholm i tillgänglighet. Genom kollektivtrafikplanen K2020 skall Göteborg få en bättre kollektivtrafik, men förutsättningen är att Västlänken byggs. Nu har kommunstyrelsen plötsligt forcerat fram ett paket med infrastruktur som även inbegriper den s k Marieholsmtunneln norr om Tingstadstunneln, allt för att kunna ansöka om statliga medel före första september.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill inte ha tunneln, men känner sig uppenbarligen tvungna att vara med på paketet för att inte splittra den göteborgska enigheten. Halva paketet skall betalas av Göteborgsregionen och halva av staten, 30 miljarder totalt. Och för den delen av paketet som skall betalas av Göteborgsregionen så föreslås ”trängselavgifter”.

Från att ha varit ett ekonomiskt styrmedel för att förändra trafikrytm och trafikmängd har begreppet trängselavgift omärkligt övergått till att bli en finansieringskälla för utbyggnad av just det vägnät som skulle begränsas genom minskad användning.  Jag har tidigare påpekat att det socialdemokratiska kommunalrådet Anneli Hulthén inte förstår innebörden av olika former av trafikavgifter. Men nu verkar det som om hela det politiska etablissemanget tror att trängselavgifter är en väg att finansiera utbyggt vägnät och därmed ökad biltrafik. Att V och Mp tvingats med i denna soppa är tragiskt, eftersom deras motstånd mot Marieholmstunneln är ideologiskt och bygger på det faktum som trafikpolitikforskningen visat – större och fler vägar = större trafikmängd och mer bilism.

Trängselavgift är en straffavgift som man betalar för att man bidrar till trängseln i staden. Är en styrande avgift avsedd att påverka beteenden, ungefär som att när man betalar en räkning för sent. Bompeng (från norskan) eller vägavgift syftar till att finansiera utbyggnaden av vägnätet och är därmed en slags nyttjandeavgift som man betalar för att få lov att använda en nyttighet, ungefär som avgiften på en offentlig toalett. En sådan avgift har inte som syfte att förändra beteenden, bara att få finansiering för en tjänst. Biltull används inte så ofta längre men har normalt använts på samma sätt som trängselavgift.

Så länge miljökonsekvenserna av en utbyggnad av Göteborgs infratruktur inte är klarlagda så bör inget annat än kollektivtrafik och därmed jämställd trafik byggas ut. Och det skall ske med skattepengar. Trängselavgifter bör införas för biltrafiken i staden, och de avgifterna bör bekosta sjukvård och barnomsorg eftersom det är vad som blir effekterna av trängseln – alltså lung- och stressjukdomar samt ökat behov av barnomsorg.

Jo, vi behöver visst en stadsarkitekt i Göteborg!

– För mig är helheten det viktiga. Därför tror jag inte på idén med en stadsarkitekt. Staden är så mycket mer än vackra byggnader.

Så säger Göteborgs byggnadsnämnds nye ordförande Mats Arnsmar (s) till GP:s Gunilla Grahn-Hinnfors i påskaftonens papperstidning.

När jag läser det blir jag både arg och ledsen. Ledsen för att socialdemokraterna inte alls tycks förstå vad stadsplanering och stadsbyggnad handlar om idag, arg för att en person med så uppenbart svaga kunskaper inom området skall vara den som bestämmer om det. Det är mycket möjligt att jag har fel på båda punkterna; socialdemokraterna kanske exploderar i en satsning på stadsförnyelse och insikter om urbanitet och Mats Arnsmar kanske visar sig vara både kompetent och begåvad inom området, men tillåt mig tvivla.

Så, tills motsatsen är bevisad, så står Arnsmars uttalande som en symbol för den genuina dövstumhet kring stadsplanering, urbanitet och byggnadspolitik som kännetecknat socialdemokratin sedan miljonprogrammets dagar. Inte så att landet inte behövde nya bostäder, tvärtom, det var vägran att lyssna på tiden, att lägga örat mot marken, som jag kritiserar. De flesta insatta visste redan i slutet på 1960-talet att miljonprogrammet var en överproduktion och en stadsplaneringsmiss av stora mått. Men socialdemokrater med rötter bland utedass och tuberkulos ville inte lyssna på de nya politiska stämningar som smugit sig in. Tack och lov hann tiden i fatt en del projekt, som t ex att spränga bort större delen av Annedal, norra Landala och den s k Tjänstemannastaden för en tunnel med en stadsmotorväg…

Mats Arnsmar vill blanda in ”beteendevetare” och ”naturvetare” i stadsplaneringen. Så trevligt för dem. Men några samhällsvetare som t ex kulturgeografer och sociologer eller någon som vet något om kulturmiljövård får inte plats.  Och arkitekter lägger han till. Roligt för dem att få ägna sig åt sitt yrke.

Vet Mats Arnsmar att stadsplanering och urbanitet är ett av de absolut hetaste områdena inom modern samhällsforskning just nu? Vet han att mängder av människor, mellan 20 och 40 sådär, är djupt engagerade i frågor om staden och det offentliga rummet? Har han noterat att grupper som ”Reclaim the Streets” ersatts av en bred debatt om hur vi lever i staden och YIMBY? Om han hade varit det då hade han väl rimligen förstått att en stadsarkitekt är den resursperson som på ett långsiktigt och insiktsfullt sätt kunnat koordinera, leda, utreda och hantera de politiskt heta stadsbyggnadsfrågorna i Göteborg. Särskilt tänkvärt för en socialdemokrat idag eftersom storstäderna i nästa val kommer att sitta på mer än hälften av Riksdagens mandat.

Läs även vad jag skrivit tidigare om stadsarkitekt.

Intressant? Läs mer om stadsplanering, urbanism, stadsbyggnad och arkitektur.