Etikett: Regeringsbildning

Äntligen en regering som bygger på en förändrad konfliktstruktur

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Det är ju inte utan en viss lättnad jag citerar Selma Lagerlöfs inledning till Gösta Berlings saga och konstaterar att vi nu (äntligen!) har en regering. Om vi den 12 september – efter det att alla röster räknats – kunde säga med den numera slitna frasen från Melodifestivalerna: ”Sverige, vi har ett resultat!” så har dessvärre tolkningen av detta resultat dragit ut något på tiden.

Förklaringen är både enkel och komplex: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-höger-skalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Inom statsvetenskapen är de politiska skiljelinjernas betydelse för såväl regeringsbildning som väljarmobilisering välkända och självklara. Men i Sverige som, vid sidan av Frankrike, har haft Europas kanske mest endimensionella partisystem är förändringen historisk.

Att den liberala mittposition som under en längre tid varit synlig för alla som velat titta nu också blir grunden för regeringsbildningen är en mycket större triumf för demokratin än många tror. Politiska partier har en mycket stark anpassningsförmåga, det är därför talet om partiernas kris (som har pågått de senaste trettio åren typ) alltid mynnar ut i att partierna ändock behåller sin förmåga att representera väljarna. När konfliktstrukturen i politiken förändras kommer också partisystemen att ändras. Och efter att partisystemet ändrats måste regeringsmakten hitta sina nya politiska baser i parlamentet. I Sverige har det tagit ovanligt lång tid med tanke på att förändringen har varit synlig under minst 15 år. På sätt och vis var det Fredrik Reinfeldt som gjorde förändringen möjlig, genom sin förflyttning av Moderaterna mot mitten, och sin överenskommelse med Miljöpartiet, pekade han på en annan riktning än tidigare borgerliga partiledare. Och nu är vi i någon mening där – men Moderaterna är avhängda eftersom de valt att för egen del betona vänster och höger mer än GAL och TAN.

Den nya regeringens bas i positionen på GAL-TAN skalan, och där vänster-höger-konflikten stramar lite mer, är därför helt logisk. Alltmer av den politiska mobiliseringen sker inom fält som migration, livsstil, sexualitet, kultur, religion och identitet. Alla dessa frågor kan placeras in på den avsevärt mindre förhandlingsbara skalan GAL-TAN istället för på den för kompromiss mer lämpliga vänster-höger-skalan. Resursfördelning (vänster-höger) går att förhandla om, men frågor kring religion och identitet (GAL-TAN) är lite svårare att kompromissa kring.

Tillsammans med min kollega Henrik Ekengren Oscarsson skriver jag om skiljelinjernas betydelse i antologin ”Rösträttens århundrade”.

Jag har även diskuterat det nya politiska landskapet i en text på Arena Essä.

PS. För övrigt tycker jag att det är närmast komiskt att svenska etermedier fastnat i ett narrativ där just SD skall kommentera vad övriga partier gör, men nästan aldrig avkrävs ansvar för sin egen politik. DS

Januariöverenskommelsen: en vändpunkt för det svenska partisystemets utveckling?

Kommer vi att nästa vecka att få en regering i Sverige? Ja, jag tror det i skrivande stund, trots att det pågår mobilisering inom Vänsterpartiet för att rösta nej till Löfven. Om V kommer fram till den slutsatsen så är det mycket osannolikt att talmannen ens lägger fram Löfven för omröstning i den nu tredje omröstningen. Om jag förstått rätt så kan Socialdemokraterna förhandla med vem man vill vid sidan av de 73 punkterna i överenskommelsen, och hur V då skulle kunna hållas utanför ”allt” inflytande tycks egendomligt.

Men vid sidan av hur dessa taktiska frågor skall hanteras så är en ny regering med sin tyngdpunkt i mitten faktiskt ett historiskt steg för det svenska partisystemet. Vi har i så fall fått en regering där värderingsfrågorna inom ramen för den s k GAL-TAN-skalan avgjort regeringsbildningen istället för den klassiska vänster-höger-skiljelinjen. Den sedan en tid etablerade blockpolitiken har i så fall lidit ett betydande nederlag genom att en liberal värdegemenskap fått avgöra den politiska inriktningen då Sverigedemokraternas inträde på scenen skapat ett tre-blockssystem. I Sveriges politiska historia kommer 2018-2019-års regeringsbildning att bli en självklar referenspunkt för alla statsvetarstudenter och bli ett märkesår för ett nytt svenskt politiskt landskap.

Socialdemokraterna är fortfarande en nyckel till regeringslåset eftersom de rödgröna fick ett ynka mandat mer än den borgerliga alliansen. Moderaternas förmåga att leda alliansen är ifrågasatt eftersom de liberala partierna (C och L) tar sina värderingar på större allvar än vad Kristersson tycks ha förstått. I skrivande stund menar KD:s ledare Ebba Busch Thor i SvT:s Agenda att det varit bättre att tillträda som Alliansregering för att sedan få avgå om man inte får igenom sin politik då SD inte stödjer dem. En situation som alltså väldigt sannolikt skulle utsätta Sverige för en ny regeringskris långt innan mandatperioden avslutas.

Som jag ofta sagt i olika sammanhang så måste politiken kännetecknas av pragmatism, försonlighet och förhandlingsvilja. Hur detta slutar vet vi inte, men det har ändå redan nu visat på partisystemets transformation under trycket av en ny nationalistisk höger och en ny framväxande skiljelinje även i svensk politik. Och om överenskommelsen håller så har Sverige gått en annan väg än våra skandinaviska grannar och många av de europeiska länderna.