Etikett: GAL-TAN

Äntligen en regering som bygger på en förändrad konfliktstruktur

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Det är ju inte utan en viss lättnad jag citerar Selma Lagerlöfs inledning till Gösta Berlings saga och konstaterar att vi nu (äntligen!) har en regering. Om vi den 12 september – efter det att alla röster räknats – kunde säga med den numera slitna frasen från Melodifestivalerna: ”Sverige, vi har ett resultat!” så har dessvärre tolkningen av detta resultat dragit ut något på tiden.

Förklaringen är både enkel och komplex: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-höger-skalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Inom statsvetenskapen är de politiska skiljelinjernas betydelse för såväl regeringsbildning som väljarmobilisering välkända och självklara. Men i Sverige som, vid sidan av Frankrike, har haft Europas kanske mest endimensionella partisystem är förändringen historisk.

Att den liberala mittposition som under en längre tid varit synlig för alla som velat titta nu också blir grunden för regeringsbildningen är en mycket större triumf för demokratin än många tror. Politiska partier har en mycket stark anpassningsförmåga, det är därför talet om partiernas kris (som har pågått de senaste trettio åren typ) alltid mynnar ut i att partierna ändock behåller sin förmåga att representera väljarna. När konfliktstrukturen i politiken förändras kommer också partisystemen att ändras. Och efter att partisystemet ändrats måste regeringsmakten hitta sina nya politiska baser i parlamentet. I Sverige har det tagit ovanligt lång tid med tanke på att förändringen har varit synlig under minst 15 år. På sätt och vis var det Fredrik Reinfeldt som gjorde förändringen möjlig, genom sin förflyttning av Moderaterna mot mitten, och sin överenskommelse med Miljöpartiet, pekade han på en annan riktning än tidigare borgerliga partiledare. Och nu är vi i någon mening där – men Moderaterna är avhängda eftersom de valt att för egen del betona vänster och höger mer än GAL och TAN.

Den nya regeringens bas i positionen på GAL-TAN skalan, och där vänster-höger-konflikten stramar lite mer, är därför helt logisk. Alltmer av den politiska mobiliseringen sker inom fält som migration, livsstil, sexualitet, kultur, religion och identitet. Alla dessa frågor kan placeras in på den avsevärt mindre förhandlingsbara skalan GAL-TAN istället för på den för kompromiss mer lämpliga vänster-höger-skalan. Resursfördelning (vänster-höger) går att förhandla om, men frågor kring religion och identitet (GAL-TAN) är lite svårare att kompromissa kring.

Tillsammans med min kollega Henrik Ekengren Oscarsson skriver jag om skiljelinjernas betydelse i antologin ”Rösträttens århundrade”.

Jag har även diskuterat det nya politiska landskapet i en text på Arena Essä.

PS. För övrigt tycker jag att det är närmast komiskt att svenska etermedier fastnat i ett narrativ där just SD skall kommentera vad övriga partier gör, men nästan aldrig avkrävs ansvar för sin egen politik. DS

Januariöverenskommelsen: en vändpunkt för det svenska partisystemets utveckling?

Kommer vi att nästa vecka att få en regering i Sverige? Ja, jag tror det i skrivande stund, trots att det pågår mobilisering inom Vänsterpartiet för att rösta nej till Löfven. Om V kommer fram till den slutsatsen så är det mycket osannolikt att talmannen ens lägger fram Löfven för omröstning i den nu tredje omröstningen. Om jag förstått rätt så kan Socialdemokraterna förhandla med vem man vill vid sidan av de 73 punkterna i överenskommelsen, och hur V då skulle kunna hållas utanför ”allt” inflytande tycks egendomligt.

Men vid sidan av hur dessa taktiska frågor skall hanteras så är en ny regering med sin tyngdpunkt i mitten faktiskt ett historiskt steg för det svenska partisystemet. Vi har i så fall fått en regering där värderingsfrågorna inom ramen för den s k GAL-TAN-skalan avgjort regeringsbildningen istället för den klassiska vänster-höger-skiljelinjen. Den sedan en tid etablerade blockpolitiken har i så fall lidit ett betydande nederlag genom att en liberal värdegemenskap fått avgöra den politiska inriktningen då Sverigedemokraternas inträde på scenen skapat ett tre-blockssystem. I Sveriges politiska historia kommer 2018-2019-års regeringsbildning att bli en självklar referenspunkt för alla statsvetarstudenter och bli ett märkesår för ett nytt svenskt politiskt landskap.

Socialdemokraterna är fortfarande en nyckel till regeringslåset eftersom de rödgröna fick ett ynka mandat mer än den borgerliga alliansen. Moderaternas förmåga att leda alliansen är ifrågasatt eftersom de liberala partierna (C och L) tar sina värderingar på större allvar än vad Kristersson tycks ha förstått. I skrivande stund menar KD:s ledare Ebba Busch Thor i SvT:s Agenda att det varit bättre att tillträda som Alliansregering för att sedan få avgå om man inte får igenom sin politik då SD inte stödjer dem. En situation som alltså väldigt sannolikt skulle utsätta Sverige för en ny regeringskris långt innan mandatperioden avslutas.

Som jag ofta sagt i olika sammanhang så måste politiken kännetecknas av pragmatism, försonlighet och förhandlingsvilja. Hur detta slutar vet vi inte, men det har ändå redan nu visat på partisystemets transformation under trycket av en ny nationalistisk höger och en ny framväxande skiljelinje även i svensk politik. Och om överenskommelsen håller så har Sverige gått en annan väg än våra skandinaviska grannar och många av de europeiska länderna.

En bref: Svensk politik går in i en ny tid

Vi har att leva med en ny politisk skiljelinje. Sannolikt kommer den att skörda sina offer i termer av partier som får lämna riksdagen, kanske får de också lämna partisystemet, medan andra partier kommer till och åter andra lyckas överleva genom att ömsa skinn.

Konflikten mellan vänster och höger – mellan fördelningsmodeller för ekonomiska resurser – försvinner inte. Tvärtom utgör den en av det nya partisystemets två axlar. Men på samma sätt som efter den industriella revolutionen vid förra sekelskiftet krävs nu politiska ledare som förmår mobilisera medborgare genom att engagera sig i och stå upp för distinkta ideologiska perspektiv på samhällsutvecklingen.

I en essä på Dagens Arena fick jag möjlighet att utveckla resonemangen kring den turbulenta politiska utveckling som Sverige just nu går igenom avseende partier, opinion och sakfrågor. Jag beskriver utvecklingen från ett stabilt fempartisystem via förändrade konfliktlinjer till en tid av skinnömsning för hela partisystemet.

Mot bakgrund av statsvetenskaplig teoribildning och bred empirisk europeisk forskning går det att något urskilja förklaringar, betydelse och konsekvenser av en ny skiljelinjes inträde. Men också av politiska strukturella förändringar som rör medialisering, globalisering, digitalisering och europeisering.

Partierna befinner sig i en delvis okänd terräng, kompassnålen snurrar för både partiledare och väljare ibland. Men det hjälper knappast med gamla kartor eller att klamra sig fast vid minnesbilder av hur det var förut.

Läs gärna essän här.

Gör Moderaterna om partisystemet – igen?

Moderaterna genomför just nu sin stämma i Örebro. Ulf Kristersson håller tal, och han har redan hållit några stycken. Och alla refereras de som en återgång till ”de gamla moderaterna” eller som en högersväng.

I statsvetenskapen finns något som kallas ”May’s lag”. Enkelt uttryckt innebär den att förtroendevalda och av partiet beroende aktiva är mer radikala än både partieliten och väljarna. Redan 1973 lanserade statsvetaren John D May tankegången. Och otaliga är de statsvetare (inklusive jag själv) som försökt falsifiera den, så många har lyckats att den ibland anses falsk. Och ändå dyker den ständigt upp, oavsett om den går att empiriskt belägga belyser den nämligen en viktig mekanism i ett politiskt parti: att olika delar av partier har helt olika drivkrafter för sitt ideologiska engagemang, och att det får effekter. Just nu är det, precis som Ewa Stenberg påpekar, ”full galopp åt höger” pådrivet av partiaktivisterna medan väljarna (i alla fall de som inte redan lämnat) hamnat på mellanhand.

Vad som framför allt blir intressant är om vi nu ser de första tecknen på att vår traditionella vänster-höger-skala är på väg att integrera den dimension (och delvis skiljelinje) som kallas GAL-TAN och som politiserar auktoritära värderingar gentemot frihetliga dito? Alltså ”äta upp den” för att tala med min värderade kollega Henrik Ekengren Oscarsson.

Moderaternas förflyttning med Reinfeldt var avgörande för partisystemets anpassning till GAL-TAN-dimensionen, men Socialdemokraternas ideologiska profilering under Sahlin och Sverigedemokraternas skickliga mobilisering var de nödvändiga förutsättningarna. Kommer nu Moderaternas återgång till en position klart till höger om Centern och Liberalerna liksom Socialdemokraternas uteblivna förnyelse, Miljöpartiets tvångsmässiga kompromisser med sin själ och Sverigedemokraternas oförmåga att hitta en entusiastisk partner i Alliansen att vrida tillbaka partisystemet till vad det var före 2006?

Alldeles för tidigt att säga, men något blåser i vinden, något slags svar hör jag i den svaga susningen från höger.

Lite mer om GAL-TAN: När det individuella valet blir politik trängs fördelningsfrågorna bort

Plötsligt talas det i den allmänna debatten om statsvetenskapens verktyg och begrepp, en mängd ledarskribenter, debattörer och politiska journalister talar nu om ”den nya GAL-TAN-skalan”. (Grön, alternativ, libertär GAL vs Tradition, auktoritär, nation TAN).

Det kan vara på sin plats med några kommentarer kring denna hajp.

För det första GAL-TAN-skalan är inget nytt påfund, den fick sitt genombrott runt millennieskiftet när diskussionen kring attityder till europeisk integration skulle förklaras. Vanligast är att hänvisa till den vetenskapliga artikeln ”Does left/right structure party positions on european integration” av Lisbet Hooghe, Gary Marks och Carole Wilson vilken publicerades 2002. Dessutom bör man tillägga att utmanare till vänster-högerskalan har varit utmejslade och diskuterade sedan 1970-talet, för det är då som nya frågor och vad som då kallades ”new politics” verkligen bryter fram. Här blev boken ”Germany transformed” av Kendall Baker, Russel Dalton och Kai Hildebrand från 1981 att bli banbrytande. Ett namn som ofta nämns är Ronald Inglehart som 1971 i ”The silent revolution” skrev om hur medborgarnas uppfattningar förändrats till att vara mer post-materiella, alltså rörde t ex miljö, ekologi och livsstil.

För det andra är GAL-TAN skalan inget verktyg för att ”mäta” medborgarnas uppfattningar, det är ett instrument för att förklara och förstå partiers agerande i partisystemet. Det är alltså partiernas positioner i förhållande till varandra som är det relevanta i den ursprungliga skalan, och syftet var att komplettera den traditionella vänster-höger-skalan som tänktes strukturera nationell politik med ett verktyg för att bättre förstå hur partier förhåller sig till den europeiska integrationen. Med hjälp av båda dessa skalor framträder ett mer intrikat mönster på den europeiska nivån och det blir blir möjligt att jämföra, förklara och kanske också förutse hur partierna på den europeiska nivån (Europaparlamentet men också i frågor om europeisk integration) agerar.

För det tredje måste en statsvetare här vara lite nördig och kräva insikt i att kunna skilja en politisk skiljelinje från en politisk dimension. GAL-TAN-skalan, och ”New politics” och post-materialism, har länge funnits som en politisk dimension bland medborgarna. Men för en statsvetare inträder den intressanta fasen i det ögonblick en dimension övergår i en skiljelinje – för då börjar partierna att förhålla sig till den både i sin politik och i själva partisystemet. En skiljelinje kräver mer än en åsiktsdimension, för att vi skall kunna tala om en skiljelinje krävs att det finns en tydlig konflikt kring resurser, att grupper identifierar sig med båda sidor i denna konflikt samt att det finns mobilisering/organisationer (partier) som driver denna konflikt gentemot det demokratiska systemet. Och så är det i Sverige idag.

För det fjärde, och avgörande för politiken, är att den s k GAL-TAN-skiljelinjen politiserar värderingar och val som görs av individen på ett nytt sätt. Politiken har alltid påverkar våra liv, och de val vi gjort har också varit politiska. Politik är något vi har kring oss hela tiden. Men med GAL-TAN-skalan blir individens val av livsstil partipolitik i högre grad än tidigare – vem vi lever med, vad vi äter, hur vi reser och var vi arbetar blir föremål för partipolitiska förslag och diskussioner i avsevärt större utsträckning än tidigare. Och detta fokus på individen tränger bort, eller fördunklar, fördelningsfrågor på kollektiv grund – ojämlikhet, ekonomi, bostad och arbetsmarknad blir en fråga om individens val och förutsättningar. Ett demokratiskt problem med det är att de flesta av våra demokratiska institutioner och myndigheter är uppbyggda för att lösa kollektiva (generella) problem. Den nya politiska kartan matchar inte riktigt de institutioner vi byggt upp för att lösa samhällsproblemen.

Om det sistnämnda pratade jag med tidningen ETC, kan läsas här.

Österrike visar vägen? Presidentval och genombrott för ny skiljelinje

Österrike har en folkvald president med i huvudsak ceremoniella –  men också vissa politiska – uppgifter. I presidentvalets andra omgång den 22 maj blev det ytterst jämnt mellan de två kandidaterna Norbert Hofer från FPÖ – ett nationalkonservativt parti – och Alexander van der Bellen som ställde upp som en oberoende kandidat men som tidigare varit ledare för De Gröna i Österrike.

Idag, efter räkning av poströsterna, stod det klart att presidenten  kommer att heta Alexander van der Bellen under de närmaste sex åren. Van der Bellen är professor i nationalekonomi, med flera akademiska ledningsuppdrag bakom sig, och har under senare år varit politiskt aktiv i hemstaden Wien.

Presidentvalet i Österrike genomförs i två omgångar: i den första, som genomfördes den 24 april, försvann kandidaterna från de två stora gamla partierna i Österrike, de konservativa (ÖVP) och socialdemokraterna (SPÖ). Kvar stod två kandidater som representerar den allt mer etablerade men nya skiljelinjen i europeisk partipolitik, den som politiserar frågor om nation, livsstil, kultur och religion, ofta kallad GAL-TAN i akademiska sammanhang, på mer vanlig svenska auktoritär-libertär-skiljelinjen. De två var Hofer, som representerar den nationalkonservativa, EU-negativa och invandringsfientliga FPÖ och Van Der Bellen som oberoende kandidat med grönt förflutet och som är positiv till EU, och själv har en invandrarbakgrund, och de representerar var sin ändpunkt på denna nya skiljelinje.

Skiljelinjerna i europeisk politik var länge ”fastfrusna”, och vänster-höger-skiljelinjen var den dominerande i de flesta västeuropeiska länder, men sedan ett par decennier har de gamla skiljelinjerna utmanats av både nygamla och nya skiljelinjer. Europeisk politik handlar idag mindre om resursfördelningsfrågor än förr och mer om kultur och nation.

En viktig förklaring är att de gamla partisystemen inte förmått följa med i den mobilisering som skett bland europeiska medborgare, nya partier har tillkommit och särskilt de nationalkonservativa partierna har mobiliserat på den nya skiljelinjen. Men även partier som De Gröna, feministiska partier och piratpartier använder sig av samma skiljelinje för att utmana gamla partistrukturer.

Såväl i Österrike som i Frankrike har presidentval tidigare visat upp just denna typ av skiljelinje, men såvitt jag vet är det första gången som alla traditionella kandidater försvann i ett allmänt val och båda de kvarvarande kandidaterna representerar denna nya skiljelinje.

***

Läs mer om bakgrunden till den nya skiljelinjen i min och Ulf Bjerelds trilogi om den kommunikationella revolutionen, den avslutande boken heter ”Den nödvändiga politiken” (2011). Vi trodde oss se begynnande skiljelinjer kring kunskapens roll i politiken och kring relationen mellan nationella och transnationella intressen. Vi hade så här långt både rätt och fel – den nya skiljelinjen är mer kulturbaserad och ligger därmed närmare de gamla Rokkanska skiljelinjerna centrum-periferi och land-stad än vi förutspådde, men den nya skiljelinjen baseras samtidigt i huvudsak just på kampen mellan nationella och transnationella intressen och utbildning och kunskapssyn har blivit en avgörande förklaring till ståndpunkter och värderingar utefter denna nya skiljelinje.