Den senaste veckan har det i nästan alla medier förekommit företagsledare som bett om förlåt, om ursäkt och gjort pudlar. Vi är många i bloggosfären som skrivit om saken, och genomgående är det en (ganska självklar) kritik som förts fram. Och, det är ingen tvekan om det, den kritiken är viktig och korrekt.
Men, de sista dagarna (t ex SvT Debatt torsdag 090319) har kritiken övergått i beteende som förknippas med mobb, pöbel, lynchning och hämnden. En rimlig kritik, buren av medier av alla slag och reproducerad av pudel efter pudel, har övergått i en jakt på blod. När Janne Josefsson läser upp mejl som innehåller förslag till medeltida tortyrmetoder eller när enskilda i Ring P1 jagar upp sig genom att kasta sig från anklagelse till anklagelse mot allt och alla (och påstår att svenskt griskött egentligen är grisar som kokats till döds i Kina…) då får jag en fadd, brun smak i munnen och hör taktfasta steg på gatan. Låt oss därför alla besinna oss lite.
Lönesystem som baseras på tantiem, provision, ackord eller bonus har funnits åtminstone sedan industrisamhället bröt igenom. Själv fick jag en trettonde månadslön när jag arbetade på annonsbyrå på 1970-talet. Men man bör ställa sig frågan vilken som är den förväntade mekanismen mellan den egna prestationen och förtjänsten, det är den avgörande frågan.
När jag arbetade var det helt enkelt en fråga om en patriarkal ordning där den privata arbetsgivaren i sin godhet gav de anställda en del av den vinst som han själv tog del av. Som ett tack för gott arbete helt enkelt. För den som säljer dammsugare är det en tydlig koppling mellan antalet sålda apparater och förtjänsten. Grundtanken är att det är att resultatet är beroende av en förmåga att sälja som är avgörande. I många arbetaryrken har det varit ett sätt att få män (det är i allmänhet de som haft ackord) att arbeta lite hårdare, att utnyttja sina krafter lite extra, och koppla det till kollektivet. När laget kommer längre så blir lönen lite högre. Så skapas en utslagning av arbetskraft i arbetarklassen själv. Grundtanken är nog trots allt att arbetarna är ovilliga och inte tar i om de inte lönar sig. Ingen förväntar sig heller att arbetaren är lojal med sin arbetsgivaren. Tjänstemän hade ju månadslön.
Då återstår frågan, var är mekanismen där Annika Falkengrens prestation förväntas kopplas till SEB:s vinst? Jag menar att problemet med direktörsbonus att de a) tenderar att belöna högkonjunktur och bestraffa lågkonjunktur (som direktören inte råder över) samt b) beslutas av personer som inte själva står för kostnaden.
Om direktörer skall ha tantiem (ety incitamentsstrukturer är starka för alla människor) så skall den kopplas till mätbara och enkla mål som anses viktiga för företaget: egna framträdanden i medierna, trivsel bland personalen på direktionsvåningen, närvaro på kontoret, förmåga att svara på kundernas frågor eller antal arbetade timmar (och då menar jag verkligen arbetade timmar).
Bonussystemet grundar sig på en teori som går ut på att en enskild person har mycket större betydelse för framgång och motgång än vad som är realiteten. Partiledare har mycket liten del i valframgång och valmotgång och direktörer har i realiteten mycket liten del i vinst och förlust. Deras roll är att fatta kloka beslut, förvalta, repoducera, föra vidare och utveckla. Inte göra klipp.
Bonussystem borde vara förbjudet över en viss ledningsnivå i ett företag. Däremot skall de ha mycket bra betalt och inga fallskärmar. Och därmed förväntas vara tillgängliga mer eller mindre jämt.
Intressant? Läs mer om finanskris, bonusar.
VÄNSTRA STRANDEN 