En bref: Har vi en välfärd som gynnar marknad men inte medborgare?

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

Så skriver Göran Rosenberg i dagens Expressen Kultur kring vinstintressets konsekvenser i den svenska välfärden. Artikeln är ytterst läsvärd just eftersom den går ett steg längre än vad många av oss redan tagit – vinstintressets och New Public Managements destruktiva kraft – och pekar på hur svårt det är att göra det gjorda ogjort. En mycket stor del av svensk välfärd bedrivs idag i en form som de flesta svenska är skeptiska emot. Ändå förmår inte mer än ett parti säga direkt nej till den driftsformen.

Som Rosenberg påpekar är konstaterandet att driftsform och kvalitet inte har samband inte relevant. Förklaringen är att vinstintressets form – marknaden – har påverkat alla driftsformer oavsett vem som faktiskt driver verksamheten. Och det är delvis en konsekvens av den vikt som politiken fäster vid det i och för sig positiva ordet ”valfrihet”.

Men ibland är det kanske bäst att riva av plåstret direkt. Trots den omedelbara smärtan läker såret bättre.

Läs också gärna Andreas Cervenka i SvD i dag, om den mytologiskt betydelsefulla marknaden…

Naiv syn på marknaden leder till dålig vård och omsorg

Jesper Meijling, doktorand som forskar om marknaden som fenomen, skriver idag på DN Debatt om att kejsaren är naken. Han påpekar att svenska politiker haft en naiv och ideologiskt bestämd uppfattning om vad marknaden kan bidra med i den offentliga sektorn. Under senare tid har jag börjat tro att svenska politiker inte härdats i relation till marknader på ett sådant sätt att man fullt ut förstår hur de fungerar. Sverige har varit lite av en skyddad verkstad från marknadsstormarna därutanför. Sverige valde tidigt en annan väg, en väg där marknaden skulle styras, regleras och tuktas för att vara drivkraft i en utveckling som bestämdes på politisk-demokratisk väg. Den tiden är dock slut.

I Sverige har därmed kanske marknaden fått spela rollen av den frånvarande pappan, den som man ”vet” kan lösa alla vardagsproblem och som lever vidare i en mytisk föreställningsvärld. Att den naiva föreställningen varit särskilt stark hos borgerliga politiker är väl rimligt att tro, men naiviteten är på intet sätt begränsad efter partipolitiska hänsyn. Istället finns nog sambandet mellan ideologisk blindhet och naivitet.

Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är. Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ”pressa inåt”, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare.

Läs artikeln här.

Läs min tidigare post om hur marknadens incitament påverkar offentlig sektor.

Familjen – numera en konsumtionsenhet

Synen på familjens roll i samhället har varierat över tid. Det finns vare sig en typ av familj som är den normala eller en uppfattning om vilken roll denna familj skulle fylla i samhället. Jag har under senare år noterat ett ökat politiskt fokus på familjen: vi har köksbordsretoriken, vi har kraven på äktenskap och barn för nya grupper och allt tal om ”livspussel” som i allmänhet handlar om barnfamiljer med två föräldrar i storstadsområdena.

Min uppfattning är dock att familjens uppvärdering inte är en reell moralisk uppvärdering – det är alltså inte en fråga om att familjen (oavsett hur den ser ut) ses som en grund för socialisation, bildning, engagemang och växande. Istället menar jag att konsumismens värderingar, marknadens primat och talet om familjens köksbord blir en explosiv blandning, en blandning som omskapar familjen till samhällets primära konsumtionsenhet.

Ju mer av det offentliga livet som privatiseras desto viktigare blir familjen för marknaden. Den klassiska mamma-pappa-barn-familjen blir en konsumtionsenhet i samma ögonblick som marknaden upptäcker att de individuella kundvalen formas i den sociala miljön. Att vända sig till ”familjen” med förslag på investeringar, konsumtion och tjänster blir därför rationellt. Hushållsnära tjänster, hemlevererade matkassar och paketabonnemang på mobiler är typexempel på hur marknaden anpassat sig efter familjen som konsumtionsenhet. Familjer av annan typ än den ideala får svårt att hävda sig på den marknaden, både för att man oftast har sämre ekonomi och för att man har andra behov. Trycket att alla skall leva i den förväntade familjemodellen är därför inte i första hand politiskt utan ekonomiskt.

Att välja skola, inhandla hemelektronik eller socialiseras in i ett visst umgänge är alla viktiga element i familjens betydelse för marknaden. Och särskilt viktiga är förstås de barnen och de unga. Vilka föräldrar orkar stå emot konsumtionstrycket som riktas mot barn och unga utan att känna sig som dåliga föräldrar?

Begreppet konsumtionsenhet skall ses som en motsats till familjens roll i det för-industriella/agrara samhället, där familjen primärt var en ”produktionsenhet”. I en produktionsenhet behövs alla familjemedlemmar för försörjningen. I det framtida ultramoderna samhället kanske kan familjen kan transformeras till en ”relationsenhet” eller ”kommunikationsenhet” vilken utgör en nod i ett större nätverk. Men i en marknadsekonomi där gemensamma angelägenheter privatiseras kommer familjens huvudsakliga roll vara att utgöra grunden för konsumtion och investeringar.

Oavsett vad de politiska partierna önskar kommer därför en ökad samhällelig fixering vid familjen att leda till att den egna familjens normsystem undermineras och konsumismens normer främjas.

 

Småföretagen skapar inte långsiktigt välstånd

Jag tror på framsteget. Jag vet att det upplevs provocerande att säga det – eller rättare sagt, jag har med viss förvåning konstaterat att det är provocerande att vara framstegsoptimist. Kanske beror min obotliga optimism på mina förfäder (min morfar var i det närmaste dumdristig i sin optimism…) men skall jag vara ärlig så tror jag det beror på min människosyn – jag tror på människan och hennes förmåga att övervinna motstånd och problem. Kapitalismens dynamik och utveckling visar snarare på mänsklig kraft och mångfald än är prov på den enfaldiga privatiserings- och marknadsideologi som just nu genomsyrar den ekonomiska offentliga debatten.

Från denna grundsyn kan det tyckas märkligt att kritisera regeringens småföretagarpolitik. Men, kombinationen av tilltron till individen och optimismen om vårt samhälle leder mig till slutsatsen att betoningen av småföretagen som en ekonomisk väg framåt är fel. Sverige har under lång tid motsagt de flesta ekonomiska teorier eftersom vi haft höga skatter, utbyggd generell välfärd och samtidigt stark innovationskraft, teknikutveckling och hög produktivitet. Bakgrunden till den utvecklingen är enligt min uppfattning att vårt näringsliv varit centrerat kring stora, högproduktiva företag som haft resurser att klara lågkonjunkturer och som kunnat strukturera om produktionen när det har krävts. Dessa stora företag har genererat vinster till ägarna, men framför allt genererat varierad sysselsättning, underleverantörer, serviceproduktion och skapat underlag för offentlig sektor (vård, skola, omsorg) även på mindre orter.

Jag är medveten om att jag nu kommer att bli anklagad för att vara nostalgisk och se tillbaka på SKF, Volvo, Eriksberg och Alfa-Laval som alla goda gåvors givare. Men det är fel. Stora företag idag ser annorlunda ut än då – men jag tror att en ekonomisk politik som bortser från storlekens betydelse leder oss in i ett samhälle där nepotism och klientilism får svängrum, vilket leder till låg produktivitet, dålig effektivitet och usel uthållighet. Det ena caféet ersätter det andra, vilket är resursförstöring. Om ett café utvecklas till något större, något annat eller något mer så har resurserna använts rätt.  Stora företag med starka ägare krävs för att skapa stabilitet i skattebaser och offentliga välfärdssystem. Att staten skulle kunna vara en av dessa ägare är inget konstigt alls. När nu det gamla statliga Vin & Sprit styckas upp och säljs ut i småbitar skapas inga incitament för vare sig högre produktivitet eller nya innovationer.

Vår regering satsar dock istället på att individer skall bli egna företagare och då närmast uteslutande småföretagare. Några av dessa kommer säkert att bli lyckosamma, men vem tror att samhället utvecklas och genererar ett ekonomiskt och kunskapsmässigt överskott till godo för kollektivet genom att vi säljer parfymerade tvålar till varann, köper en entreprenadmaskin som hyrs in på olika byggen eller startar ytterligare ett café? Dessa ensamföretagare med ev en timanställd är mer sårbara för för konjunkturen än några andra. Vilket leder till lågt risktagande, låg uthållighet och låg produktivitet – vilket leder till låga skatteintäkter och sämre offentliga service – vilket leder till o s v. En riktigt negativ spiral alltså.

Samhällets utveckling och stabilitet kräver att vi jobbar tillsammans med något som är större än vi själva, i en kollektiv organisation som är mer ekonomiskt uthållig än den individ som är beroende av dagsinkomsten för mat på bordet. Massans intelligens är idag ett begrepp, ett begrepp som borde intressera regeringen.  Småföretagaren är inte framtiden, Maud Olofsson. Skall vi undvika den sociala fällan – där individerna agerar på det sätt som rationellt för var och en men irrationellt för kollektivet – så måste det till en statsmakt som underlättar och främjar storskalig produktion, teknisk innovation och uthållig organisation. Vad skall vi annars med staten till? Regeringen tycks ha svaret – staten skall bara vara en fördelningsteknisk apparat och de politiska besluten tas vid fyra miljoner köksbord. Då har vi gått rätt i den sociala fällan.

Politisk styrning och finanskris

Politisk styrning är ett brännbart ämnet. Arbetarrörelsens forskarnätverk anordnade idag tre seminarier på detta tema som behandlade styrning per se, finanskrisen samt klimatfrågan. Bland de medverkande politikerna – Morgan Johansson, Leif Pagrotsky och Anders Ygeman – skönjdes en trötthet på allt tal om politikens begränsningar. Morgan Johansson gjorde t o m om Internationalens ord till ”Upp till kamp emot den självpåtagna maktlösheten!”. Även hos Pagrotsky märktes en tilltro till politiken där marknaden reduceras till den viktiga plats den har, som ett medel. Någon ideologisk hållning till detta redskap ville inte Pagrotsky redovisa. Däremot uttryckte han förvåning över att ingen gruppering velat överta den internationella ledartröjan efter USA. Hans profetia var helt enkelt att USA kommer att ersätta USA som världsmakt. Men nu med Obama i spetsen.

Carl Tham, som deltog som moderator och inledare, påpekade också mot bakgrund av sin politiska erfarenhet att vi borde vara mera noga med att skilja på de politiska konsekvenser som globaliseringen drivit fram och de konsekvenser som den egna politiken drivit fram. Flera talare betonade att finanskrisen inte så mycket var en effekt av en global ekonomisk turbulens utan av olika nationella brister i nationell ekonomi. Visserligen har dessa bristers effekter blivit globala, men det är trots allt i nationellt politiskt och ideologiskt agerande som det hela har sin början.

En form av förklaring gavs av den ekonomiska panelen där det påpekades att aldrig har den finansiella sektorn haft så stor andel av den produktiva ekonomin som nu. Sedan 1929. På samma sätt hade aldrig Harvard Business School för något år sedan aldrig haft så många utexaminerade studenter som gick direkt till Wall street. Sedan 1929.

Och avslutningsvis konstaterade alla att vänsterns lösningar lyser med sin frånvaro.

Hej då Duvan, Kronan och Vasen och några till

Nu skall apoteken säljas. De flesta av ”mina” apotek hamnar i någon internationell läkemedelskedja eller kanske som en del i ett slags småföretagar-holdingbolag. Allt för att den borgerliga regeringen biter sig fast i ideologisk marknadsfundamentalism. Fast, man kan undra, för olönsamma apotek får inte läggas ned. Ni läste rätt, apoteken skall säljas för att marknaden är så mycket bättre på att fördela välfärdstjänster (vilket alla ekonomer vet inte är sant) men regeringen har förbjudit marknaden att agera rationellt och lägga ned olönsamma apotek. Snacka om att snedvrida konkurrensen!

Varför inte se sanningen i vitögat och konstatera att läkemedel är inte en vara som marknaden har kapacitet att fördela. Tillgången till läkemedel är en rättighet för alla medborgare i hela landet och är en del av den sjuk- och hälsovård som en välfärdsstat garanterar. Alltså bör apoteken ägas av det offentliga och vara spridda och även ha ombud i glest bebodda trakter.

Oklarheten i synen på läkemedel syns också i att från och med 1 juni får ingen köpa askar receptfritt med värktabletter som innehåller fler än 20 tabletter. Anledningen är att det inte skall ligga så många hemma och ”skräpa” eftersom ungdomar använder dem som självmordsdrog (sic). Men samtidigt skall dessa tabletter säljas i vanliga livsmedelsaffärer. Snacka om dubbelmoral.

Tur att Tranemo apotek blir kvar i det gamla monopolets ägo. Det blir till att bunkra där!

Direktörer betyder litet eller inget för vinsten

Den senaste veckan har det i nästan alla medier förekommit företagsledare som bett om förlåt, om ursäkt och gjort pudlar. Vi är många i bloggosfären som skrivit om saken, och genomgående är det en (ganska självklar) kritik som förts fram. Och, det är ingen tvekan om det, den kritiken är viktig och korrekt.

Men, de sista dagarna (t ex SvT Debatt torsdag 090319) har kritiken övergått i beteende som förknippas med mobb, pöbel, lynchning och hämnden. En rimlig kritik, buren av medier av alla slag och reproducerad av pudel efter pudel, har övergått i en jakt på blod. När Janne Josefsson läser upp mejl som innehåller förslag till medeltida tortyrmetoder eller när enskilda i Ring P1 jagar upp sig genom att kasta sig från anklagelse till anklagelse mot allt och alla (och påstår att svenskt griskött egentligen är grisar som kokats till döds i Kina…) då får jag en fadd, brun smak i munnen och hör taktfasta steg på gatan. Låt oss därför alla besinna oss lite.

Lönesystem som baseras på tantiem, provision, ackord eller bonus har funnits åtminstone sedan industrisamhället bröt igenom. Själv fick jag en trettonde månadslön när jag arbetade på annonsbyrå på 1970-talet. Men man bör ställa sig frågan vilken som är den förväntade mekanismen mellan den egna prestationen och förtjänsten, det är den avgörande frågan.

När jag arbetade var det helt enkelt en fråga om en patriarkal ordning där den privata arbetsgivaren i sin godhet gav de anställda en del av den vinst som han själv tog del av. Som ett tack för gott arbete helt enkelt. För den som säljer dammsugare är det en tydlig koppling mellan antalet sålda apparater och förtjänsten. Grundtanken är att det är att resultatet är beroende av en förmåga att sälja som är avgörande. I många arbetaryrken har det varit ett sätt att få män (det är i allmänhet de som haft ackord) att arbeta lite hårdare, att utnyttja sina krafter lite extra, och koppla det till kollektivet. När laget kommer längre så blir lönen lite högre. Så skapas en utslagning av arbetskraft i arbetarklassen själv. Grundtanken är nog trots allt att arbetarna är ovilliga och inte tar i om de inte lönar sig. Ingen förväntar sig heller att arbetaren är lojal med sin arbetsgivaren. Tjänstemän hade ju månadslön.

Då återstår frågan, var är mekanismen där Annika Falkengrens prestation förväntas kopplas till SEB:s vinst? Jag menar att problemet med direktörsbonus att de a) tenderar att belöna högkonjunktur och bestraffa lågkonjunktur (som direktören inte råder över) samt b) beslutas av personer som inte själva står för kostnaden.

Om direktörer skall ha tantiem (ety incitamentsstrukturer är starka för alla människor) så skall den kopplas till mätbara och enkla mål som anses viktiga för företaget: egna framträdanden i medierna, trivsel bland personalen på direktionsvåningen, närvaro på kontoret, förmåga att svara på kundernas frågor eller antal arbetade timmar (och då menar jag verkligen arbetade timmar).

Bonussystemet grundar sig på en teori som går ut på att en enskild person har mycket större betydelse för framgång och motgång än vad som är realiteten. Partiledare har mycket liten del i valframgång och valmotgång och direktörer har i realiteten mycket liten del i vinst och förlust. Deras roll är att fatta kloka beslut, förvalta, repoducera, föra vidare och utveckla. Inte göra klipp.

Bonussystem borde vara förbjudet över en viss ledningsnivå i ett företag. Däremot skall de ha mycket bra betalt och inga fallskärmar. Och därmed förväntas vara tillgängliga mer eller mindre jämt.

Intressant? Läs mer om finanskris, bonusar.