Etikett: Robert Gildea

När Frankrike 1954 förlorade överhögheten över Indokina (nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja) var det en militär förlust. I juni 1954 valdes en ny premiärminister, Pierre Mendès France, som tog på sig uppgiften att på en månad hitta en lösning som gjorde det möjligt för Frankrike att lämna Indokina. Och så blev det, den 20 juli kom de s k Genèveavtalen till stånd, med stöd av stormakterna men utan deras explicita underskrifter.

För Frankrike var förlusten av Indokina inte så mycket en kris för nationen som för militären. Indokina hade ändå varit en del av det franska imperiet som inte var avgörande för bilden av Frankrike som nation. För alla bofasta med franska rötter som befann sig i Indokina var det naturligtvis en svår tid. Om att leva som fransk familj i Indokina har Marguerite Duras skrivit, bland annat i den fina ”En fördämning mot Stilla Havet”. Men när kriget i Algeriet började i november 1954 var hotet mot den egna nationella självbilden mycket starkare än vad kriget i Indokina någonsin varit. Algeriet var ju en del av Frankrike. Eller hur var det med den saken? Om detta har jag skrivit i den vetenskapliga artikeln ”France and Algeria: ideas of the nation in the French political elite discourse 1954–1956” nyligen publicerad i tidskriften Journal of Political Ideologies.

Juridiskt var Algeriet uppdelade i departement som var inordnade i Frankrike på samma sätt som departmenten på den europeiska sidan. Sedan tidigt 1800-tal hade fransmän från Europa flyttat till Algeriet för att odla vin, grönsaker, starta företag eller arbeta inom olika industri- och handelssektorer som växte fram under 1900-talets början. Algeriet var på en och samma gång en del av Frankrike och en del av det franska koloniala imperiet. Inom den post-koloniala forskningen ses den nationella självbilden vara präglad av en kolonial struktur, en hegemoni, så att eventuella motsättningar eller alternativ försvinner. Ett sådant exempel är Robert Gildea som menar att kolonialismen är den konstituerande strukturen i den franska nationella självbilden. Ett krig som det i Algeriet – och för den delen i Indokina – utlöser därför en identitetskris. För andra, som historikern Todd Shepard, är det snarare den franska förmågan att omformulera den nationella identiteten efter att ha förlorat Algeriet som står i fokus. En omformulering som han då menar sker med hjälp av idén om republiken och som därför utgår från att bevara en icke-kolonial identitet. Alltså ungefär så här: ”När Algeriet var en del av Frankrike så var det Frankrike men nu när vi förlorat det så vet vi ju att det egentligen inte alls var en del av republiken Frankrike eftersom republikens värden inte hade impregnerat Algeriet.”

Mina studier av Pierre Mendès France tid vid makten, under Algerietkrigets inledande år, 1954-1956, visar att det fanns flera olika tolkningar av nationell identitet i den politiska eliten. Det var inte så att den koloiniala hegemonin omfattade elitens tänkande helt och hållet, och det var inte så att den nationella identiteten kunde omformuleras just då. Istället fanns det en kamp mellan olika idéer om nationen, både juridiska och kulturella, inom den lilla grupp franska politiker som hade att fatta beslut om såväl sociala reformer som militära förstärkningar till Algeriet.

Jag har gått igenom privata och officiella samtida dokument och analyserat de motstridiga uppfattningarna som kom till uttryck i interna överläggningar och korrespondenser. Även om premiärminister Mendès France i krigets efterdyningar framhöll att Algeriet varit en del av Frankrike, innebar detta inte att han förespråkat en kolonial överhöghet från Paris över Algeriet. Att skilja på juridisk, territoriell och kulturell identitet var främmande. På samma sätt hade man i diskussionen svårt att förhålla sig till grupper som talade franska och var muslimer, eller inte var muslimer men inte franskättade, eller de algeriska judarna – för att nämna några komplexa identiteter. Dessa ideologiska skillnader var av avgörande betydelse för krigets fortsättning. Såväl inom regeringskabinett som utanför dem fördes diskursiva strider om vilka som skulle inkluderas i en fransk respektive algerisk nation, i medborgarskapet och i den politiska gemenskapen.

Efter 1957 var i praktiken saken avgord, kriget hade eskalerat och idén om att Algeriet var en del av Frankrike på jämlika villkor hade försvunnit. Istället var det koloniala logiken som vann, genom de maktresurser som militär och ekonomiska intressen gjorde bruk av. Men det hade inte behövt bli så. Att Charles de Gaulle (av alla) sedan blev den som lyckade frigöra Frankrike från detta förödande krig och omformulera den franska nationen är en annan (men likväl intressant) historia.

Frågan om vem och vilka som hör till en nation har inte upphört att vara viktig. I den svenska politiska debatten är frågan oupphörligt återkommande. Skall vi följa idealen från Mendès France så är den nationella identiteten knuten till politiska institutioner och medborgarskap, inte till territoriella eller etniska gränser, inte heller till historiska band. Nationens förmåga till sociala reformer och ekonomisk tillväxt menade han var mer avgörande för den nationella identiteten än gemensam historia eller kontroll av ett visst territorium. Kanske något att begrunda för den svenska politiska eliten av idag.