Pierre Mendes France – en politiker för vår tid

Pierre Mendès France (PMF) började sitt politiska liv i den liberala studentrörelse som tog strid med högerextremismen på 1920-talet i Frankrike. För idag 39 år sedan, den 18 oktober 1982, avled han sittande vid sitt skrivbord i sitt hem i Paris sextonde arrondissement, mellan Eiffeltornet och Boulognerskogen. Hans politiska liv kännetecknas av konstant rörelse och förändring, men allra tydligast av ett oavbrutet och närmast febrilt motstånd mot auktoritära och repressiva krafter. Och han var ständigt före sin tid. Han var faktiskt en politiker för vår tid.

År 1928 blev PMF Frankrikes yngste advokat men hade också en examen i ekonomi och statsvetenskap. PMF valdes in i parlamentet, som den yngste ledamoten någonsin, år 1932 för Radikalerna (ett socialliberalt parti). Men han gick tidigt också till angrepp mot partiledningen för att den inte ville stödja samarbete med socialisterna (folkfronten) i syfte att motarbeta högerextremismen. PMF var också den enda ledamot i det franska parlamentet som röstade mot att Frankrike skulle delta i de olympiska spelen i Berlin 1936. I Léon Blums andra folkfrontsregering tog han under en kort tid plats som biträdande finansminister men han delade inte Blums uppfattning om vikten att försvara den franska valutan och inte heller Blums icke-stöd till den spanska republiken.

Under den här tiden kom han att lära känna George Boris, då stabschef hos Blum, som sedan skulle bli PMFs lojala rådgivare och vän under hela sitt politiska liv. Boris var ursprungligen journalist och grundare av den politiska tidskriften ”La Lumière” men kom att uppmärksamma PMF på den amerikanska ”New Deal”-politiken och var själv en anhängare av keynesiansk ekonomisk teori. Boris var flerspråkig och under kriget var han förbindelseofficer mellan franska och brittiska trupper, och kom att spela en stor roll i att bygga en bred koalition i motståndsrörelsen mellan höger och vänster bakom Charles de Gaulle. Boris gick bort 1960.

Under kriget fängslades PMF av Vichyregimen på grund av sitt judiska ursprung men lyckades fly och anslöt sig till motståndsrörelsens flygvapen. Efter befrielsen 1944 deltog han i Charles de Gaulles efterkrigsregering, men lämnade den redan 1945 då han inte fick stöd för den ekonomiska politik han menade var nödvändig för att förhindra fortsättningen av den svarta börs-handel och ekonomiska undervegetation som kriget uppammat.

Under 1950-talet kom PMF att förknippas med avvecklingen av det franska kolonialväldet. Han lyckades förhandla fram en fred i Indokina efter det fatala nederlaget i Dien Bien Phu 1954. Avtal som gav Tunisien och Marocko självständighet genomfördes också. Men när kriget i Algeriet bröt ut den 1 november 1954 lyckades han inte få tillräckligt starkt politiskt stöd för en lösning där Frankrike gav viss ökad autonomi åt Algeriet för att påbörja en resa mot full självständighet. Han förlorade posten som premiärminister redan efter mindre än ett år och kriget kom att eskalera. Som minister i Mollets socialistregering försökte han återigen att sätta sin plan för Algeriet i verket men Mollet hade blivit en övertygad motståndare till Algeriets frihet och PMF lämnade regeringen. Först när kriget i Algeriet ledde fram till ett akut läge där Frankrike hotades av en statskupp från franska officerare i Algeriet kom situationen att vända. Charles de Gaulle återvände från sin exil och kunde efter flera år skapa förutsättningar för ett fritt Algeriet. Såren från det kriget är dock inte läkta ännu i Frankrike. Eller i Algeriet.

Mendès France kom att närma sig den nya vänster som växte fram under 1960-talet. Han stödde Mitterrand i presidentvalet 1965 mot de Gaulle, ett val som de Gaulle vann, men PMF fortsatte att politiskt engagera sig till vänster. Under en kort tid var han återigen ledamot av parlamentet, för den allierade icke-kommunistiska vänstern (FGDS) men efter att ha blivit utslagen med 132 röster i valet 1968 lämnade han i många avseende den franska inrikespolitiken. Han kom att ägna de sista tio åren av sitt liv åt internationell politik och särskilt Israel-Palestina-frågan. Han gav sitt fulla stöd till en palestinsk stat men också stöd åt de israeliska kraven på säkerhet för sina gränser. Han träffade såväl premiärminister Begin, president Sadat som president Khadaffi i sina försök att åstadkomma en fredlig lösning.

I presidentvalet 1981 stödde han återigen Francois Mitterrand, och denna gång fick han se en fransk vänsterkoalition komma till makten i Frankrike för första gången sedan Algerietkriget.

PMF var en politiker vars integritet och analys ledde honom vidare från intagna positioner. Han stod aldrig stilla. Vägledande i hela hans gärning var hans kamp mot auktoritära rörelser, repression och hierarkier. Han såg ekonomin som ett verktyg för samhällsutveckling och individuell frigörelse som en väg till ett rättfärdigt samhälle. Hans syn på medborgarskap var på sin tid radikal (och är den kanske idag igen) i det att medborgarskapets grund var viljan att bidra till det gemensamma, inte blodslinjer eller historia. I sina legendariska radiotal på lördagarna under sin korta premiärministertid lade han ut texten om människans frihet, samhällets gemenskap och nödvändigheten av ett ständigt framåtskridande. Sådana politiker fattas oss idag.

https://www.herodote.net/Images/MendesFrance.jpg

Pierre Mendès France och nationalismen. En man som var före sin tid

Pierre Mendès France var premiärminister i Frankrike under endast åtta månader, juni 1954 till februari 1955. Men hans idéer om Algeriets möjlighet till autonomi var trots allt de som blev grunden till självständigheten för i år 50 år sedan. Dock var det general Charles de Gaulle som kom att genomföra dem. Vad som är mindre utforskat är Mendès Frances idéer om nationen och medborgarskapet, idéer som var okonventionella – inte bara i Frankrike – och långt före sin tid. Och även om Mendès France förblev en skarp politisk personlighet även efter sin tid som premiärminister så har inte hans i grund och botten avvikande uppfattningar om den franska nationella identiteten diskuterats särskilt mycket.

Just idag är det trettio år sedan Pierre Mendès France gick bort, sittande vid sitt skrivbord i sitt arbetsrum i Paris. Han föddes 1907 som son i en judisk familj men vare sig han eller familjen var traditionellt troende. Att han var av judisk börd skulle dock bli avgörande för hans politiska utveckling dels genom att han fängslades av Vichyregimen i praktiken just för att han var jude, och dels genom att den kritik som riktades mot honom särskilt från befolkningen i Algeriet med europeiskt ursprung kom att formas av anti-semitismen. Hans betydligt mer inkluderande och öppna syn på nationalitet vändes emot honom och han anklagades för att förråda nationen. Att Algeriet var den enda av Frankrikes territorier utanför moderlandet som vägrade följa med i de Gaulles motståndsrörelse ”France Libre” och att anti-semitismen hade ett starkt fäste med ett flertal borgmästare och deputerade som var uttalat anti-semitiska spelade naturligtvis en roll i Mendès France svårigheter att förhindra att det bröt ut ett regelrätt krig mellan befrielserörelsen FLN i Algeriet och Frankrike.

I Pierre Mendès France officiella tal under perioden 1954-1956 framträder en fransk nation som inte alls är bestämd av sin historia eller av ett organiskt öde. Istället betonar Mendès France frivilligheten i medborgarskapet och att alltså var och en som vill vara en del av den franska nationen och arbeta för de värden som han förknippar med Frankrike är välkommen. De värden som Mendès France för fram är helt framtidsinriktade. Han betonar den ekonomiska utvecklingens betydelse för varje nation, rätten till autonomi och oberoende men att det finns en samhällsgemenskap som måste värnas. Det som skiljer Mendès France idéer från de som rådde bland övrig politisk elit var att han dels aldrig såg det franska globala imperiet som en källa till fransk storhet eller ”grandeur”, dels att han betonade det progressiva i nationen. Med det progressiva menade han att varje nation måste vinnlägga sig om teknisk, ekonomisk och social utveckling snarare än att vårda sin historia och sina anor. Medborgarskapet var en förpliktelse att bli en del av det framtida projektet, inte en fråga om härkomst, historia eller nationell ödesgemenskap. I detta poängterade han behovet av mellanstatligt samarbete, alltså en mycket modernare form av samverkan än den som försiggick inom ramen för de stora europeiska koloniala imperierna.

Han talade också till människor på ett annat sätt än tidigare politiker gjort. Han använde de nya medierna, han höll ”lördagskrönikor” i radio där han berättade om politikens utveckling och om sina tankar kring aktuella händelser. Han var en viktig del av kretsen kring tidningen L’Express och dess chefredaktör Jean-Jacques Servan-Schreiber var också en viktig politisk samtalspartner.Många ansåg att Pierre Mendès France hade en intellektuell och politisk integritet som övriga politiker under fjärde republiken saknade. Att läsa hans tal idag, mer än ett halvsekel senare, ger onekligen bilden av en människa för vilken politik och intellektualitet var två sidor av samma sak. Han argumenterar och övertygar med logik, rationalitet och pläderar oförväget för öppenhet gentemot världen och mot framtiden på ett sätt som ingen av hans kolleger förmår.

Men, hans idealitet räckte inte till mot den ekonomiska och militära lobby i Frankrike som till varje pris ville behålla Algeriet franskt. Med olika motiv, men i en ohelig allians, kom de att driva fram en konfrontation som skulle komma att kosta inte bara nästan en halv miljon människor livet utan också utgöra ett fortfarande oläkt sår i såväl den franska som den algeriska nationella historien. Först i år, efter 51 år, tog t ex president Francois Hollande ansvar för den massaker på algerier som ägde rum i Paris den 17 oktober 1961 under ledning av dåvarande polischefen i Paris, Maurice Papon.

Pierre Mendès Frances minne är värt att vårda, om inte annat för att han som politiker förenade intellektuell integritet med passion för politik och samhällsutveckling. En inte alldeles vanlig kombination i dagens värld.

*

Läs gärna också min understreckare  i Svenska Dagbladet till 20-års minnet av Mendès Frances död.

För den som vill läsa mer rekommenderas min bok ”Colonial Power and National Identity. Pierre Mendès France and the History of French Decolonisation.”

Politik är känsla – inte teknik eller rationalitet

I sin bok ”Om det politiska” (On the political) talar samhällsteoretikern Chantal Mouffe mycket om behovet av ”passion” eller känsla i politiken. Jag tror att det är en avsevärt viktigare aspekt än vad vi i alla fall i Sverige inser. Om politik inte väcker människors känslor, menar hon, så kan den heller inte mobilisera och artikulera de krav som olika grupper ställer. Det är när känslan saknas som misstron ökar och ointresset tilltar. Mouffe menar att förnekelsen av känslan roll i politiken istället skuffar ut passionen i kanterna, till extremism, våld och huliganism. Politik är inte bara att vilja (och absolut inte att välja) utan att känna.

Chantal Mouffe ser uppsvinget för högerextremism och populism under de senaste 25 åren i Europa som åtminstone delvis ett svar just på bristen på passion i politiken. Tillhörighet, känsla och passion är ofta vad de här partierna erbjuder. De skapar en känsla av att ge sig hän, att tro på något eller tvärtom att avsky något. EU-integrationen är väl en av minst passionerade processer som tänkas kan åtminstone i Sverige och många andra västländer. När nationalistiska partier, visionära partier eller utopiska partier då växer fram kan det vara just ett svar just på den Bryssel-tristess och de räknenissar, skattetabeller och upphandlingsprocesser som just nu verkar vara politikens essens…

Inte konstigt då att en sång-och-dans-man som Carl Schlyter har framgångar i EU-valet!

I Pierre Mendès Frances politik fanns alltid passion. Kanske är det därför han fortfarande är den franska politiker som fortfarande väcker intresse, hopp och passion. Mendès France var premiärminister i mindre än ett år (1954-55) men hans politiska arv är fortfarande starkt i fransk politik.

I sina lördagstal till den franska befolkningen berättade Pierre Mendès France om de politiska frågor som just då präglade hans agenda. Han sökte stöd, inte som ett blött finger i luften utan genom sin egen övertygelse och passion, för de beslut han fattat och skapade förståelse för de svåra problem som låg framför. Långt innan de sociala medierna nyttjade Mendès France möjligheten att nå medborgarna direkt, och att döma av alla de brev han fick fanns det också en ömsesidighet i den kontakten. En viss passion med största sannolikhet.

I boken ”Dire la Vérité” utgivet på Texto med förord av Eric Roussel kan man ta del av alla Mendès Frances lördagstal.

Spela matchen!

Davis Cup-matchen mellan Israel och Sverige i Malmö skall inte stoppas. Men idrott och politik är sammanflätade och kommer så att förbli åtminstone så länge sport organiseras nationellt. Nationalism har starka politiska implikationer och alla landslagssporter har därmed också sådana. När idrottsministerns sakkunnige Erik Kristow öppnar för att regeringen skall fatta beslut om huruvida en sådan här match skall spelas är ju politik och sport närmast identiska (DN 090304 s 7).

I Svenska Dagbladet talar en judisk kvinna i Malmö om sin oro inför matchen, och hon menar att de som kritiserar Israel också ger uttryck för anti-semitism. Själv deltar hon i manifestationer till stöd för Israel. Som jude blir man förstås inte särskilt uppskattad i den judiska befolkningsgruppen om man tar avstånd från det sionistiska projektet i Israel. Vi vet därför väldigt lite om attityder till Israel i den judiska gruppen i Sverige. Den pensionerade statsvetarprofessorn Kjell Goldmann har skrivit en läsvärd essä där han visar hur svårt det är att göra anspråk på en generell avgränsning av den judiska identiteten. Kvinnan i Malmö blandar själv samman sin tillhörighet till gruppen ”judar” med sitt stöd till den israeliska staten. Då blir det svårt att peka finger åt de demonstranter som gör samma sak.

Min uppfattning är att judisk identitet på intet sätt logiskt implicerar stöd till Israels politik. Man kan stödja Israels agerande utan att vara jude och man kan vara jude utan att stödja Israels politik. Jag skulle gärna vilja se fler som likt Goldmann problematiserade och genomförde undersökningar av de judiska gruppernas politiska attityder eftersom frågan om tillhörighet och identitet är central för att förstå politiskt agerande. Just nu drar vi slutsatser på grundval av enskilda som gör sig till talespersoner för en hel grupp.  

Själv har jag genomfört en studie av den franske premiärministern Pierre Mendès Frances avkoloniseringspolitik utifrån hans identitetsperspektiv, det hör då till saken att Mendès France var fransk jude och utsattes för mycket omfattande anti-semitiska kampanjer just på grund av sin syn på fransk nationell identitet.