Skolka mindre – tjäna mer!?

I ett försöksprojekt betalar tre franska gymnasier med stora skolkproblem ut upp till 10 000 euro till klassen om skolket, läxläsningen och skolresultaten förbättras. Dessa pengar skall användas till något kollektiv, skriver Libération, som t ex en skolresa eller inköp av särskild utrustning. I Storbritannien har motsvarande system använts en tid, men med den avgörande skillnaden att det då handlar om individuella pengar som eleven får.

Man kan ha olika åsikter om huruvida systemet gynnar eller inte gynnar elevernas inlärning. Resultaten från Storbritannien är oklara, det finns förbättringar men forskningen kan inte visa att de är att hänföra till de särskilda kontrakt som upprättats med de elever som får pengar om de sköter sig. Vad som är än mer intressant är dock de två avgörande argument mot det franska experimentet som Libération redovisar. Det första är att om skolan görs till en marknadsplats så motarbetar de den republikanska värdetraditionen i fransk politik. Det andra är att de ekonomiska incitamenten döljer det faktum att skolket egentligen beror på att eleverna inte kommer in på den utbildning de önskat.

Att göra skolan till en marknad, där pengar influerar relationen mellan lärare och elev och där kunskaper i praktiken blir mätbara i pengar, strider mot den franska republikens idéer om allas rätt till lika utbildning oavsett förutsättningar. Det strider också mot den syn på kunskap som det franska upplysningsarvet har impregnerat den franska skolan med, nämligen att kunskap är något individuellt välgörande och karaktärsdanande. Att dessa dygder i praktiken går att köpa för pengar gör stora delar av den republikanska vänstern och liberalerna upprörda över försöket med pengar till klasser som får bort skolk.

Att gymnasierna egentligen inte förmår bereda plats och utbildning t ex för de pojkar som vill utbilda sig till motoryrken leder till att de istället kommer in på tekniska utbildningar de är mindre motiverade för. Så mycket som en tredjedel av årskullen kom inte in på de program de önskade. Genom att peka ut skolket, och alltså individen, som problemet istället för de bristande resurserna till utbildningssektorn döljs de egentliga problemen. Istället för krav större resurser till gymnasiets yrkesprogram – som kostar mycket – så kan utbildningspolitiken fördela små potter (i statens budget) till de klasser där det är som värst och sedan peka på remarkabla förbättringar.

Jag måste tillstå att jag tycker att skoldebatten i Frankrike har lite mer stuns än i Sverige. Här har vi alla accepterat att skolan är en privat företagsamhet som vem som helst kan bli rik på, men där kommunen alltid skall ställa upp som en räddande ängel. Dock utan några skatteintäkter. Senaste bottennappet var när en friskola i en Smålandskommun ansåg att kommunen skulle stå för skolskjuts till deras skola – helt gratis! Kommunen erbjöd skola inklusive skjuts på en annan plats i kommunen.

Nej, jag säger som Paul Quinio, ledarskribent på Libération, ”Non, trois fois non, l’éducation n’est pas une marchandise.” (Nej, och tre gånger nej, utbildning är ingen handelsvara.)

Dagens skola är bra – men behöver individualiseras

I skolan finns det disciplinproblem säger skolminister Jan Björklund. Han fick lägga ut texten i P1 både i morse och på eftermiddagen och betonade då extrema händelser som t ex när Gustaf Adolfs-skolan i Malmö fick stängas för mer än två år sedan. Björklunds svar – oavsett fråga – har varit hårdare tag. Det senaste förslaget är att elever skall kunna stängas av från grundskolan i upp till två veckor på ett läsår. Lärarna måste få ”befogenheter” säger Björklund.

Modet med byxor som ramlar nedanför rumpan kommer från fångar på amerikanska fängelser som inte får ha livrem. Det som är riktigt coolt är det som är förbjudet. För killar på glid (som man sa förr) kommer det att bli supercoolt att bli avstängd från skolan.

I min högstadieskola Sörgårdsskolan i Mölndal (syns på bilden ovan) hade vi de problem som var vanliga på 1970-talet. Några av dem kan studeras genom att titta på TV-serien Lära för Livet. Det var skolk, det var uppror mot lärare, det var rökning och alkohol, det var hasch och det var slagsmål. Men inget av detta föranledde några drastiska åtgärder. Istället var det enskilda samtal, stödundervisning och ett visst överseende som var modellen. Plus en och annan riktigt bra och auktoritativ lärare som ingav förtroende och värme. Jag insisterar på att med kontroll för det samhälle vi levde i var problemen i skolan vare sig värre eller färre än idag.

Familjens tre barn har alla passerat genom skolan av modernare snitt – den siste lämnade gymnasiet 2006. De har alla gått i kommunala skolor. I inget fall har ”disciplinproblem” varit centrala. Vid ett par tillfällen ingrep skolan/lärare, i båda fallen på utmärkta sätt. Vid alla föräldrasamtal var kontakten god och bilden av prestationerna helt klar. Dagens skola är på det stora hela mycket bra!

Vad jag vill säga är diskussionen om skolan börjar i fel ända. I akademisk undervisning upplever många universitetslärare som jag att studenterna inte är tillräckligt vana att ta eget ansvar, att vårda sin talang, att fokusera på kunskapsbearbetning och att utveckla sin språkliga förmåga inom en akademisk ram. Jag tror det beror på att skolan inte hängt med i den snabba kunskaps- och begåvningsutveckling som ägt rum. Dagens 20-åringar är intelligentare, mer begåvade, mer talangfulla och mer emotionellt mogna än tidigare generationer (precis som de alltid är) men nyheten är att alla skall idag igenom tolv års enhetsskola.

I mitten av 1950-talet var ca 30 000 personer studerande vid universitet och högskolor. År 1947 tog mindre än fem procent av landets ungdomar studenten. Idag finns de nästan 400 000 studenter som läser på universitet och högskola och så gott som alla ungdomar ”tar studenten”. Naturligtvis är skolan inte alls densamma som förr.

Men skolpolitiken fokuserar bara på gamla medel som betyg, prov, disciplin och lärares befogenheter. De frågor vi borde ställa är vilken skolan funktion är och bör vara för en hel generation, om unga vuxnas utveckling, om kunskapssyn och social träning.

Jag tror att undervisningen bör individualiseras. Upplös klassundervisningen, arbeta med eleverna som om de hade de talanger och den begåvning de har, lär dem att tävla med sig själva och inte varandra, förlös deras kreativitet, skratta inte med i dumma skämt, visa att det är allvar som gäller, jobba med var och en som behöver det. Avskaffa läxor och betyg. Gör skoldagar till arbetsdagar med handledning och eget arbete. Satsa mest på de som behöver mest stöd – det kallas solidaritet och borde ersätta rättvisa som begrepp i skolan.  Använd helt enkelt en akademisk pedagogik – dagens ungdomar fixar det. Och dessutom förhindrar man brottskarriärer och stöttar unga som saknar vuxna förebilder.

Men det kräver pengar. Mycket pengar. Och det kommer inga kommuner att vilja ge i dessa tider.

Intressant? Läs mer om skolan, Jan Björklund, pedagogik.