Betyg inte längre arbetarbarnens bästa vän

Det fanns en tid när betygen var arbetarbarnens bästa vän. Åtminstone är det vad jag fått mig sagt. Jag var själv länge en förkämpe för betyg eftersom det var ett av de få sätt som barn- och ungdomar utan studietraditioner och rätt vokabulär ändå kunde överbevisa om sin begåvning. På den tiden var det relativa betyg, tanken var att varje årskull bestod av en normalfördelningskurva och det fanns plats för lika många ”femmor” som ”ettor”. Nog fanns det utrymme för betygsinflation och betyg som man ”snackade” sig till. Men med tanke på alla standardprov och rektorer som höll sina lärare i schack – eftersom ingen hade något att tjäna på höga betyg utan snarare på en normalfördelning – så funkade det nog rätt bra.

I Lärarförbundets nya rapport visar det sig dels att betygen skenar, dels att de skenar mycket ojämlikt. Vem tror på fullt allvar att ungdomar 1990 var mycket mindre intelligenta än 2010? Ändå får oerhört många fler MVG i betyg. Och värre är att det är de högutbildades och höginkomstagarnas barn som får än högre betyg än andra.

Min förklaring ligger i målrelaterade betyg med lärare som inte har klara kriterier, den verbala förmågan hos barn från högutbildade hem och skolor där man tjänar pengar och status på att erbjuda höga betyg. Skolpolitiken havererade efter kommunaliseringen, det nya betygssystemet och friskolereformen.

Betyg är absolut inte längre arbetarbarnens bästa vän. Tyvärr.

En skola i fritt fall?

I inget annat europeiskt land som deltar har föräldrarnas utbildningsnivå större betydelse för elevernas medborgarkunskaper än i Sverige.

Ja, kära vänner, ni läste alldeles rätt. I Skolverkets pressmeddelande idag lyfter de själva fram att den svenska skolan är så kraftigt segregerad. De svenska 14-åringarna har i allmänhet goda medborgarkunskaper (kunskaper om samhälle och politik) men spridningen mellan högsta och lägsta nivå är anmärkningsvärt hög i Sverige.

Det tycks också – av pressmeddelandet att döma – finnas samband mellan låga kunskapsnivåer och stereotypa föreställningar om kön och etnicitet. Och, föräldrars utbildningsbakgrund påverkar ungdomarnas förutsättningar mer än i något annat av de europeiska länder som deltagit i undersökningen.  Barn till högutbildade föräldrar som har klasskamrater med samma bakgrund får en rejäl extraskjuts i livet medan de med lågutbildade föräldrar i klasser med andra barn med samma klassbakgrund är förlorarna.

Hur har den internationellt välrenommerade svenska skolan kunnat tillåtas bli en klass-skola? Många säger nog ”flum-pedagogiken” på 1970-talet. Jag tror inte på det, den pedagogiken var inte särskilt flummig alls och den har nog snarare präglat min generation än dagens 14-åringar. Undersökningar från 1980-talet tyder inte på att kunskapsnivån sjönk på något drastiskt sätt.

Mitt personliga svar är tre-faldigt: kommunaliseringen av skolan, devalveringen av läraryrket och friskolereformen. Dessa tre tror jag tillsammans har gjort skapat en ojämlik skola med fokus på marknadstänkande, socialt omhändertagande och individuella rättigheter. Resultatet är segregering och barn till föräldrar med god utbildning får det stöd i den kollektiva utvecklingsprocess och den ansträngning som krävs för att lära sig något i skolan.

Skolverkets rapport är tillsammans med liknande resultat en mycket kraftig varningssignal om att ett helt annat samhälle väntar runt knuten.

Varför skall Sverigedemokraterna vara i skolan?

I SvT Debatt och i många andra medier förs nu en diskussion om de politiska partiernas ”rätt” att ”släppas in” på skolor. Justitiekanslerna har meddelat att antingen släpps alla in eller inga (vilket väl måste inbegripa alla mikro-partier av olika schatteringar också).

Argument för att stänga Sverigedemokraterna ute har varit att ordningen inte kan upprätthållas eller att man bara bjuder in riksdagspartierna – inget av dessa kriterier särbehandlar Sverigedemokraterna. Tvärtom, de behandlar Sverigedemokraterna i enlighet med vissa (ganska rimliga) principer.

I praktiken handlar alltså den här debatten om Sverigedemokraterna. Det är ju det partiet som plötsligt får många att ifrågasätta partierna roll i skolan. Och det är bra, för jag menar att inget av de politiska partierna har vare sig någon rätt eller skyldighet att ”släppas in” till skolor för att ”informera” om politik. I skolan sysslar man med undervisning och särskilt på gymnasiet är det ett kritiskt förhållningssätt som skall impregnera undervisningen. Skolan är inte ett torg för alla och envar.

Om lärare vill använda sig av partierna i undervisningen är det jättebra. Låt eleverna analysera debatter, genomföra intervjuer eller själva leva sig in och argumentera för de olika partiernas ståndpunkter vid olika tidpunkter – allt som led i undervisningen i samhällsorienterande ämnen, svenska eller historia.

Så, svara först på frågan varför partierna skall vara på skolan. När den frågan är besvarad är frågan om Sverigedemokraterna helt irrelevant. Fyller de en funktion så skall de vara där, om inte så skall de det inte. Skolan är inte partiernas revir, partierna skall rätta sig efter undervisningens och kunskapsinhämtandets villkor.

Skolka mindre – tjäna mer!?

I ett försöksprojekt betalar tre franska gymnasier med stora skolkproblem ut upp till 10 000 euro till klassen om skolket, läxläsningen och skolresultaten förbättras. Dessa pengar skall användas till något kollektiv, skriver Libération, som t ex en skolresa eller inköp av särskild utrustning. I Storbritannien har motsvarande system använts en tid, men med den avgörande skillnaden att det då handlar om individuella pengar som eleven får.

Man kan ha olika åsikter om huruvida systemet gynnar eller inte gynnar elevernas inlärning. Resultaten från Storbritannien är oklara, det finns förbättringar men forskningen kan inte visa att de är att hänföra till de särskilda kontrakt som upprättats med de elever som får pengar om de sköter sig. Vad som är än mer intressant är dock de två avgörande argument mot det franska experimentet som Libération redovisar. Det första är att om skolan görs till en marknadsplats så motarbetar de den republikanska värdetraditionen i fransk politik. Det andra är att de ekonomiska incitamenten döljer det faktum att skolket egentligen beror på att eleverna inte kommer in på den utbildning de önskat.

Att göra skolan till en marknad, där pengar influerar relationen mellan lärare och elev och där kunskaper i praktiken blir mätbara i pengar, strider mot den franska republikens idéer om allas rätt till lika utbildning oavsett förutsättningar. Det strider också mot den syn på kunskap som det franska upplysningsarvet har impregnerat den franska skolan med, nämligen att kunskap är något individuellt välgörande och karaktärsdanande. Att dessa dygder i praktiken går att köpa för pengar gör stora delar av den republikanska vänstern och liberalerna upprörda över försöket med pengar till klasser som får bort skolk.

Att gymnasierna egentligen inte förmår bereda plats och utbildning t ex för de pojkar som vill utbilda sig till motoryrken leder till att de istället kommer in på tekniska utbildningar de är mindre motiverade för. Så mycket som en tredjedel av årskullen kom inte in på de program de önskade. Genom att peka ut skolket, och alltså individen, som problemet istället för de bristande resurserna till utbildningssektorn döljs de egentliga problemen. Istället för krav större resurser till gymnasiets yrkesprogram – som kostar mycket – så kan utbildningspolitiken fördela små potter (i statens budget) till de klasser där det är som värst och sedan peka på remarkabla förbättringar.

Jag måste tillstå att jag tycker att skoldebatten i Frankrike har lite mer stuns än i Sverige. Här har vi alla accepterat att skolan är en privat företagsamhet som vem som helst kan bli rik på, men där kommunen alltid skall ställa upp som en räddande ängel. Dock utan några skatteintäkter. Senaste bottennappet var när en friskola i en Smålandskommun ansåg att kommunen skulle stå för skolskjuts till deras skola – helt gratis! Kommunen erbjöd skola inklusive skjuts på en annan plats i kommunen.

Nej, jag säger som Paul Quinio, ledarskribent på Libération, ”Non, trois fois non, l’éducation n’est pas une marchandise.” (Nej, och tre gånger nej, utbildning är ingen handelsvara.)

Dagens skola är bra – men behöver individualiseras

I skolan finns det disciplinproblem säger skolminister Jan Björklund. Han fick lägga ut texten i P1 både i morse och på eftermiddagen och betonade då extrema händelser som t ex när Gustaf Adolfs-skolan i Malmö fick stängas för mer än två år sedan. Björklunds svar – oavsett fråga – har varit hårdare tag. Det senaste förslaget är att elever skall kunna stängas av från grundskolan i upp till två veckor på ett läsår. Lärarna måste få ”befogenheter” säger Björklund.

Modet med byxor som ramlar nedanför rumpan kommer från fångar på amerikanska fängelser som inte får ha livrem. Det som är riktigt coolt är det som är förbjudet. För killar på glid (som man sa förr) kommer det att bli supercoolt att bli avstängd från skolan.

I min högstadieskola Sörgårdsskolan i Mölndal (syns på bilden ovan) hade vi de problem som var vanliga på 1970-talet. Några av dem kan studeras genom att titta på TV-serien Lära för Livet. Det var skolk, det var uppror mot lärare, det var rökning och alkohol, det var hasch och det var slagsmål. Men inget av detta föranledde några drastiska åtgärder. Istället var det enskilda samtal, stödundervisning och ett visst överseende som var modellen. Plus en och annan riktigt bra och auktoritativ lärare som ingav förtroende och värme. Jag insisterar på att med kontroll för det samhälle vi levde i var problemen i skolan vare sig värre eller färre än idag.

Familjens tre barn har alla passerat genom skolan av modernare snitt – den siste lämnade gymnasiet 2006. De har alla gått i kommunala skolor. I inget fall har ”disciplinproblem” varit centrala. Vid ett par tillfällen ingrep skolan/lärare, i båda fallen på utmärkta sätt. Vid alla föräldrasamtal var kontakten god och bilden av prestationerna helt klar. Dagens skola är på det stora hela mycket bra!

Vad jag vill säga är diskussionen om skolan börjar i fel ända. I akademisk undervisning upplever många universitetslärare som jag att studenterna inte är tillräckligt vana att ta eget ansvar, att vårda sin talang, att fokusera på kunskapsbearbetning och att utveckla sin språkliga förmåga inom en akademisk ram. Jag tror det beror på att skolan inte hängt med i den snabba kunskaps- och begåvningsutveckling som ägt rum. Dagens 20-åringar är intelligentare, mer begåvade, mer talangfulla och mer emotionellt mogna än tidigare generationer (precis som de alltid är) men nyheten är att alla skall idag igenom tolv års enhetsskola.

I mitten av 1950-talet var ca 30 000 personer studerande vid universitet och högskolor. År 1947 tog mindre än fem procent av landets ungdomar studenten. Idag finns de nästan 400 000 studenter som läser på universitet och högskola och så gott som alla ungdomar ”tar studenten”. Naturligtvis är skolan inte alls densamma som förr.

Men skolpolitiken fokuserar bara på gamla medel som betyg, prov, disciplin och lärares befogenheter. De frågor vi borde ställa är vilken skolan funktion är och bör vara för en hel generation, om unga vuxnas utveckling, om kunskapssyn och social träning.

Jag tror att undervisningen bör individualiseras. Upplös klassundervisningen, arbeta med eleverna som om de hade de talanger och den begåvning de har, lär dem att tävla med sig själva och inte varandra, förlös deras kreativitet, skratta inte med i dumma skämt, visa att det är allvar som gäller, jobba med var och en som behöver det. Avskaffa läxor och betyg. Gör skoldagar till arbetsdagar med handledning och eget arbete. Satsa mest på de som behöver mest stöd – det kallas solidaritet och borde ersätta rättvisa som begrepp i skolan.  Använd helt enkelt en akademisk pedagogik – dagens ungdomar fixar det. Och dessutom förhindrar man brottskarriärer och stöttar unga som saknar vuxna förebilder.

Men det kräver pengar. Mycket pengar. Och det kommer inga kommuner att vilja ge i dessa tider.

Intressant? Läs mer om skolan, Jan Björklund, pedagogik.