Inte så intressant vem som har myst mest med diktatorer

”Tuppfäktning i den utrikespolitiska debatten i Riksdagen idag” Ja, så påannonserade Lennart Persson i Aktuellt ikväll onsdag den årliga diskussionen av svensk utrikespolitik. Idag var dagen för regeringens utrikespolitiska deklaration och för oppositionens alla partier att redovisa och ifrågasätta den svenska utrikespolitiken. Ganska mycket handlade om relationen mellan EU:s hållning och den svenska utrikespolitiska rösten. Men mest medialt intresse tilldrog sig den s k tuppfäktningen mellan socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin och utrikesminister Carl Bildt om vem som myst mest med Mubarak (Egypten) och Ben Ali (Tunisien).

Enligt min uppfattning är det ointressant vem som myst mest med diktatorer, partiledare och auktoritära envåldshärskare, den typen av argument dyker alltid upp långt efteråt, när man har historiens facit. Under den tid som personen ifråga leder sitt land så får övriga stater och organisationer i huvudsak finna sig i att behandla dessa personer som representanter för sina länder och partier. Det har heller aldrig bevisats att isolering av enskilda ledare – såvida det inte sker globalt – har någon effekt på nedmonteringen av repressiva styren. Vad som kan ha betydelse är istället en öppenhjärtig dialog och framför allt stöd till den interna oppositionen i auktoritära regimer. Vilket inte betyder att allt umgänge är vare sig nödvändigt eller ursäktligt – men i realpolitisk anda får det avgöras från fall till fall. Det finns regimer vilka är omöjliga att nå med dialog och där den eventuella inhemska oppositionen är mer eller mindre obefintlig (Nordkorea) och i de fallen har den internationella diplomatin inte många verktyg att erbjuda.

Västvärlden som helhet har många ”mysstunder” med diktatorer på sitt samvete. Länder som Zimbabwe, Kongo/Zaire, Kambodja/Kampuchea, Vietnam, Kina och Saudiarabien är länder vars härskare nu och då har besökts och tagits emot i de flesta demokratiska länders finrum oavsett demokratisk legitimitet. Istället för att diskutera bojkotter och bestraffningar borde fler regeringar arbeta med förutsättningarna för förändring som t ex samarbete kring utbildning, kommunikation/medier eller kvinnors hälsa och utveckling på folklig nivå. Hans Lindes (V) anförande som helt handlade om kvinnors situation i världen var i sin enkelhet ett bevis på vad som händer när man vänder på kikaren.

EU missade också sitt tillfälle att  vara en del av förändringsprocessen i Nordafrika – och skynda på den! – när den s k Barcelonaprocessen helt sumpades. Barcelonadeklarationen antogs 1995 och hade stora ambitioner kring demokrati, utveckling och frihandel i regionen runt Medelhavet. En frihandelszon skulle t ex etableras före 2010. Men vissa länder var irriterade över att inte hela EU fanns med utan bara Medelhavsländerna. Därför bildades den sk Medelhavsunionen 2008. En union som hitills inte inneburit något framåtskridande, men som möjligen kan bli användbar nu när Tunisien och Egyptens folk själva kastat sina auktoritära regimer ur sadeln och behöver resurser och stöd för att bygga demokratiska institutioner.

Läs gärna Leif Pagrotskys debattartikel om Nordafrikas utveckling, i DN idag.

Utrikespolitikens tre praktiker

Dagens utrikespolitiska debatt visade med tydlighet att det finns tre tänkbara utrikespolitiska praktiker för Sverige:

1. Carl Bildts partikularistiska och reaktiva praktik (liknar hans blogg),

2. Urban Ahlins och SAP:s praktik där partietiketten är central och agendan innehåller en fråga i taget samt

3. V och Mp:s position där Sverige får vara en röst för de universella mänskliga rättigheter som utvecklats inom folkrätten.

Utvecklingen är intressant men beror tyvärr framför allt på att socialdemokratin lämnat sina rötter i folkrätt, upplysningsidéer och internationell solidaritet och självmant avvikit mot mitten även i dessa frågor.

Jag noterade särskilt att Bildt inte tydligt kritiserade dödsstraffets användande, USA:s politik i Mellanöstern eller brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina, OS-året 2008 till trots. Borgerlig utrikespolitik är en förlängning av de marknadsekonomiska principer som utvecklats i ett modernt europeiska individualistiskt samhälle och utan alla försök att förstå hur komplex och hybridiserad den internationella politiken numera är. Och hos såväl regering som socialdemokrati böjs ryggarna inför marknadsliberalismens evangelium såsom det uttolkas i den nya Vatikanstaten (läs: Bryssel).

Låt oss hoppas att en annan värld ändå är möjlig. Den kan börja med en annan utrikespolitik.