Ingen tjänar på brutna diplomatiska förbindelser med Vitryssland

Diplomatin är som allra viktigast när det krisar. Det är i kris och kyla som diplomaten – sändebudet – gör nytta som den kanske sista förbindelselänken mellan två stater eller regimer. En ambassad eller diplomatiska förbindelser är vare sig någon belöning för gott uppförande eller något som finns för de dagar när solen skiner. Diplomaten är den som för sitt lands talan och därför har hon eller han en slags neutral eller lite utanförstående position.

Att den vitryska regimen vare sig respekterar demokratins grundläggande element om fria val eller skydd för mänskliga fri- och rättigheter vet både vi och de flesta andra. När den enväldige presidenten Lukasjenko utvisar en misshaglig svensk diplomat är det därför knappast förvånande och inte heller ett tecken på att Sverige har gjort något fel. Sveriges markering att den nyutnämnde vitryska ambassadören inte var välkommen var helt rimlig. Men att trappa upp konflikten genom att också förklara ytterligare två vitryska diplomater persona non grata var inte välbetänkt. Lukasjenko såg en möjlighet att markera och den svenska ambassaden kommer nu att stängas och de diplomatiska förbindelserna är helt avklippta.

Med åren har jag kommit att tvivla allt mer på bojkotter, klippta förbindelser och stängda gränser som instrument för internationella relationer. I min studie av den svenska diplomatin i relation till den grekiska diktaturen 1967-1974 lyfte jag fram att den svenska regeringen kom att ångra att man kallade hem ambassadören ”för konsultationer” som det hette. Men det var en eftergift åt en stark opinion och även ett ideologiskt ställningstagande som dock kom att omvärderas. Kvar fanns en tjänsteman, så småningom uppgraderad till chargé d’affaires, som kom att betyda en hel del för att hålla Norden och Europa informerade om vad som hände i Grekland. Olof Palme lär enligt Ulf Adelsohns memoarer ha hänvisat till misstaget att kalla hem den svenske ambassadören efter den grekiska kuppen när han vill vara försiktig med reaktionerna under de misstänkta ubåtskränkningarna från Sovjet under 1980-talet.

De svenska diplomaterna från Syrien har inte kallats hem (vilket flera andra EU-länder gjort) med hänvisning till behovet av information och bevaka våldet. Det är väldigt svårt att förstå att samma sak inte borde gälla i Vitryssland. Diplomati är inga personliga vendettor mellan Carl Bildt och Aleksandr Lukasjenko, den finns till för att säkerställa att dialogen upprätthålls trots personliga motsättningar, nationella konflikter och totala värderingskollisioner. Risken är att Sverige nu både försatt sig själv och EU i ett svårt läge, diplomatin har sina spelregler och risken finns att stödet till oppositionen och närvaron i Vitryssland från demokratiernas sida blir vad som förloras.

Inte så intressant vem som har myst mest med diktatorer

”Tuppfäktning i den utrikespolitiska debatten i Riksdagen idag” Ja, så påannonserade Lennart Persson i Aktuellt ikväll onsdag den årliga diskussionen av svensk utrikespolitik. Idag var dagen för regeringens utrikespolitiska deklaration och för oppositionens alla partier att redovisa och ifrågasätta den svenska utrikespolitiken. Ganska mycket handlade om relationen mellan EU:s hållning och den svenska utrikespolitiska rösten. Men mest medialt intresse tilldrog sig den s k tuppfäktningen mellan socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin och utrikesminister Carl Bildt om vem som myst mest med Mubarak (Egypten) och Ben Ali (Tunisien).

Enligt min uppfattning är det ointressant vem som myst mest med diktatorer, partiledare och auktoritära envåldshärskare, den typen av argument dyker alltid upp långt efteråt, när man har historiens facit. Under den tid som personen ifråga leder sitt land så får övriga stater och organisationer i huvudsak finna sig i att behandla dessa personer som representanter för sina länder och partier. Det har heller aldrig bevisats att isolering av enskilda ledare – såvida det inte sker globalt – har någon effekt på nedmonteringen av repressiva styren. Vad som kan ha betydelse är istället en öppenhjärtig dialog och framför allt stöd till den interna oppositionen i auktoritära regimer. Vilket inte betyder att allt umgänge är vare sig nödvändigt eller ursäktligt – men i realpolitisk anda får det avgöras från fall till fall. Det finns regimer vilka är omöjliga att nå med dialog och där den eventuella inhemska oppositionen är mer eller mindre obefintlig (Nordkorea) och i de fallen har den internationella diplomatin inte många verktyg att erbjuda.

Västvärlden som helhet har många ”mysstunder” med diktatorer på sitt samvete. Länder som Zimbabwe, Kongo/Zaire, Kambodja/Kampuchea, Vietnam, Kina och Saudiarabien är länder vars härskare nu och då har besökts och tagits emot i de flesta demokratiska länders finrum oavsett demokratisk legitimitet. Istället för att diskutera bojkotter och bestraffningar borde fler regeringar arbeta med förutsättningarna för förändring som t ex samarbete kring utbildning, kommunikation/medier eller kvinnors hälsa och utveckling på folklig nivå. Hans Lindes (V) anförande som helt handlade om kvinnors situation i världen var i sin enkelhet ett bevis på vad som händer när man vänder på kikaren.

EU missade också sitt tillfälle att  vara en del av förändringsprocessen i Nordafrika – och skynda på den! – när den s k Barcelonaprocessen helt sumpades. Barcelonadeklarationen antogs 1995 och hade stora ambitioner kring demokrati, utveckling och frihandel i regionen runt Medelhavet. En frihandelszon skulle t ex etableras före 2010. Men vissa länder var irriterade över att inte hela EU fanns med utan bara Medelhavsländerna. Därför bildades den sk Medelhavsunionen 2008. En union som hitills inte inneburit något framåtskridande, men som möjligen kan bli användbar nu när Tunisien och Egyptens folk själva kastat sina auktoritära regimer ur sadeln och behöver resurser och stöd för att bygga demokratiska institutioner.

Läs gärna Leif Pagrotskys debattartikel om Nordafrikas utveckling, i DN idag.

Mehdi Ghezali och rättvisan

Under veckan har debatten stormat kring de tre svenskar som tillsammans med en två-åring befinner sig i Pakistan. En av dem är Mehdi Ghezali som en gång satt fängslad på Guantanamo-basen, utan att någonsin åtalas. Utrikesminister Carl Bildt har markerat avstånd och inte visat någon större entusiasm för att få hem dem, Ghezalis gamla hjälpare från tiden i Guantanamo har talat om dåligt omdöme och i Debatt i SvT framfördes argument om förföljelse av muslimer i Sverige.

Jag har upprörts över hela diskussionen. Jag är dödstrött på att människor kategoriseras utefter en-faldiga identitetsperspektiv och behandlas som om deras medborgarskap vore villkorligt.

Låt oss titta på fakta i målet: Tre svenska medborgare (om jag är rätt underrättad) har fängslats av pakistanska myndigheter. Ännu har inget åtal väckts och det är t o m oklart vad de anklagas för. Ingen av dessa individer är dömd för brott i Sverige (såvitt jag vet). Är inte den självklara reaktionen då att A) få fram vad de anklagas för B) få till en rättssäker process. Om det sistnämnda inte kan garanteras (vilket de flesta bedömare tvivlar på, t ex i Aktuellt häromdagen) så bör Sverige göra allt som står i vår makt för att få dessa medborgare till Sverige.

Ingenting annat är intressant. Vilken religion, vilken hudfärg, vilka namn eller vilka motiv dessa människor haft för att åka till Pakistan är faktiskt helt ointressant.Det är vad som kallas rättsstat.