Imorse satte jag nästan min café au lait i halsen när forskningsminister Lars Leijonborg (fp) i Vetenskapsnyheterna (P1) lät meddela att nu skulle forskningen få fem miljarder men den största posten (1,8 miljarder) skulle gå till forskningsprojekt som bestämts av regeringen! Han fortsatte med att förklara att förfarandet skedde med motivet att Vetenskapsrådet funnits ”i årtionden” och inte lyckats ta fram satsningar med ”forskning i världsklass”. Man tager sig för pannan!
Vetenskapsrådet skapades år 2001 – alltså för sju år sedan! Att en forskningsminister inte bättre känner till den myndighet som är statlig huvudaktör inom hans eget område är pinsamt. Att ta fram forskningsmiljöer ”i världsklass” är inget man gör i en handvändning. Sverige har fått flera Nobelpris under årens lopp, senast Arvid Carlsson vid Göteborgs universitet. Vetenskaprådet har sedan flera år tillbaka s k Linnéstöd som ges just till miljöer som av internationella paneler bedöms vara ”i världsklass”. Tillika finns stöd till s k excellenta miljöer, personer och forskningsområden via såväl VR som andra forskningsfinansiärer.
Att skapa forskning i världsklass, Lars Leijonborg, är något som kräver långsiktig forskningspolitik med tillskott av resurser. I forskarsamhället fråntogs vi fakultetsanslagen av den tidigare regeringen eftersom bra forskning skulle skapas genom konkurrens. När nu detta inte heller tycks hjälpa är det dags för Sveriges regering att avgöra vad som är forskning i världsklass. Syftet är tydligen att forskningen skall komma fram till de av politiker på förhand bestämda och utpekade resultaten och metoderna.
Under den tid jag satt i VR fick jag ibland mejl av folkpartister som sa sig stå min sida när jag – tillsammans med flera kolleger – stred mot den politiskt styrda forskningen. (Något jag gjorde i princip alla åtta åren jag fanns i VR eller HSFR.) Tobias Krantz (fp) var en av dem som då hörde av sig och talade om hur viktigt det var att motarbeta den socialdemokratiska regeringens styrningsambition. Han har också senare krävt att EU:s byråkrati inte skall styra forskningens inriktning och att bra forskning växer fram ”underifrån forskare emellan”. Folkpartiet har också tagit strid för att politiker inte skall sitta i universitetens och högskolornas styrelser (vilket nu är genomfört) och folkpartiet har initierat den utredning om att frigöra universiteten från statlig styrning som just nu pågår.
Det känns mycket märkligt att en minister med ansvar för forskningsfrågor dels inte vet något ens om den statliga delen av sitt eget fält, dels uppenbarligen är på en helt annan linje än utbildningspolitikerna i det egna partiet. Jag tycker också att det är ett märkligt att staten inte är bra på att äga företag (och därför säljs de nu) men tydligen jättebra på att bestämma vilka forskningsprojekt i medicin eller historia som är ”i världsklass”.
Om forskningspolitik utifrån mina erfarenheter i VR skriver jag i en kommande bok på SNS: ”Forska lagom och vara världsbäst. Sverige möter forskningens globala strukturomvandling” (red: Mats Benner och Sverker Sörlin) som utkommer i november. Tillägg 090130: Mitt kapitel i boken uppmärksammas idag i DN, på ledarsidan.
Tobias och jag satt i KU samtidigt, så jag minns hans ivriga argumentering för oberoendet för forskarsamhället, som jag delade och delar. Detta är den tråkiga sidan av politiken, logiken skiftar efter maktskiften. Folkpartisterna borde skämmas. Den andra trenden är nog också ett bekymmer, som vi inte är ensamma om. Det är lusten att få en forskning som är snabbt växlingsbar till produktion. Det finns sådana behov, men det får inte nagga grundforskningen i kanten, då lurar man sig på sikt.
Så det är bra, Västra stranden, jaga dem…
Och sen att det är grundforskning, sån där ”friforskning” som ligger till grund för de flesta Nobelpris….
Ja, vad ska man säga? Det är tydligt att det är enkelt att gnälla om regeringens detaljstyrning men sen när man sitter där själv är det ju så lätt att säga att man är den enda som kan…