Etikett: folkpartiet

Björklund trycker på alla socialliberala knappar

Jan Björklund äntrade Almedalen iklädd mörk kostym i den kyliga kvällen. Han började sin vana trogen med behovet att frigörelse på internationell nivå, denna gång om Syrien. Det är alldeles uppenbart att folkpartiledaren har gjort det till en retorisk strategi att peka på behovet av liberalisering och individuell frigörelse i andra delar av värden. Därefter tryckte han tydligt på alla de socialliberala knapparna och publiken applåderade villigt.

När Jan Björklund pratar skolfrågor avbryter nästan publiken med sina applåder, det är uppenbart ett område där både Björklund själv känner stort engagemang och publiken är entusiastisk. Men, faktum är att det är när Björklund nämner humanistisk bildning och bildningsideal som den mest spontana applåden dyker upp. Synd bara att Björklund inte hade något konkret innehåll i frågan om bildningens ställning. Hans kommentar om att bildade människor bygger humanitära samhällen är ju tyvärr inte sann – vi har många exempel på bildade och välutbildade människor som åstadkommit historiska grymheter.  Det är i kombination med andra värderingar som bildning blir en civilisatorisk kraft.

I talets avslutning övergick Björklund till demagogi. Han betecknade den samlade oppositionen som den ”rödbruna” röran. Kanske handlade uttalandet mer om att fördela skuld för att SD får inflytande i en situation där Fredrik Reinfeldt regerar i minoritet. Och uttalandena om att 1900-talet var socialismens århundrade, vilket alltså var negativt, och 2000-talet skulle bli liberalismens kändes förhastade. 1900-talets kännetecknades i Europa av kampen mellan totalitära ideologier där nazism och fascism var drivande i det största kriget, på samma sätt som nationalism förödde Balkan under 1990-talet. Och att socialismen och liberalismen gemensam byggde demokrati och att socialdemokratin monterade upp välfärdsstaten är nog inte direkt omtvistat i historieundervisningen.

Att Folkpartiet Liberalerna för dagen tappat förledet och bara uppträdde under namnet Liberalerna vållade en del huvudbry bland åhörarna. Men kanske är det läge nu att ta striden med Centern om de liberala konceptet? Jan Björklund gjorde sitt bästa för att leva upp till en liberal utopi, med socialliberal bias och betoning på internationell öppenhet samt med kraftfullt motstånd mot alla former av kollektivism. Björklund kan sitta lugnt i båten, den liberala vinden räcker ett tag till för Folkpartiet.

Folkpartister går från generositet till genomsnitt avseende flyktingmottagning

Bör man förvänta sig att den som blir medborgare i ett land talar landets huvudspråk (eller ett av dem)? Ja om detta tvista de lärde. Kollegan Andreas Johansson Heinö har i olika sammanhang talat om detta, bloggat om det men också fått mothugg.

Redan i valrörelsen 2002 tog Folkpartiet upp idén om språktest för medborgarskap. I valanalysen efter det valet lyftes språkfrågan fram som något som skapade positiv uppmärksamhet kring folkpartiet.  Min blygsamma kommentar till de anstormande – rätt upprörda – medierna var då att detta krav faktiskt finns i en del länder, en kunskap som inte verkade vara särskilt väl spridd.  Folkpartiet gjorde också ett lysande val 2002, nästan i klass med på Westerbergs tid 1985… Folkpartiet försökte också igen (2008) åter peka på argumenten för språkkrav för medborgarskap. I det senaste Integrationspolitiska programmet (2009) anges också att en bredare medborgarskapskurs skulle vara ett krav för medborgarskap.

Folkpartiet är det parti vars sympatisörer sedan 2002 har ändrat sig mest avseende viljan att ta emot flyktingar i Sverige.* År 2000 var folkpartisympatisörer den sympatisörsgrupp som var klart minst negativ till att ta emot flyktingar. Endast 25 procent ansåg att det var ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar. Tio år senare – 2010 – anser 41 procent av folkpartiets sympatisörer samma sak. Förändringen innebär att folkpartiets sympatisörer 2010 är den näst mest negativa gruppen bland partisympatisörerna (delad andraplats med socialdemokraterna). Från botten till nära toppen alltså.

Inte nog med att folkpartisterna ändrat sig mest (16 procentenheter) det är också det enda parti som mellan dessa två tidpunkter bytt pol – alla övriga partiers sympatisörer har blivit mindre negativa till flyktingmottagning, eller ligger på samma nivå. De partiers sympatisörer som delade folkpartisternas hållning 2000 (vänsterpartiets och miljöpartiets sympatisörer) har båda blivit avsevärt mindre negativa, medan folkpartiets sympatisörer alltså bytt inriktning.

Oavsett vad som är syftet med folkpartiets förslag om språkkrav och medborgarkurs – liksom andra integrationspolitiska förslag – så tycks i alla fall de sympatisörer som partiet vunnit sedan 2002 ha en betydligt mindre generös attityd till flyktingmottagning än tidigare.

* Ytterligare analyser av partiernas sympatisörer redovisas i årets SOM-rapport ”Lycksalighetens ö” som presenteras i  Göteborg den 28 juni.

Lars Leijonborg bör avgå

Imorse satte jag nästan min café au lait i halsen när forskningsminister Lars Leijonborg (fp) i Vetenskapsnyheterna (P1) lät meddela att nu skulle forskningen få fem miljarder men den största posten (1,8 miljarder) skulle gå till forskningsprojekt som bestämts av regeringen! Han fortsatte med att förklara att förfarandet skedde med motivet att Vetenskapsrådet funnits ”i årtionden” och inte lyckats ta fram satsningar med ”forskning i världsklass”. Man tager sig för pannan!

Vetenskapsrådet skapades år 2001 – alltså för sju år sedan! Att en forskningsminister inte bättre känner till den myndighet som är statlig huvudaktör inom hans eget område är pinsamt. Att ta fram forskningsmiljöer ”i världsklass” är inget man gör i en handvändning. Sverige har fått flera Nobelpris under årens lopp, senast Arvid Carlsson vid Göteborgs universitet. Vetenskaprådet har sedan flera år tillbaka s k Linnéstöd som ges just till miljöer som av internationella paneler bedöms vara ”i världsklass”. Tillika finns stöd till s k excellenta miljöer, personer och forskningsområden via såväl VR som andra forskningsfinansiärer.

Att skapa forskning i världsklass, Lars Leijonborg, är något som kräver långsiktig forskningspolitik med tillskott av resurser. I forskarsamhället fråntogs vi fakultetsanslagen av den tidigare regeringen eftersom bra forskning skulle skapas genom konkurrens. När nu detta inte heller tycks hjälpa är det dags för Sveriges regering att avgöra vad som är forskning i världsklass. Syftet är tydligen att forskningen skall komma fram till de av politiker på förhand bestämda och utpekade resultaten och metoderna.

Under den tid jag satt i VR fick jag ibland mejl av folkpartister som sa sig stå min sida när jag – tillsammans med flera kolleger – stred mot den politiskt styrda forskningen. (Något jag gjorde i princip alla åtta åren jag fanns i VR eller HSFR.) Tobias Krantz (fp) var en av dem som då hörde av sig och talade om hur viktigt det var att motarbeta den socialdemokratiska regeringens styrningsambition. Han har också senare krävt att EU:s byråkrati inte skall styra forskningens inriktning och att bra forskning växer fram ”underifrån forskare emellan”. Folkpartiet har också tagit strid för att politiker inte skall sitta i universitetens och högskolornas styrelser (vilket nu är genomfört) och folkpartiet har initierat den utredning om att frigöra universiteten från statlig styrning som just nu pågår.

Det känns mycket märkligt att en minister med ansvar för forskningsfrågor dels inte vet något ens om den statliga delen av sitt eget fält, dels uppenbarligen är på en helt annan linje än utbildningspolitikerna i det egna partiet. Jag tycker också att det är ett märkligt att staten inte är bra på att äga företag (och därför säljs de nu) men tydligen jättebra på att bestämma vilka forskningsprojekt i medicin eller historia som är ”i världsklass”.

Om forskningspolitik utifrån mina erfarenheter i VR skriver jag i en kommande bok på SNS: ”Forska lagom och vara världsbäst. Sverige möter forskningens globala strukturomvandling” (red: Mats Benner och Sverker Sörlin) som utkommer i november. Tillägg 090130: Mitt kapitel i boken uppmärksammas idag i DN, på ledarsidan.

Folkpartiet Liberalerna och FRA-lagen

Kanske har de gamla liberala takterna vaknat till lite liv igen – häromdagen skrev tre gamla folkpartiledare en artikel på DN-debatt mot FRA-lagen och idag i Aktuellt kl 21 såg jag sex kvinnliga folkpartistiska riksdagsledamöter säga att de kommer att rösta nej till lagen när den återkommer till Riksdagen i höst.

Visst är det litet egendomligt att de inte förrän nu vågar säga ifrån, men möjligen känner de nu vinden i ryggen. Hur regeringen skall klara hem den här lagen givet läget idag begriper jag inte. Än märkligare då att statsministern vare sig nämnde den i sitt Almedalstal eller reagerat på den – ja, man få väl kalla det så – folkstorm som lagen skapat.

För mig framstår det enda politiskt rimliga receptet vara att svälja prestigen och komma ut ur avlyssningsrummet och ge oppositionen en hand. På det sättet tvingar Reinfeldt över formuleringsbördan till dem som nu är emot. För alla vet att alliansen MOT lagen är benhård och är legerad av motstående intressen. Enda sättet för regeringen att få igenom en lag som i någon mening liknar det som de önskar är att prata med motståndarna, då lär motsätttningarna komma till ytan. Härska genom att söndra, sa redan de gamla romarna.

PS Dålig uppkoppling så jag avstår från länkningar DS