Just nu sitter jag och försöker förbereda en predikan, min första någonsin, samtidigt som jag från TV:n hör Al Jazeeras skarpa rapportering (just nu: presskonferens med Tzipi Livni) från kriget i Gaza. Det är inte helt enkelt att få ihop texten från Lukas 2:22-40 som handlar om hur Jesus som liten bärs fram i templet i Jerusalem med de avskyvärda bilder som återkommer med kuslig upprepning inifrån Gaza. Kanske är det orden om att det skall gå ett svärd också genom Marias hjärta som man kan se som en gemensam nämnare. Hur många svärd har inte stuckits genom mödrars hjärtan i Gaza de senaste dagarna? Själv såg jag igår (på Al Jazeera) en ung mor med sina tre barn, alla döda, liggande på golvet i ett sjukhus i Gaza city.
Rapporteringen i franska medier och via Al Jazeera är engagerad, rak och seriös och hela tiden levereras exakta analyser och trovärdiga bedömingar från såväl pålästa journalister (Ayman Mohyeldin är lysande) som från parterna själva. (Rapporteringen inifrån Gaza går att följa via Twitter.) För den som vill bilda sig en egen uppfattning om händelseförloppet är dessa kanaler att rekommendera istället för svensk TV som lyckas lägga mest sändningstid på rapporter från Sderot samtidigt som nu 530 människor dött i Gaza. SvT och svensk press är också upptaget med moraliserande deskriptioner av elände, s k human touch, men utan att dessa berättelser får ett sammanhang. Jag tror att den typen av rapportering skapar vanmakt och förtvivlan, men ingen klarhet eller förståelse för vad som händer. Bitte Hammargren och Carl Bildt är de enda svenska analytiker, som jag tagit del av, som förmår både beskriva och inta en egen position i relation till konflikten och därför också kan ge analyser som är såväl operativa som klargörande. (Sveriges Radio är f ö bättre än SvT).
I några av kommentarerna på föregående post har framförts att en enstats-lösning är utopisk och/eller att Israel är ett särfall och bör behandlas som sådant. Jag har respekt för båda synpunkterna. Men, jag tänker såhär: Tvåstatslösningen tycks mer avlägsen än någonsin, och är det rimligt att tro att antagonismen mellan folken skulle minska bara för att man upprättar en palestinsk stat (i mer formell mening)? Nej, tror jag. Antagonismen är problemet, inte avsaknaden av en verklig och separat palestinsk stat. Om fredmålet är en tvåstatslösning så kommer inte förhandlingarna att inriktas på viljan och förmågan att leva tillsammans, utan på att leva separat. Och eftersom tvåstats-lösningen idag är lika mycket en utopi som enstatslösningen så menar jag att den sistnämnda är att föredra som mål. Den överenstämmer nämligen med ett modernt statsbegrepp, som jag redogjorde för i föregående post.
Israel är mångt och mycket ett särfall. Visst är det så. Men om jag inte ansett just det så hade jag inte heller ansett att Israels borde existera på den plats där det ligger just nu. Det är enbart i egenskapen särfall som det är rimligt att tänka sig att hela det internationella samfundet ställer upp på att ett specifikt folk (biologiskt/religiöst definierat) har rätt att återupprätta ett rike som varit utraderat från den platsen sedan 2000 år. Jag anser att det är rätt, jag menar att Israel har all rätt att existera som stat, just där det ligger och med säkra och erkända gränser. Men, jag menar att detta särfallstänkande inte implicerar att alla andra existerande folkgrupper i regionen skall hållas utanför Israel. Jag vill se ett mångkulturellt Israel, och det behöver inte alls bli muslimskt (eller religiöst organiserat ö h t) eftersom det finns många goda exempel på t ex federativa lösningar. Självklart måste denna lösning implementeras med folkligt stöd och med internationell övervakning.
Just nu tycks Israel, som är militariserat till en grad som jag inte tror att vi kan föreställas oss, ha låst sig i en politisk position som innebär att den krigföring man just nu utövar ses som en del i ett självförsvar mot alla former av terror i regionen. Utrikesminister Livni menar att kriget i Gaza är en del av legitimt självförsvar mot Hamas i Gaza såväl som i Damaskus samt mot Hizbollah i Libanon. Om man definierar självförsvar på det sättet, och om rättet att avgöra vad som är legitimt alltid tillkommer den angripne, så övergår snabbt självförsvar istället i angrepp. När allt kommer till kritan är ju Israel hotat från alla håll, och har så varit sedan 1948. Allt våld mot grannarna från den israeliska sidan kan därför anses vara självförsvar.
Enligt min uppfattning agerar Israel nu i en kontext av desperation. Landet har stöd av den egna befolkningen men i övrigt endast av USA (som det alltid har) och en upptrappning av våldet riskerar därför ingenting för Israels position inför kommande förhandlingar. Istället kan situationen definieras som så att Israel vet att landet förr eller senare kommer att få diplomatiska krav (om inte annat efter det att USA till slut harklar sig, vilket sker ”later then sooner”) på ett eld upphör. Därför är det lika gott att gå så långt som möjligt i destruktionen av Hamas infrastruktur, liksom att skrämma Hizbollah med kraften i våldet. Kan Israel flytta fram positionerna tillräckligt långt innan en förhandling påbörjas så har man stora möjligheter att kompromissa utan att ens komma i närheten av sina mest oeftergivliga krav. Med sådana eftergifter kan Israel återvinna delar av omvärldens förtroende, och landets nuvarande regering kan framstå som försvarare av säkerheten. Och bli återvalda.
I bibeln framgår det att Goliat var filistée, ett folk som bodde i Gaza. Frågan är dock om rollerna är desamma i vår tid. För mig är det dags att försöka återgå till min predikan.
VÄNSTRA STRANDEN 
Om man skall utgå från ”fakta på marken” så finns det en stark faktor som talar för en enstatslösning: ekonomin. Man glömmer lätt den stora palestinska minoriteten med israeliskt medborgarskap. Man glömmer också lätt de palestinier på Västbanken vars huvudsakliga försörjning kommer från arbete på bosättningar och i Israel. Nationalistiska fantasier i all ära – mat på bordet är mer värt.
Problemet är väl till vilken grad det judiska Israel i sig drivs av just en nationalistisk fantasi och mardröm. Andra kommentatorer tvekar inte att understryka att Israel har en ”särskild status”, en ”särskild historia”. Som att den militanta judiska nationalismen föddes ur förintelsen och inte var levande och aktiv i Palestina innan dess! I vilket fall: Israel som den yttersta nationalstaten, det nödvändiga undantaget, den punkt där goda liberaler är beredda att göra avkall på allt vad det gäller mångkultur och tolerans för den Andre, den plats där det utvalda folket på sin egen mark kan upprätta sitt konfliktfria Utopia. En enkel fråga: om vi tror att den typen av föreställningar är dåliga för vårt eget samhälle – varför projicerar vi dem på judarna?
”Man glömmer lätt den stora palestinska minoriteten med israeliskt medborgarskap”, skriver Krigstid. Ja precis, man glömmer lätt när man diskuterar Israel att det faktiskt finns icke-judiska minoriteter i landet som har medborgerliga rättigheter. Det är alltså inte helt korrekt att hävda att ”alla andra existerande folkgrupper i regionen” hålls utanför Israel. Problemet, om det nu tvunget ska vara ett problem, är att den israeliska majoritetsbefolkningen vill behålla just sin majoritetsstatus, för att garantera landets judiska identitet. Något som faktiskt inte är särskilt konstigt om man betänker att det finns många länder med kristen, muslimsk eller annan ”huvudkaraktär” men ingen annan judisk – och att det fortfarande kan finnas anledning för judar att behöva ha ett land i världen som erbjuder skydd. Antisemitismen är inte utraderad även om vissa vill ge sken av det. (Och då menar jag alltså inte dig, Stranden). Jag kan känna en viss sympati för hur du tänker, Stranden, men nej, jag tycker du fortfarande att du går förbi den faktiska situationen och vad människorna i regionen faktiskt kan tänkas gå med på.
Krigstid: vem är det som projicerar vad på vem här egentligen? ”Det utvalda folket”….ja det är en standardformulering i den antijudiska repertoaren. Och vad gäller ”föddes ur förintelsen” – jag tror de flesta av oss som ser Israel som sprunget ur en väldigt specifik situation inte bara tänker på förintelsen utan den grasserande antisemitismen inom de olika nationalistiska rörelser som sionismen var ett svar på…och den antijudiska europeiska traditionen. Du borde kanske läsa på din historia lite bättre?
Charlotte: ”Det utvalda folket” härstammar, om jag inte minns fel, från Israels status i Gamla testamentet. Bibeln har visserligen använts i antijudiskt syfte (t.ex. av Voltaire), men betyder det att diskussionen av dess begrepp är antijudiskt/antisemitiskt per se? Om jag lyfter fram en ideologisk linje inom judisk nationalism som komplex och problematisk, innebär det per automatik att jag skriver in mig i en antisemitisk tradition? Visst ställs vi, genom vår relation till antisemitismens traditioner, i ett komplicerat förhållande till ordet/namnet jude. Det är lite av min poäng. Men om du undersöker din egen argumentation så kommer du att se att det är DU SJÄLV som lyfter fram det judiska folket som ett undantag och något särskilt utvalt (den enda nationalstatsgrundande instans du någonsin skulle erkänna – eller hur skulle du formulera det själv?).
Tack förresten för uppmaningen att läsa på min historia lite bättre. Kom ihåg denna, din egen formulering, till nästa gång du beklagar användandet av härskartekniker i bloggdiskussioner. Olika ståndpunkter beror inte alltid på olika grader av kunskap, men det kanske du egentligen vet om och bara glömde bort i ögonblicket.
Poängen med att lyfta fram palestinierna med israeliskt medborgarskap (som har reella inskränkningar, nota bene) var att illustrera en dimension i diskussionen kring en enstatslösning som sällan kommer upp. Att en växande palestinsk minoritet är en mardröm för dem som vill se Israel som en homogent judisk eller judiskt dominerad stat är förstås sant. Men återigen, jag formulerar om min slutkläm i syfte att lyfta fram den egentliga frågan (som Charlotte förskjuter med liberal envishet): om vi tycker att etniskt dominerade stater är dåliga (per se! jag ser här ingen som helst förståelse för SD:s idéer om värdet av en svenskt determinerad statsbildning bland vänsterliberaler) ifråga om våra egna samhällen, varför vill vi då göra ett undantag för det judiska folket? Varför börjar liberaler tala som hökaktiga konservativa i JUST DETTA FALL?
Att svara något grumligt om den europeiska antisemitismens historia är inte tillräckligt – är inte grundandet av ett Israel (helst på en annan kontinent) dit vi kan hänvisa alla judar just den antisemitiska önskedrömmen?
Nej nu får du faktiskt lugna ner dig lite. Vem vill ”hänvisa alla judar” till Israel? Vem vill se en absolut homogen judisk stat? Nej, just det: ingen (utom möjligen en och annan extremist). Att däremot erkänna Israels rätt att existera som judisk majoritetsstat är något helt annat. Den har funnits i sextio år redan och är inte något vi har att ständigt ta ställning till på nytt! Att jag pekar på det judiska folkets särskilda historia är sannerligen inte detsamma som att se det som ”särskilt utvalt” utan det är en synnerligen tendentiös och märklig tolkning som just du gör (och tänk, jag kunde räkna ut i förväg att du skulle påpeka att ”det står i bibeln” om ”det utvalda folket” – en viss form av argumentation är nästan alltid utformad på exakt detta sätt – som om det skulle innebära att ditt sätt att använda detta begrepp som du gör därför skulle vara bara precis helt naturligt, eller oangripbart).
Ps. ”Med liberal envishet” är ju däremot ett obetalbart uttryck, som jag väljer att ta med mig från den här diskussionen – det enda av det Krigstid hittills givit ifrån sig som jag inte vill glömma.
Charlotte: ”Med liberal envishet” är ett uttryck som formulerar liberalers sätt att argumentera: ”om du inte tycker som jag så är du ett irrationellt monster”. Liberal tolerans är enligt min erfarenhet lika med att demonisera och förtränga. Det mönstret är tydligt i debatten mellan oss här (du har inte kallat mig antisemit än uttryckligen, men visst är det vad du menar att jag är?). Vad du sen vill göra med det begreppet är din ensak. Att du inte är intresserad av att försöka förstå logiken i mitt resonemang är uppenbart. Jag hävdar t.ex. inte att ”mitt sätt” att använda begreppet ”det utvalda folket” är vare sig naturligt – Bibeln är inte naturen eller naturlig (för mig åtminstone) – eller ”oangripbart”. Jag använder begreppet för att markera ett problemfält kring judisk och annan ”nationell” identitet. Jag har här använt begreppet som exempelvis Leo Strauss har använt det (i förordet till Spinoza’s Critique of Religion specifikt). Det går utmärkt att diskutera. Men okej, det är meningslöst i det här fallet eftersom du är upptagen med skuggboxning.
Jag förväntar mig inte att du ska beymra dig om att bemöta det här (du lär fortsätta på egen hand), men för min sinnesfrids skull och förtydligande av mitt resonemang: om förtryckta folk ska ha en nationalstat som skyddar deras historiska och fysiska identitet efter århundraden av förföljelse – och det judiska folket inte ska ha en unik status (dvs vara ett ”utvalt folk”) – var föreslår du att vi ska upprätta den romska staten?
Jag har full förståelse för en sionistisk politisk position. Jag har även full förståelse för den politiska logik som styr israeliskt beslutsfattande för tillfället. De är just logiska och konsekventa. Jag är däremot inte säker på att någondera är bra för vare sig Israel eller det judiska folket. Det är därför jag tycker att Strandens argumentation är sund och förnuftig, om än krävande och fylld av komplexitet (den återkommande frågan om den judiska identiteten i förhållande till den moderna staten är kanske själva definitionen på en komplex politisk-filosofisk fråga).
Visst Krigstid – du är ett under av tolerans & sysslar inte alls med skuggboxning…
”Var föreslår du att vi ska upprätta den romska staten?” Det är en fråga som är lika meningsfull som om jag skulle fråga dig ”Varför kämpar du inte emot den tyska statens rätt till invandring för alla som har tyskt blod?”, ”Varför kämpar du inte mot alla statskyrkor som gör att ett visst land upphöjer en viss religion till särstatus?”, ”Varför vänder du dig inte emot indianreservaten i USA?”, ”Varför kämpar du inte emot sameriksdagen?” etc etc. För här har vi ju ett gäng situationer som upphöjer en viss grupp till något speciellt, med din logik. Men ja, jag kan faktiskt svara: jag utgår (återigen) från den situation som ÄR. Sionismen är en nationell rörelse som är sprungen ur artonhundratalets nationella rörelser, och i samverkan med den virulenta antisemitismen i Europa har Israel sprunget därur. Israel är nu en stat som är godkänd av FN, och för att citera en av kommentatorerna på min blogg: ”Att applicera en annan, mer utopisk-pacifistisk standard för just Israel kan inte fungera. Antingen accepterar man staten som legitim, eller också gör man det inte.” Romerna har aldrig helt enkelt haft någon motsvarande rörelse vad jag vet. Det betyder inte att jag inte inser det akuta läge som den romska minoriteten fortsatt tyvärr befinner sig i. Men jag anser verkligen inte att någon ska komma utifrån och säga ”Hallå, jag vet lösningen på era problem – bilda en egen stat i X!”
Och detta sagt: jag för min del har ingen förståelse för det israeliska agerandet i den specifika situation som råder nu, annat än på ett väldigt abstrakt plan. Om nu nu fantiserade om något annat.
Om alla dör så slutar ju konflikten.
Charlotte: det värsta i den här situationen är att jag jämfört med dig faktiskt är ett under av tolerans (jag är egentligen en motståndare till tolerans i teorin, men det är nog tyvärr ett ofrånkomligt faktum i praktiken – jag hoppas på lite mer av den praktiken vad det gäller den direkta frågan, åtminstone tills palestinska och judiska arbetare kan ena sig mot huvudfienden, dvs kapitalisterna) och inte alls sysslar med skuggboxning, för i slutändan så understryker du min poäng fullständigt – å andra sidan verkar du inte särskilt intresserad av att ta till dig när någon försöker påpeka dina uppenbarade motsägelser. Skillnaden mellan oss är att jag vare sig dragit en lans för ett enskilt folk (som du, för ”det judiska” – i det här specifika fallet, vare sig du vill eller ej) eller för en liberal lösning på problemet (som Stranden, som utopisk kommunist (eller vad jag nu är) så behöver jag inte hoppas på mer än lite seriös klasskamp bortom nationalism-slöjorna).
Men ok – med ”min” (ditt ord, dvs den nationalstatliga, reella, av FN erkända) logiken så finns det något skumt hos indianreservat, tysk nationaliseringspolitik och sameriksdag (det sistnämnda är allt annat än politiskt oproblematiskt på ett sätt som borde hanteras mer seriöst av alla inblandade parter, ärligt talat!). Det skumma framträder i en viss liberal logik som inte tycker att svensk identitet bör vara grundläggande för den svenska staten. Om man tycker att SD har helt fel i frågan om en svensk identitet (vilket du kanske inte har, vad vet jag?) så tycker man ju inte rimligtvis att den israeliska staten bör vara ”judisk” (vad det nu betyder, och notera gärna att man delar övertygelsen om att Israel bör vara och förbli en judisk stat med just SD!) per definition – om man inte tycker att det judiska folket och det svenska folket (eller vilket folk man nu än tycker är juste och pk att hänga på för tillfället – notera att den ironiska anmärkningen markerar mig som en skeptiker i förhållande till det ”palestinska” folket) var och för sig behöver skapa var sin stat i etnopluralismens namn.
Så, fråga mig gärna om etnicitetsfrågan. Jag kommer antagligen svara i komplicerade termer, för jag brottas med just frågan om nationalismen som politisk kraft och som faktum. Men instinktivt så unnar jag inte ens judarna – eller romerna, för den delen – en landmassa där kapitalister kan suga ut proletärer. Är det en bra början för att börja konfrontera frågan om universalism i praktiken?
Och, ett tillägg som jag missade vad det gäller just grundandet av Israel: statens tragedi är att den upprättades åtminstone 200 år för sent för att kunna talas om i de termer som anger den som ett historiskt faktum. Tyvärr, på många sätt (det hade ju varit smidigt om flyktingfrågan och ockupationen var löst som i fråga om ex. Skåne). Jag ifrågasätter inte Israel, som det är (observera att min ursprungliga postning handlade om att bejaka ett visst Israel!), mer än jag ifrågasätter Iran, som det är. Om man accepterar Israel som ett faktum, dvs ett folkrättsligt subjekt (under FN-stadgan) så gör det inte mycket för staten, tyvärr. Så låt oss börja där, i konfliktens verkliga problemställning: ockupationen och bosättningarna. Vad sägs om lite handlingskraft där, innan man kräver rätten till självförsvar?
Du är helt oförmögen att diskutera saken, Krigstid – eftersom du hela tiden insinuerar att jag har en särskild (förkastlig) syn på konflikten. Du förmår inte skilja mellan diskussionen om Israels existens och en diskussion om det israeliska politiska styrets faktiska agerande. Du projicerar först en bild av den ”blodtörstiga liberalen” på mig, och tillskriver mig sedan ett förhållningssätt som är analogt med SD (vilket är som om jag skulle sätta dig i samma säte som nazisterna eftersom de gärna demonstrerar tillsammans med Hamas). Jag tycker det är under min värdighet att fortsatt diskutera med dig men du är välkommen att gå in på min blogg och läsa, för att få en hyfsad bild av vad jag faktiskt tycker.
(…och hur GÖR man egentligen för att bli så självgod?)
Charlotte: jag är inte helt säker på vad du menar är ”saken” vi diskuterar. Vad mina inlägg går ut på är att driva en ideologikritisk linje som ifrågasätter Israel som undantagsstat. Jag menar att du gör dig skyldig till just den logiken, vanlig bland ”toleranta” liberaler, och jag försöker visa hur denna logik skapar underliga sängkamrater för samma ”toleranta” liberaler. Jag efterlyser en mer konsekvent självrannsakan, det är faktiskt allt. Att säga att det är fel att ifrågasätta Israel som judisk stat är att upprätta ett Denkverbot vars konsekvenser man nog behöver tänka över.
Jag menar att om man är konsekvent i sin syn på relationen mellan etniciteter och stater så kan man inte komma med argumentet att det judiska folket behöver en nationalstat för att skydda det utan att säga samma sak om Sverige (det finns andra kristna stater, men knappast andra som säger sig specifikt utgå från det svenska folket – vad det än består i, vi är sämre än judarna på att odla en etnisk medvetenhet (och snälla, läs inte det som någon sorts anklagelse på något sätt, det är bara en reflektion över hur en judisk minoritet kulturellt kunnat överleva utspridda över världen under så lång tid – beundransvärt och värt analys och kanske till och med kopierande i dessa tider av nationalstatens tillbakagång!). Jag säger alltså INTE att du och SD tycker samma sak, tvärtom! Det som förundrar mig är hur ni kan komma till samma slutsatser trots att du INTE delar deras utgångspunkter. Men i den här frågan är de konsekventa, inte du. Förklara gärna diskrepansen. Det är inte en anklagelseakt jag kommer med, nämligen. Det är möjligt att jag har fel, men du har inte argumenterat mot det jag var ute efter utan just skuggboxats mot diverse anklagelser jag alltså inte kommit med och levererat egna.
Du kanske är för van vid att bli angripen för att kunna ägna dig åt självkritik, men det är synd att du inte behandlar mig som en seriös samtalspartner. Som jag skrivit så ifrågasätter jag inte Israel mer än andra stater – just därför anser jag att det är viktigt att angripa dogmen om behovet av en stat etniskt dominerad av judar. Återigen så handlade mitt första inlägg om Israels mångkulturella potential.
Man kan acceptera staten Israel som legitim, men för den delen utsätta den för samma kritik som man riktar mot andra legitima stater. Det kallas konsekvens. Jag har inte ifrågasatt statens existens mer än vad Stranden har gjort i inlägget ovan. Vad det gäller Hamas så delar jag förstås några av deras aktuella ståndpunkter – blockaden mot Gaza måste hävas, Israel möjliga krigsförbrytelser måste utredas och i förlängningen så måste ockupationen av Västbanken upphöra. Demonstrationståg med dessa syften går jag gärna i. Det är inte samma sak som att stödja Hamas, vilka jag önskar en snabb avveckling och försvinnande från den politiska scenen (de är onekligen en olycka för det palestinska folket i klass med Fatahs korruption och Israels militans).
(Vad det gäller självgodhet: jag tycker att brist på självkritik, beskriva det som under din värdighet att försöka förstå vad jag säger och en uppmaning att läsa din blogg utgör tecken på att du inte behöver några vidare instruktioner för att nå fram till en mycket hög nivå av just självgodhet. Gratulerar!)