Finns det någon lösning i Palestina? (II)

Just nu sitter jag och försöker förbereda en predikan, min första någonsin, samtidigt som jag från TV:n hör Al Jazeeras skarpa rapportering (just nu: presskonferens med Tzipi Livni) från kriget i Gaza. Det är inte helt enkelt att få ihop texten från Lukas 2:22-40 som handlar om hur Jesus som liten bärs fram i templet i Jerusalem med de avskyvärda bilder som återkommer med kuslig upprepning inifrån Gaza. Kanske är det orden om att det skall gå ett svärd också genom Marias hjärta som man kan se som en gemensam nämnare. Hur många svärd har inte stuckits genom mödrars hjärtan i Gaza de senaste dagarna? Själv såg jag igår (på Al Jazeera) en ung mor med sina tre barn, alla döda, liggande på golvet i ett sjukhus i Gaza city.

Rapporteringen i franska medier och via Al Jazeera är engagerad, rak och seriös och hela tiden levereras exakta analyser och trovärdiga bedömingar från såväl pålästa journalister  (Ayman Mohyeldin är lysande) som från parterna själva. (Rapporteringen inifrån Gaza går att följa via Twitter.) För den som vill bilda sig en egen uppfattning om händelseförloppet är dessa kanaler att rekommendera istället för svensk TV som lyckas lägga mest sändningstid på rapporter från Sderot samtidigt som nu 530 människor dött i Gaza. SvT och svensk press är också upptaget med moraliserande deskriptioner av elände, s k human touch, men utan att dessa berättelser får ett sammanhang. Jag tror att den typen av rapportering skapar vanmakt och förtvivlan, men ingen klarhet eller förståelse för vad som händer. Bitte Hammargren och Carl Bildt är de enda svenska analytiker, som jag tagit del av, som förmår både beskriva och inta en egen position i relation till konflikten och därför också kan ge analyser som är såväl operativa som klargörande. (Sveriges Radio är f ö bättre än SvT).

I några av kommentarerna på föregående post har framförts att en enstats-lösning är utopisk och/eller att Israel är ett särfall och bör behandlas som sådant. Jag har respekt för båda synpunkterna. Men, jag tänker såhär: Tvåstatslösningen tycks mer avlägsen än någonsin, och är det rimligt att tro att antagonismen mellan folken skulle minska bara för att man upprättar en palestinsk stat (i mer formell mening)? Nej, tror jag. Antagonismen är problemet, inte avsaknaden av en verklig och separat palestinsk stat. Om fredmålet är en tvåstatslösning så kommer inte förhandlingarna att inriktas på viljan och förmågan att leva tillsammans, utan på att leva separat. Och eftersom tvåstats-lösningen idag är lika mycket en utopi som enstatslösningen så menar jag att den sistnämnda är att föredra som mål. Den överenstämmer nämligen med ett modernt statsbegrepp, som jag redogjorde för i föregående post.

Israel är  mångt och mycket ett särfall. Visst är det så. Men om jag inte ansett just det så hade jag inte heller ansett att Israels borde existera på den plats där det ligger just nu. Det är enbart i egenskapen särfall som det är rimligt att tänka sig att hela det internationella samfundet ställer upp på att ett specifikt folk (biologiskt/religiöst definierat) har rätt att återupprätta ett rike som varit utraderat från den platsen sedan 2000 år. Jag anser att det är rätt, jag menar att Israel har all rätt att existera som stat, just där det ligger och med säkra och erkända gränser. Men, jag menar att detta särfallstänkande inte implicerar att alla andra existerande folkgrupper i regionen skall hållas utanför Israel. Jag vill se ett mångkulturellt Israel, och det behöver inte alls bli muslimskt (eller religiöst organiserat ö h t) eftersom det finns många goda exempel på t ex federativa lösningar. Självklart måste denna lösning implementeras med folkligt stöd och med internationell övervakning.

Just nu tycks Israel, som är militariserat till en grad som jag inte tror att vi kan föreställas oss, ha låst sig i en politisk position som innebär att den krigföring man just nu utövar ses som en del i ett självförsvar mot alla former av terror i regionen. Utrikesminister Livni menar att kriget i Gaza är en del av legitimt självförsvar mot Hamas i Gaza såväl som i Damaskus samt mot Hizbollah i Libanon. Om man definierar självförsvar på det sättet, och om rättet att avgöra vad som är legitimt alltid tillkommer den angripne, så övergår snabbt självförsvar istället i angrepp. När allt kommer till kritan är ju Israel hotat från alla håll, och har så varit sedan 1948. Allt våld mot grannarna från den israeliska sidan kan därför anses vara självförsvar.

Enligt min uppfattning agerar Israel nu i en kontext av desperation. Landet har stöd av den egna befolkningen men i övrigt endast av USA (som det alltid har) och en upptrappning av våldet riskerar därför ingenting för Israels position inför kommande förhandlingar. Istället kan situationen definieras som så att Israel vet att landet förr eller senare kommer att få diplomatiska krav (om inte annat efter det att USA till slut harklar sig, vilket sker ”later then sooner”) på ett eld upphör. Därför är det lika gott att gå så långt som möjligt i destruktionen av Hamas infrastruktur, liksom att skrämma Hizbollah med kraften i våldet. Kan Israel flytta fram positionerna tillräckligt långt innan en förhandling påbörjas så har man stora möjligheter att kompromissa utan att ens komma i närheten av sina mest oeftergivliga krav. Med sådana eftergifter kan Israel återvinna delar av omvärldens förtroende, och landets nuvarande regering kan framstå som försvarare av säkerheten. Och bli återvalda.

I bibeln framgår det att Goliat var filistée, ett folk som bodde i Gaza. Frågan är dock om rollerna är desamma i vår tid. För mig är det dags att försöka återgå till min predikan.