I flera svenska opinionsmätningar genomförda efter jul och nyår har Sverigedemokraterna hamnat på ungefär samma nivå som valresultatet från 2006. Den ekonomiska krisen och blockpolitiken har gjort det allt svårare för ett uppstickarparti med egentligen bara en fråga på agendan.
Redan före jul, när SD fortfarande hade varit på väg upp under hösten och låg runt fyraprocents-spärren i vissa mätningar påpekade jag i en intervju att en skarp blockmotsättning skulle påverka SD:s opinionsstöd negativt. Men det uttalandet valde SvD att inte publicera. Det stämde kanske inte med den alarmism som tycks känneteckna en del svenska journalister när det handlar om Sverigedemokraterna och främlingsfientlig opinion i Sverige. Istället valde man att publicera en bedömning som gick ut på att blockpolitiken kunde ge plats åt ett parti som utgjorde ett tydligt alternativ. En tolkning som inte har särskilt mycket stöd i den empiriska forskningen om främlingsfientliga partier.
Erfarenheterna från bl a Österrike, Frankrike och Danmark visar istället att det är när alla trängs på mitten som möjligheten uppstår för flygelpartier. Och eftersom svensk politik präglas av en politisk/social skiljelinje (vänster-höger) så blir den utvecklingen alldeles särskilt stark här. I länder med fler grundläggande skiljelinjer återfinns också andra faktorer som kan förklara främlingsfientliga partiers framgångar.
Minskat gap mellan opposition och regering, hårdare kamp på mittfältet och åtskruvad ekonomisk kris, det är faktorer som gör livet svårt för Sverigedemokraterna.
Om detta och om skandinavisk främlingsfientlighet skriver jag ett kapitel som snart publiceras i boken ”Mapping the far right in Europe” vars redaktörer är Andrea Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins. Kommer på Berghahn under året.
VÄNSTRA STRANDEN 
Blockpolitik gynnar sd. Fast det beror nog på, menar jag, hur spännande 2010 års riksdagsval blir. Jag tänker så här: blir det spännande kommer alla fokusera på det tajta racet mellan de båda regeringsalternativen. I en sådan situation mobiliserar blocken maximalt och då blir det svårt för alla utmanarpartier att slå sig in. Men om regeringsfrågan känns avgjord på förhand försvinner dramatiken. Nyhetsvärderingen kommer då skifta fokus på utmanarpartier och fyraprocentspärrar. Då har utmanarpartier sin chans under förutsättning att man överhuvudtaget kan mobilisera väljare i en sådan situation.
Är skillnaden mellan blocken verkligen så tydlig? I retoriken möjligen. I praktiken står de för en i det närmaste utbytbar politik, och jag tror många väljare genomskådar den saken. Vill de väljarna sedan ha något annat än mer av det gamla vanliga, då lämnas de med bara ett alternativ…