Svensk politik är inte van vid blockpolitik. De borgerliga regeringarna på 1970-talet var aldrig särskilt stabila och även Carl Bildts regering hade liknande problem. Socialdemokraterna har aldrig önskat blockpolitik, tvärtom har överenskommelser med olika partier, gärna på andra sidan blockgränsen, varit ett konstruktivt sätt att regera trots minoritetsställning och ett livaktigt flerpartisystem.
Det var Alliansen som började, och Göran Perssons avgång krävde nästan att socialdemokraterna skulle satsa på en koalition efter ett segerval. En helt ny linje. Men det mångåriga samarbetet med både Mp och V skapade också en logik som omöjliggjorde för Sahlin att förebereda ett regeringssamarbete med endast Mp. Men koalitioner och blockpolitik har sitt pris. Inom Alliansen klagar nu Kd som kämpar med lågt opinionsstöd och Centern tar strid med sin finansminister om arbetsrätten för att visa profil. Kd behöver återvinna sin socialkonservatism om man vill tillbaka till tio procent, men alla de mindre borgerliga partierna kommer att inse att koalitionens järnhårda lag är att de små förlorar och de stora vinner. En sanning att betänka även för Mp och V om oppositionen kommer i regeringsställning.
Alliansen hade ett helt överordnat mål som de alla delade – de ville komma i regeringsställning och de fick faktiskt kosta vad det ville. För socialdemokraterna är den driften inte lika stark efter många års regeringsvana som ensamparti, och inom Mp och V finns det en hel del ambivalens inför ett samregerande. Med en ny socialdemokratisk ledarmodell, en ny ledare och arbete med en ny politik var det nästan ett kamikazeprojekt att försöka skapa en ”koalition” i opposition. Egentligen är det mest fascinerande med opinionsläget i Sverige nu att oppositionen under hela perioden efter valet 2006 varit i ledning i alla opinionsmätningar.
Ett förutskickat regeringssamarbete före valet ställer många frågor och gör ledaren utsatt, ett samarbete efter valet svarar på många frågor och fokuserar på den givne ledaren.
Intressant? Läs mer om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och blockpolitik
VÄNSTRA STRANDEN 
Personligen tror jag att Sahlin skulle vara starkare om hon slapp Ohly!
Jag har funderat en hel del på denna nya vänsterallians. Detta är ju något nytt i Sverige och därför är det svårt att förutse vad det leder till. Jag är dock rädd för att det i värsta fall resulterar i fler soffliggare och det vinner de borgerliga på.
Vänsterpartiet röstade ju i praktiken aldrig ner sossarna, så s kunde alltid räkna med deras stöd i riksdagen om man inte fick något borgerligt parti till stöd. V valde alltså alltid att inte fälla en socialdemokratisk regering. Men är det så säkert att väljarna resonerar på samma sätt. Jag är inte så säker på den saken. Jag tror att det finns risk att en del vänsterväljare anser att nu har de ingenting att rösta på längre och struntar i att rösta, liksom det finns ganska många mp-hatare bland socialdemokraternas väljare som kan reagera likadant.
För min del tror jag att det hade varit förnuftigare att de här tre partierna hade gått fram var och en på sitt program och sedan pratat ihop sig till en koalition efter valet.
Men detta är förstås bara funderingar och framtiden får utvisa hur det går.
Kerstin: Det kan vara lätt att glömma bort att vänsterpartiet var med och fällde budgerförslaget från Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering 1990, varpå statsministern lämnade in sin avskedsansökan till talmannen.
Jo, det hade jag glömt 🙂 Hade V kunnat rädda S den gången förresten?
Och trots detta, en svala gör ingen sommar.