Kristdemokrater och Sverigedemokrater inför det långa valåret 2013-1014

Inför vad som kommer att bli ett ovanligt intressant och ovanligt långt politiskt år börjar spekulationerna om partiernas opinionsläge att bli alltmer desperata. Kristdemokraterna har legat under fyra-procents-spärren nästan sedan valet 2010 men har nu noterat sitt lägsta stöd ”någonsin” i Sifo.* I dagens Sifo-mätning är det Miljöpartiet som är vinnare. Jag har sedan länge hävdat att Kristdemokraterna är den troligaste kandidaten till att få lämna Riksdagen – före Centern – i valet 2014. Ingenting syns vid horisonten som skulle kunna ändra på det. Allianspolitiken har blivit en långsam kvävning till döds för Kristdemokraterna som politiskt alternativ. Göran Hägglund har heller inte visat någon vilja att lansera partiets egen linje – i motsättning till Alliansregeringens – som Jan Björklund eller Annie Lööf då och då gärna gör. Inom vård- och omsorgsområdet tror jag t ex att en egen linje i vinst-frågan hade varit trovärdig och kunnat engagera många presumtiva kristdemokratiska sympatisörer.

Och det står alltmera klart att Sverigedemokraterna har planat ut på en nivå kring sju-åtta procent. I april månads sammanvägning visade Ekot/Novus att partiet låg på knappa åtta procentenheter efter en mycket framgångsrik höst där man nådde upp emot tio procent av väljarnas stöd.

För Sverigedemokraternas del kan det långa valåret 2014 – som börjar redan i Almedalen 2013 och efter en liten semesterpaus och sedan kommer att ta fart på sensommaren igen med bl a kyrkoval den 15 september och inte sluta förrän efter riksdagsvalet i september 2014 – bli en möjlighet till kontinuerlig exponering och mobilisering men är också extremt krävande.

Sverigedemokraterna har gjort en ideologisk resa som gjort det möjligt för partiet att attrahera nya grupper av väljare. De trogna aktivisterna finns delvis kvar men partiets ambition är att nå mittenväljare med intresse för invandringsfrågor men som också saknar ett tydligt politiskt alternativ idag. Vi vet att nio av tio SD-sympatisörer anser att invandringen är ett hot mot svensk kultur och vi vet också att det ideologiska universum som byggs upp kring detta hot är specifikt för Sverigedemokraternas sympatisörer. (Läs mer i 2012 års SOM-bok).

Frågan om migration har blivit en viktigare politisk fråga för befolkningen under hösten 2012. Men redan under 1990-talet visade det sig att intresse för frågorna om invandring, migration och integration nästan lika gärna kunde indikera en positiv attityd till dessa frågor. Därvidlag skedde en förändring efter Ny Demokratis genomklappning. Men bara det faktum att frågorna kommit på dagordningen gynnar naturligtvis det parti som mer än något annat förknippas med just denna fråga, om än med en restriktiv hållning.

Redan vid SOM-seminariet i Göteborg i april 2011 fick jag frågan om jag trodde att Sverigedemokraterna kunde få mycket större stöd än de fått i valet. Med tanke på att partiet under sin nuvarande ledning gjort allt för att bli ett mittenorienterat parti där uniformer, Hitler-hälsningar och rasistiska skrivningar i programmet är ett minne blott kan det förstås attrahera en större grupp än de allra mest intensiva invandringsfientliga aktivisterna. Mot bakgrund av europeiska erfarenheter, det svenska partisystemets storlek och sammansättning, Sverigedemokraternas politiska position och huvudfråga i relation till befolkningens uppfattningar och givet nuvarande ledning och partiprogram** så tror jag att Sverigedemokraterna kommer att plana ut strax under nivån åtta-tio procent.

Men för just Sverigedemokraterna är det dock två särskilda hinder att ta sig över: 1. Det faktum att en försvinnande liten del av befolkningen delar deras syn på invandringen samtidigt som man tycker det är en politiskt avgörande fråga samt 2. I ett system med åtta partier framstår numera det svenska partisystemet allt mer som ett bipolärt system kring två stora och sex små. Om man som liten gör anspråk på att vara en alldeles egen pol i systemet så räcker det inte bara med större stöd, det krävs så mycket mer när man inte ingår i en tänkt allians eller majoritet.

Om Sverigedemokraterna tänker sig en situation som Fremskrittspartiet i Norge, som kan bli regeringspartner till Höyre i höst, så krävs trots allt ännu mycket mer av ideologiskt, organisatoriskt och politiskt omläggning. Orkar partiet det utan att spricka upp. Jag tvivlar.

* Med tanke på att Kds/Kd bildades 1964 och länge var utanför Riksdagen måste det vara något villkor kopplat till detta ”någonsin”. Har Sifo aldrig frågat om stödet för Kds på t ex 1970-talet? Tarvar efterforskningar detta.

** Det finns tydliga sprickor inom Sverigedemokraterna där personfrågor och ideologiska frågor vävs samman. Främst rör den lågintensiva konflikten frågan om nationalismens ställning i partiet, något som legat bakom såväl uteslutningar som försök till sådana.

Blockpolitiken segrar ihjäl politiken

Som väntat börjar det nu dra ihop sig på allvar inför den intensiva valrörelsen. Novus Opinions senaste opinionsmätning visar i praktiken dött lopp mellan blocken. Inom den borgerliga alliansen har det skett en väntad omfördelning mellan partierna, en process som pågått under lång tid. Det stora partiet (moderaterna) vinner och de små förlorar. Kd klarar i just denna mätning med nöd och näppe fyra-procent-spärren och centerpartiet har inte så mycket luft ner till ribban. Inom den röd-gröna alliansen lyckas inte socialdemokratin locka större stöd än vid valet 2006, medan Mp drar uppåt. Hela socialdemokratins övertag i opinionen från 2008 är utraderat.

När valet verkligen närmar sig blir det regeringsfrågan som blir den centrala. Så brukar det vara och så kommer det att bli även denna gång. Men med den nya blockpolitiken som alliansregeringen introducerade i svensk politik kommer fenomenet att accentueras kraftigt. Partier som förlorar på det är uppstickare och partier vars regeringsfähighet kan ifrågasättas. Minst förlorar partier som inte ens gör anspråk på regeringsmakten och vars väljare är ointresserade av politik.

Samtidigt som blockpolitiken ersätts av koalitionspolitik (och kanske t o m ett nytt valsystem) i Storbritannien ersätts traditionella förhandlingslösningar mellan självständiga partier i Sverige med blockpolitik. De som tjänar på blockpolitiken är de stora partierna – moderaterna och socialdemokraterna. Fortsätter blocktänkandet att dominera svensk politik kommer vi att få se två stora planeter som graviterar mot mitten, omgivna av små månar som cirklar på olika avstånd från jättarna. Skillnaderna mellan de två stora kommer att minska och väljarkonkurrensen handla mer om förmåga att förvalta än om visioner och långsiktighet.

Förloraren heter demokrati. Mycket tyder på att det relativt höga politiska intresset i Sverige hänger samman med livaktig politiska medier, folkrörelse- och föreningstraditioner, många partier och ett proportionellt valsystem med låg tröskel. Blockpolitiken riskerar att undergräva detta genom att göra endast två ståndpunkter relevanta och därmed undandra den politiska debatten sin nerv och sina nyanser.

Blockpolitik missgynnar SD

I flera svenska opinionsmätningar genomförda efter jul och nyår har Sverigedemokraterna hamnat på ungefär samma nivå som valresultatet från 2006. Den ekonomiska krisen och blockpolitiken har gjort det allt svårare för ett uppstickarparti med egentligen bara en fråga på agendan.

Redan före jul, när SD fortfarande hade varit på väg upp under hösten och låg runt fyraprocents-spärren i vissa mätningar påpekade jag i en intervju att en skarp blockmotsättning skulle påverka SD:s opinionsstöd negativt. Men det uttalandet valde SvD att inte publicera. Det stämde kanske inte med den alarmism som tycks känneteckna en del svenska journalister när det handlar om Sverigedemokraterna och främlingsfientlig opinion i Sverige. Istället valde man att publicera en bedömning som gick ut på att blockpolitiken kunde ge plats åt ett parti som utgjorde ett tydligt alternativ. En tolkning som inte har särskilt mycket stöd i den empiriska forskningen om främlingsfientliga partier.

Erfarenheterna från bl a Österrike, Frankrike och Danmark visar istället att det är när alla trängs på mitten som möjligheten uppstår för flygelpartier. Och eftersom svensk politik präglas av en politisk/social skiljelinje (vänster-höger) så blir den utvecklingen alldeles särskilt stark här. I länder med fler grundläggande skiljelinjer återfinns också andra faktorer som kan förklara främlingsfientliga partiers framgångar.

Minskat gap mellan opposition och regering, hårdare kamp på mittfältet och åtskruvad ekonomisk kris, det är faktorer som gör livet svårt för Sverigedemokraterna.

Om detta och om skandinavisk främlingsfientlighet skriver jag ett kapitel som snart publiceras i boken ”Mapping the far right in Europe” vars redaktörer är Andrea Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins. Kommer på Berghahn under året.