Jag tror på framsteget. Jag vet att det upplevs provocerande att säga det – eller rättare sagt, jag har med viss förvåning konstaterat att det är provocerande att vara framstegsoptimist. Kanske beror min obotliga optimism på mina förfäder (min morfar var i det närmaste dumdristig i sin optimism…) men skall jag vara ärlig så tror jag det beror på min människosyn – jag tror på människan och hennes förmåga att övervinna motstånd och problem. Kapitalismens dynamik och utveckling visar snarare på mänsklig kraft och mångfald än är prov på den enfaldiga privatiserings- och marknadsideologi som just nu genomsyrar den ekonomiska offentliga debatten.
Från denna grundsyn kan det tyckas märkligt att kritisera regeringens småföretagarpolitik. Men, kombinationen av tilltron till individen och optimismen om vårt samhälle leder mig till slutsatsen att betoningen av småföretagen som en ekonomisk väg framåt är fel. Sverige har under lång tid motsagt de flesta ekonomiska teorier eftersom vi haft höga skatter, utbyggd generell välfärd och samtidigt stark innovationskraft, teknikutveckling och hög produktivitet. Bakgrunden till den utvecklingen är enligt min uppfattning att vårt näringsliv varit centrerat kring stora, högproduktiva företag som haft resurser att klara lågkonjunkturer och som kunnat strukturera om produktionen när det har krävts. Dessa stora företag har genererat vinster till ägarna, men framför allt genererat varierad sysselsättning, underleverantörer, serviceproduktion och skapat underlag för offentlig sektor (vård, skola, omsorg) även på mindre orter.
Jag är medveten om att jag nu kommer att bli anklagad för att vara nostalgisk och se tillbaka på SKF, Volvo, Eriksberg och Alfa-Laval som alla goda gåvors givare. Men det är fel. Stora företag idag ser annorlunda ut än då – men jag tror att en ekonomisk politik som bortser från storlekens betydelse leder oss in i ett samhälle där nepotism och klientilism får svängrum, vilket leder till låg produktivitet, dålig effektivitet och usel uthållighet. Det ena caféet ersätter det andra, vilket är resursförstöring. Om ett café utvecklas till något större, något annat eller något mer så har resurserna använts rätt. Stora företag med starka ägare krävs för att skapa stabilitet i skattebaser och offentliga välfärdssystem. Att staten skulle kunna vara en av dessa ägare är inget konstigt alls. När nu det gamla statliga Vin & Sprit styckas upp och säljs ut i småbitar skapas inga incitament för vare sig högre produktivitet eller nya innovationer.
Vår regering satsar dock istället på att individer skall bli egna företagare och då närmast uteslutande småföretagare. Några av dessa kommer säkert att bli lyckosamma, men vem tror att samhället utvecklas och genererar ett ekonomiskt och kunskapsmässigt överskott till godo för kollektivet genom att vi säljer parfymerade tvålar till varann, köper en entreprenadmaskin som hyrs in på olika byggen eller startar ytterligare ett café? Dessa ensamföretagare med ev en timanställd är mer sårbara för för konjunkturen än några andra. Vilket leder till lågt risktagande, låg uthållighet och låg produktivitet – vilket leder till låga skatteintäkter och sämre offentliga service – vilket leder till o s v. En riktigt negativ spiral alltså.
Samhällets utveckling och stabilitet kräver att vi jobbar tillsammans med något som är större än vi själva, i en kollektiv organisation som är mer ekonomiskt uthållig än den individ som är beroende av dagsinkomsten för mat på bordet. Massans intelligens är idag ett begrepp, ett begrepp som borde intressera regeringen. Småföretagaren är inte framtiden, Maud Olofsson. Skall vi undvika den sociala fällan – där individerna agerar på det sätt som rationellt för var och en men irrationellt för kollektivet – så måste det till en statsmakt som underlättar och främjar storskalig produktion, teknisk innovation och uthållig organisation. Vad skall vi annars med staten till? Regeringen tycks ha svaret – staten skall bara vara en fördelningsteknisk apparat och de politiska besluten tas vid fyra miljoner köksbord. Då har vi gått rätt i den sociala fällan.
Utmärkt inläggg! Men vi behöver inte bara stora företag utan också små företag som vill växa och som har eller får utvecklingsförmåga. Fortfarande har vi en industriell timglasstruktur med många relativt stora företag och många små företag, men det saknas företag som har utvecklingskapacitet. Se exempelvis kategorin som i Tyskland kallas ”Mittelstand”
Sedan är det som vanligt, politikerna säger en sak men gör en annan. Den här regeringen lovade att förenkla för de där småföretagen som skulle vara Sveriges framtid, men istället har den gjort det rakt motsatta, krånglat till småföretagandet ännu mer. Det är också ett bra sätt att undvika att dessa växer.
Bernd: Och då är det ju inte nya småföretagare som behövs, utan möjlighet och incitament till expansion. Där måste ju kreditgivning, infrastruktur och samhällsservice vara viktigare än ”starta-eget-bidrag” – om man säger så.
Kerstin: Nej, det är helt och hållet min bild också. Och det fortsatta krånglet är i sig en orsak till att man inte vill expandera. Företagandet är för mpnga småföretagare inte en känsla för att bygga och skapa något, utan bara en grej för självförverkligandet.
VS
Om potentialen för dynamisk BNP-utveckling – har jag tänkt och skrivit HÄR.
Det är väl också så att regeringens politik med lägre a-kassor och dylikt knappast gör saker bättre när det gäller den ökande produktiviteten i ekonomin? Om människor av nödvändighet skall tvingas ta dåligt betalda jobb (kanske som timanställd på något kafé?) så har ju företagen i sin tur ingen sporre att öka sin produktivitet (för att kunna betala höga löner). Det var väl ungefär det den Rehn-Meidnerska modellen för lönebildning satte fingret på genom att stora effektiva företag skulle slå ut de ineffektiva (och de arbetare som till följd av detta blev friställda kunde börja hos de effektiva företagen eller ta del av en hög arbetslöshetsförsäkring parad med aktiv arbetsmarknadspolitik). Kanske behövs en renässans för denna ”svenska modell”. Eller skall man resignera och säga att det inte går att effektivera de svenska företagens produktion mera och satsa på att det blir billigare att anställa människor istället…?
Vänstra straden skriver:
Företagandet är för många småföretagare inte en känsla för att bygga och skapa något, utan bara en grej för självförverkligandet.
Ja, eller för att de vill försöka försörja sig när inga jobb finns, och det är nästan hopplöst för de flesta att starta ett eget företag och få det att gå ihop inom rimlig tid.
J Mikael O: Nej, man bör fortsätta göra det som Sverige är världsbäst – teknikutveckling, effektivisering och produktivitet. Men vi måste pröva nya branscher och uppmuntra t ex alternativ energiutveckling eller nya spårlösningar för kollektivtrafik.
Kerstin: Jo, för en del är det förstås enda sättet att försörja sig. Men det är ju just de som inte klarar sig på sikt.
VS