Igår kommenterade jag i Aktuellt att riksdagspartiernas regionalt ansvariga ville bryta upp blockpolitiken i syfte att motverka Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Jag betonade att mycket talar för att effekten blir den motsatta, alltså att beteendet gynnar Sverigedemokraterna och får partiets väljarstöd att växa. Att låta knappt fem procent av opinionen få så stort inflytande – innan de ens sitter i Riksdagen – att man är beredd att skrota den grundläggande skiljelinjen mellan vänster och höger innebär ju att man just ger Sverigedemokraterna ett enormt politiskt inflytande.
Om riksdagspartierna vill motverka Sverigedemokraterna, som man säger att man vill, så borde de istället betona konflikten mellan blocken och de tydliga alternativen. Men, eftersom opinionsläget är så tajt som det är så tror jag att partierna kring mitten är så rädda att förlora väljare (och valet) att de inte vågar driva den konflikt som egentligen finns där. Rädslan för konfrontation ”på mitten” leder till en ”pseudokonfrontation” någonannanstans, t ex på högerflanken där inget av de ”gamla” partierna vill vara. Genom den borgerliga alliansens inflyttning mot mitten har socialdemokraterna utmanats på sin egen hemmaplan – välfärdsstaten – samtidigt som moderaterna lämnat högerflanken oskyddad.
Och det det hårdaste trycket ligger på socialdemokraterna, som just nu har kongress i Älvsjö strax söder om Stockholm. Det är socialdemokraterna som måste ta den strid med den borgerliga alliansen som skapar tydliga alternativ, men att döma av Mona Sahlins inledningstal och hennes kommentarer till medierna så är det inte direkt den strategin partiet valt. Istället försöker Sahlin och SAP ta upp kampen på mitten och lägger sig så nära den borgerliga alliansen som möjligt (fler arbetade timmar, fler som arbetar längre, ja till privatisering t ex) men vill ge väljarna en känsla av att socialdemokraterna kommer att göra alltsammans mycket mer solidariskt och juste än vad den borgerliga regeringen gjort.
Det finns otaliga exempel på ett vänsterblock som försöker sig på ett närmande till en borgerlig regering (Frankrike, Storbritannien, Tyskland) och jag känner inte till några verkligt lyckade exempel ur socialdemokratins synvinkel. Som jag lärde mig redan på 1980-talet så är det under 1900-talet de borgerliga partierna som gradvis närmat sig socialdemokraterna i fråga efter fråga och därmed också utmanar socialdemokratin om förmågan att regera en välfärdsstat. Om socialdemokraterna då tror att den stora striden handlar om huruvida Sverigedemokraterna överhuvudtaget skall få påverka svensk politik (de största applåderna lär ha kommit där under Sahlins tal) då öppnar man glatt och villigt dörren inte bara för just Sverigedemokraterna utan också för en borgerlig valseger. Om blocken tycks så lika som just nu så spelar Sahlins låga förtroendenivåer, vänsterpartiets röda skugga och den ekonomiska krisen den sittande regeringen i händerna.
Socialdemokraterna är nu utmanade på mittfältet, och just nu har de faktiskt förlorat bollen där. Men det är väl en halvlek kvar, och kanske också lite tilläggstid…
(Jag vill också rekommendera läsning av kollegan Oscarssons post om just att vinna nya väljare genom positionering. Det är knappast så enkelt som det ser ut det där med storstäderna. Läs gärna också Ulf Bjerelds kommentar till Sahlins tal.)
VÄNSTRA STRANDEN 
Det var en dyster analys får jag ju säga.
Jag säger som min pappa sa när jag sa det du säger: ”Jag är bara realist!”/VS
Tja, det är inget som säger att ett sahlinskt maktövertagande är något gott i sig. Ska jag masa mig till röstlokalen så får de se till att utgöra ett verkligt alternativ. Fyra år till av högerpolitik kanske kan få sossarna på bättre tankar och förse dem med en bättre ledning, strategi och lust att utarbeta egna nya visioner att förverkliga. Om inte så slipper jag rösta igen och kan lägga en söndag på att plocka svamp eller nåt. Win-win för mig.
Hjalmar: Är inte det där ett väldigt icke-dygdigt sätt att resonera med tanke på vilka du själv anser drabbas av denna dåliga politik?
VS
VS: Problemet är att Sahlin inte presenterar ett i mina ögon trovärdigt alternativ till den nu förda politiken. Jag förstår att procentsatser hit och dit är avgörande för människor i marginalen, men jag ser inga tecken på konstruktivt nytänkande eller formulerande av en alternativ berättelse om Sverige hos S-ledningen. Jag tvivlar inte på att det finns energi och vilja ute bland partiets gräsrötter, men den når inte fram. Till mig, alltså. Och det är ju mig man ska mobilisera.
Men min poäng är att det i det långa loppet kanske skulle gå att finna hopp i en valförlust – socialdemokratin kanske inte har lösningarna, kanske måste den bli politiskt oviktig för att en ny arbetarrörelse ska kunna se dagens ljus.
Jo, men då måste ju du finnas där och arbeta för den! Inte plocka kantareller och vila dig på soffan 🙂
VS
Mitt hopp ligger på att en dag få se och kanske medverka till ett nytt vänsteralternativ. Ett som är modernt och angenämt alternativ istället för vänsterns traditionella utprägling. Ja, nära miljöpartiet fast ideologiskt mer åt vänster. Det jag försöker säga är, ett vänsterparti där man inte sjunger internationalen.
Den svenska vänsterns tillväxtmöjligheter har hämmats av arvet, det är otvetydigt så. Det finns fler väljare till vänstervänster om mitten än dem som V lyckas mobilisera. Med Gudrun Schyman i ledningen tycktes arvet på väg att brytas – även om hon hade lika starka rötter i fundamentalismen som någonsin Ohly – men just nu får nog Sverige vänta ett tag på en norsk vänster. Vägen kanske leder mot något annorlunda här. /VS