Krisen i socialdemokratin. Bara personer och maktkamp?

Medievärlden älskar personstrider. Personaliseringen av politiken leder till att känslor och upplevelser kommer i centrum. Medborgarnas emotionella relationer till politiker, liksom politikers egna emotioner, står i fokus i det nya medielandskapet.

Ingen har väl kunnat undgå att på ett eller annat sätt bli varse den interna strid om politik och person som just nu fortgår inom socialdemokratin. Inte minst har personangreppen och syndabockstänkandet slagits upp stort i både gammelmedier och inom bloggosfären. Just idag gick Morgan Johansson till frän attack mot Mona Sahlin, som i sin tur mästrat Johansson när denne utsett Tomas Östros till syndabock för valförlusten. Sahlins agerande har öppnat upp många gamla konfliktlinjer.

Mona Sahlin har genom att kräva att partistyrelsen ställer sina platser till förfogande medvetet eller omedvetet lett in analysen mot personer. Något som medielogiken snappar upp. Många är de som villigt spekulerar om nya partiledare och nya ledamöter i partistyrelsen.

Genom mediernas fokusering på personer tror jag att samma medier undergräver allmänhetens engagemang och intresse för politiken som värdesystem. Men medielogiken är mer eller mindre tvingande, det är i princip omöjligt att komma undan. Samma medielogik gäller oss som bloggar eller använder sociala medier på andra sätt. Genom denna logik kommer socialdemokraternas egen debatt också att impregneras av personstrider, det är vad som spelas upp, det är de argument som förekommer och det blir vad som får karaktärisera den ideologiska omstruktureringen. I en interaktion mellan medielogik och rationella individuella strategier bland olika politiska falanger inom partiet kommer personerna och personstriderna därför att stå i fokus i den allmänna debatten under perioden fram till den extra-kongressen. Partiet tycks inte kunna styra om processen skall bli ett ansvarsutkrävande med ety följande avgångar eller en omorientering och nystart med ideologiska förtecken. Jagtror inte man kan göra båda.

Men vad är då alternativet? Jag skulle säga att ett stort problem är partiets sätt att organisera sig. Socialdemokratin har en stark representativ demokratisk uppbyggnad. Detta var en utomordentligt bra idé när partiet hade över en miljon medlemmar. Men när snart sagt de enda som är aktiva är de som är representanter då blir organisationen en hämsko, en boja, på partiets förändringsprocess.

Ett annat problem är att ingen vet vad som är ”problemet”. Många menar att den politik man gick till val på var fel, att samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet var fel eller att skattepolitiken var fel. För att ta några exempel. Men, det var dessa påståenden som skulle analyseras och besvaras av den nu tillsatta kriskommissionen. En kommission som förstås inte kommer att vara klar till en eventuell extra-kongress redan i månadsskiftet januari-februari. Risken är att den snabbt rullande processen istället ger ett antal starka personligheter utrymmet att lufta sina egna käpphästar – något som knappast borgar för en verklig partiideologisk förändring.

Socialdemokratin tampas med problem i större delen av Europa, det svenska partiets problem är inte självklart bara svenska. En internationell utblick saknas dock inom ramen för kriskommissionen. Svensk socialdemokrati är numera anmärkningsvärt introvert och nationell.

Utan en verkligt djupgående analys av samhällets förändring de senaste 30 åren kommer socialdemokratin aldrig att på allvar kunna göra anspråk på att förbli en progressiv kraft i svensk politik. Det hinns inte med på tre månader och inte spelar det någon roll och partiledaren heter Sahlin eller Johansson heller.

Läs vad andra skrivit om socialdemokratin.

Saknad: Berättelsen om Sverige

Häromdagen hade jag nöjet att kommentera boken ”Bokslut Reinfeldt”, skriven av trion Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen, vid ett öppet möte på ABF i Göteborg. Det blev en intressant debatt om bl a betydelsen för den svenska välfärden att vi upplever industrisamhällets övergång i tjänstesamhälle, om budgettak och om skattekvoter.

Mycket av mina kommentarer handlade om socialdemokraternas oförmåga att hantera de nya omständigheterna som Sverige befinner sig i sedan 1990-talet. Och en grundfråga från min sida var om inte den politik regeringen nu för är en logisk följd av socialdemokratins inslagna väg sedan 1994, om inte regeringen Reinfeldt (snarare än på den tiden regeringen Bildt) för ”den enda vägens politik”? Författarnas svar var förstås nekande, men det blev en debatt med tuggmotstånd.

Efter debatten undrade en deltagare varför allting tycks handla om att klanka på socialdemokraterna när det är regeringens politik som borde stå i centrum för kritiken. Det kan man ju tycka på politiska grunder. Men frågan lämnade mig ingen ro. Är Sverige så i grunden socialdemokratiskt att vi inte kan diskutera välfärdsfrågor utan att socialdemokraterna kommer i centrum, trots att de inte haft regeringsmakten på fyra år? I Studio Ett igår ställdes ungefär samma fråga. Deltar journalister och kommentatorer i ett veritabelt drev mot Mona Sahlin och socialdemokraterna? Och sedan fyllde medieprogrammet Publicerat idag på med likartade frågor, baserade på en medieundersökning av den förre LO-ekonomen Dan Andersson.

Det vore ju enkelt att säga att allt detta är partsinlagor från missnöjda sossar som ligger under i opinionsmätningarna. Men jag tror inte att det är så enkelt. Välfärdsstaten bär socialdemokraternas vattenstämpel. Regeringen Reinfeldt reformerar den, anpassar den till ett annat samhälle. Eller? Vad jag tror saknas är berättelsen om vilket samhälle vi vill leva i.

Visst vill svenskar betala skatter, sopsortera och ta bussen till jobbet. Visst vill vi jobba hårt, fostra våra barn och läsa goda böcker. Men, trots allt, vill vi inte vara delaktiga i något? Vill vi inte kunna se en liten glimt därframme av ett bättre samhälle, en bättre värld och kanske en mer rättfärdig gemenskap?

Regeringen Reinfeldt har varit skicklig, professionell (trots vissa skönhetsfläckar) och effektiv. Men var är visionerna? Socialdemokraternas Mona Sahlin är rejäl och duglig, men var finns glöden? Jag tror att väldigt många medborgare väntar sig att finna den nya visionen hos socialdemokraterna – rätt eller fel – och upplever en stor besvikelse idag. På något sätt är det internaliserat hos särskilt äldre generationer att socialdemokraterna skall prestera utopier och visioner. De borgerliga partierna har sedan 1960-talet haft rollen att reagera och utforma sin politik i någon sorts motsats. 

Men kanske står vi inför ett skifte? Kan de nya moderaterna med sina allianssyskon prestera en berättelse? Eller kan vi få två starka berättelser? Den frågan är vad som långsiktigt avgör framtiden och inriktningen på det svenska välfärdssamhället.

Mona Sahlin och religionsfriheten

”Vi pratar oftast om frihet från religion när vi talar om religionsfrihet” ungefär så sa Mona Sahlin, och fortsatte ”men religionsfrihet är ju också en frihet att få utöva sin religion.” Det var Människor och Tros (P1) partiledarsamtal i senaste sändningen som Sahlin uttalade sig om religionsfrihet. En serie som samtal som för övrigt Fredrik Reinfeldt som ende partiledare vägrat att delta i. Man undrar varför?

Men åter till Sahlin, vad är det hon säger egentligen? Att religionsfrihetens plats i grundlagen är att befria människor från religion? Ja, så uppfattade i alla fall jag uttalandet. Det är ett mycket märkligt, för att inte säga felaktigt uttalande. Att religionsfrihet som en av våra svenska rättigheter finns inskrivna i vår författning går tillbaka dels på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, dels på en lång europeisk kamp för att låta människor utöva sin religion. Sverige var sent att inför religionsfrihet, inte förrän 1952 fick vi full religionsfrihet i meningen att man kunde lämna Svenska Kyrkan utan att gå in i något annat sanktionerat samfund. Under decennier på 1800-talet flydde svenskar till USA för att kunna utöva sin pietistiska kristendom. Och judar hade under århundraden endast några få fristäder i Sverige, också långt efter det att andra religiösa minoriteter fått religionsfrihet. Inte förrän 1854 fick judar bosätta sig var de ville i Sverige och fortsätta utöva sin religion.

FN:s deklaration handlar om rätten att inte bli förnekad sin religion, och av detta följer också rätten att bli betraktad som flykting just på grund av religiös förföljelse. Religionsfriheten har tillkommit som en mänsklig rättighet till religion. Inte från religion.

Det betyder inte att medborgarnas rätt att slippa bli påtvingad en religion är oviktig – rättigheten att lämna Svenska Kyrkan är ju t ex uttryck för den rätten. Att ett samhälle med religionsfrihet skulle kunna garantera någon ett samhälle fritt från religion är emellertid fnoskigt. Så länge människor har rätt att utöva sin religion så kommer vi överallt att möta människor som gör just detta – utövar sin religion i socialt arbete, ideellt arbete, gudstjänst, körsång eller politik.

Religionsfriheten är rätten att fritt få utöva sin religion, Mona Sahlin, inte rätten att slippa möta religion i samhället. Religionsfriheten är grunden för att jag och många andra medborgare med högburet huvud kan delta i gudstjänster, läsa aftonbön med mina barn och med min tro som grund engagera mig i samhällsfrågor av alla slag!

Varför lyfter det inte för Mona Sahlin?

Under flera månader har analytiker och debattörer lagt pannorna i djupa veck för att förstå varför Mona Sahlins förtroende fortsätter att vara så lågt. Jag menar att det handlar mindre om Sahlin än om det socialdemokratiska partiet. Det bristande förtroendet för Mona Sahlin är en indikator på bristen på tydlighet i socialdemokratisk politik. Vad vilja socialdemokraterna frågade August Palm för mer än ett sekel sedan. Frågan fick ett svar i välfärd, jämlikhet och den starka staten. Men idag klingar frågan återigen – och svaren är så många att de saknar tydlighet och styrka. Den som klär skott för denna genuina otydlighet är Mona Sahlin.

Socialdemokraterna ligger trots sitt övertag inför kampen om regeringsmakten fortfarande kvar på ett mycket lågt opinionsstöd runt 35 procent.  Det är en närmast unik situation att regeringsmakten möjligen kommer att vinnas åt de röd-gröna genom miljöpartiets tillväxt. Kommer socialdemokraternas decennier av hegemoni inom det röd-gröna blocket att brytas av ett miljöparti som konkurrerar om den ideologiska tät-positionen?

De gröna språkrören är båda mer populära än Mona Sahlin. Från en positiv opinionsskjuts efter partiledarvalet har Sahlins förtroende egentligen bara sjunkit och sjunkit. Idag har Sahlin, som leder ett parti med en tredjedel av väljarnas stöd, endast runt en fjärdedel av väljarkårens förtroende. De båda småpartiernas ledare har alla större förtroende bland svenska väljare. Lars Ohly, som leder ett parti med runt sex procents opinionsstöd, har en femtedel av väljarkårens förtroende. Maria Wetterstrand har förtroende från hälften och Peter Eriksson en tredjedel av befolkningen trots att deras parti ligger runt tio procent i opinionsstöd. (Se Aftonbladet, även papperstidningen)

Socialdemokratin har varken förmått att förnya sig efter Göran Persson eller hålla fast vid sin tidigare politik. Mona Sahlin sägs personifiera ett s k kvinnligt ledarskap och det mer otydliga budskapet (lyssnande, lyhört och kollektivt orienterat) skulle därmed vara något specifikt kvinnligt. Att mena Sahlin vara en dålig ledare blir därför också att underkänna ett kvinnligt ledarskap. Samma debatt fanns kring det franska socialistpartiets presidentkandidat år 2007, Ségolène Royal, som menade sig representera ett mer lyhört ledarskap än höger-blockets ledare Nicholas Sarkozy. När Royal förlorade valet menade många att hennes kvinnlighet legat henne i fatet. I mars 2010 vann det franska socialispartiet mer eller mindre en jordskredsseger i Frankrike – ledda av kvinnan Martine Aubry.

Visst kan dískussionen bli annorlunda kring en kvinnlig ledare än kring en manlig, men att det är könet som är den avgörande skillnaden för att förklara förtroendet tror jag inte på. Titta på Gudrun Schyman, Maud Olofsson eller Maria Wetterstrand, för att hålla sig i Sverige. På vilket sätt är de sedda som svagare på grund av sitt kön?

Nej, jag tror att förklaringen ligger hos det socialdemokratiska partiet. Partiet fortsätter att tala med olika röster, framföra olika ideologiska budskap och vackla mellan olika positioner – allt under förebärande att man förhandlar med miljöpartiet och vänsterpartiet. SAP vill inte förändra sig efter perioden med Göran Persson, de tröga strukturerna är inte mottagliga för ideologiskt nytänkande. Och Mona Sahlin har inte auktoriteten att sätta igång en verklig förändring. Kanske kan inte heller partiet förändra sig, man förmår helt enkelt inte.

Ett första steg för en intern förändring inom socialdemokratin vore emellertid om Mona Sahlin släppte den påklistrade statsmannaattityden och var sig själv. En Sahlin som talade ur hjärtat, som trodde på det hon sa och som drev de frågor som hon verkligen tror på skulle sätta förändring på agendan inom partiet. Precis som Ursula Berge säger till Aftonbladet så agerar nu Sahlin som ”lugn, allmänbildad och uppfattas som att hon har tyngd”. Och det passar helt enkelt inte henne.

Maria Wetterstrand, Maud Olofsson och Gudrun Schyman vinner sitt förtroende på att de är vad de säger. Wetterstrand talar med emfas och allvar, Olofsson är själv energisk som en bäver och Schyman använder sin kvinnlighet för att trycka på patriarkatets alla ömma punkter.

Så, ett recept för ökat förtroende är förändring inom socialdemokratin. Och för det krävs, tror jag, att Mona Sahlin kommer ut från damavdelningen och istället börjar tala med stora bokstäver och vifta med armarna. Och släpp fram Östros, Österberg, Johansson och Astudillo i frågor som Sahlin inte själv brinner för. Det behövs en en passionerad ledare för en passionerad rörelse.  Passion och ideologi är ju dessutom två av Reinfeldts få svaga punkter.

PS. Jag skulle gärna se förtroendemätningar som inkluderade de relevanta utmanarna Rick Falkvinge, Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson. DS

Om Sahlin, Sverigedemokraterna och valet 2010

Igår kommenterade jag i Aktuellt att riksdagspartiernas regionalt ansvariga ville bryta upp blockpolitiken i syfte att motverka Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Jag betonade att mycket talar för att effekten blir den motsatta, alltså att beteendet gynnar Sverigedemokraterna och får partiets väljarstöd att växa. Att låta knappt fem procent av opinionen få så stort inflytande – innan de ens sitter i Riksdagen – att man är beredd att skrota den grundläggande skiljelinjen mellan vänster och höger innebär ju att man just ger Sverigedemokraterna ett enormt politiskt inflytande.

Om riksdagspartierna vill motverka Sverigedemokraterna, som man säger att man vill, så borde de istället betona konflikten mellan blocken och de tydliga alternativen. Men, eftersom opinionsläget är så tajt som det är så tror jag att partierna kring mitten är så rädda att förlora väljare (och valet) att de inte vågar driva den konflikt som egentligen finns där. Rädslan för konfrontation ”på mitten” leder till en ”pseudokonfrontation” någonannanstans, t ex på högerflanken där inget av de ”gamla” partierna vill vara. Genom den borgerliga alliansens inflyttning mot mitten har socialdemokraterna utmanats på sin egen hemmaplan – välfärdsstaten – samtidigt som moderaterna lämnat högerflanken oskyddad.

Och det det hårdaste trycket ligger på socialdemokraterna, som just nu har kongress i Älvsjö strax söder om Stockholm. Det är socialdemokraterna som måste ta den strid med den borgerliga alliansen som skapar tydliga alternativ, men att döma av Mona Sahlins inledningstal och hennes kommentarer till medierna så är det inte direkt den strategin partiet valt. Istället försöker Sahlin och SAP ta upp kampen på mitten och lägger sig så nära den borgerliga alliansen som möjligt (fler arbetade timmar, fler som arbetar längre, ja till privatisering t ex) men vill ge väljarna en känsla av att socialdemokraterna kommer att göra alltsammans mycket mer solidariskt och juste än vad den borgerliga regeringen gjort.

Det finns otaliga exempel på ett vänsterblock som försöker sig på ett närmande till en borgerlig regering (Frankrike, Storbritannien, Tyskland) och jag känner inte till några verkligt lyckade exempel ur socialdemokratins synvinkel. Som jag lärde mig redan på 1980-talet så är det under 1900-talet de borgerliga partierna som gradvis närmat sig socialdemokraterna i fråga efter fråga och därmed också utmanar socialdemokratin om förmågan att regera en välfärdsstat. Om socialdemokraterna då tror att den stora striden handlar om huruvida Sverigedemokraterna överhuvudtaget skall få påverka svensk politik (de största applåderna lär ha kommit där under Sahlins tal) då öppnar man glatt och villigt dörren inte bara för just Sverigedemokraterna utan också för en borgerlig valseger. Om blocken tycks så lika som just nu så spelar Sahlins låga förtroendenivåer, vänsterpartiets röda skugga och den ekonomiska krisen den sittande regeringen i händerna.

Socialdemokraterna är nu utmanade på mittfältet, och just nu har de faktiskt förlorat bollen där. Men det är väl en halvlek kvar, och kanske också lite tilläggstid…

(Jag vill också rekommendera läsning av kollegan Oscarssons post om just att vinna nya väljare genom positionering. Det är knappast så enkelt som det ser ut det där med storstäderna. Läs gärna också Ulf Bjerelds kommentar till Sahlins tal.)

Avgör städernas medelklass valet 2010?

Debattens vågor går nu höga kring Mona Sahlins tapp i opinionen och den närmaste arktisliknande bortsmältningen av vänsterblockets överläge sedan dagen efter valet 2006. Moderaternas och Fredrik Reinfeldts kontraintuitivt starka ställning i opinionen under en tid av ekonomisk stress konfunderar många.

Tidningen Fokus uppmärksammar i senaste numret att storstädernas medelklass inte känner av krisen. De som har säkra jobb och äger sitt boende har fått kraftiga förbättringar i ekonomin trots krisen, oavsett att de kan ha förlorat pengar de aldrig haft i handen dvs minskade aktievärden. Men det är det fattigaste och rikaste som förlorar mest. Scenariot är exakt det som moderaterna ville uppnå, och än så länge fungerar receptet.

En hypotes är att så länge de aktiva, friska och opinionsledande grupperna inte märker någon annan kris än den de läser om eller hör om så kommer inte heller förtroendet för regeringen att påverkas. Om moderaterna har lyckats fullt ut så skall dessa mitt-grupper aldrig behöva möta krisens ansikte fullt ut – bara de allra rikaste och fattigaste.

I Sverige vet vi att det är mittfältet (både politiskt och ekonomiskt) och storstäderna som är nyckeln till regeringsmakten. Socialdemokraterna skapade på 1960-talet en klassallians mellan arbetarklass och medelklass och vann mittfältet. Har nu moderaternas politik gjort samma sak från höger, alltså skapat en allians mellan medelklass och överklass? I så fall lär den springande punkten för regeringens återval 2010 vara att behålla Kd i parlamentet snarare än reformer för särskilda väljargrupper.

Jag avser att återkomma till de politiska motsättningarna mellan land och stad och vad de kan betyda i 2010 års valrörelse.

Intressant? Läs mer om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, regeringen