Är det klockrena sambandet mellan låg utbildning och stark främlingsfientlighet uttryck för en auktoritär arbetarklass som med sina värderingar fostrar intolerans och inskränkthet?
Sedan Theodor Adorno och Seymour Martin Lipsets arbeten på 1950- och 1960-talen har begreppet den auktoritära personligheten, den auktoritära arbetarklassen eller den odemokratiska personligheten funnits med som skuggor i politiska analyser. Adorno använde den tyska nazismen som relief för utvecklandet av den auktoritära personligheten och Lipset talade om kommunismen som kollektivt uttryck för denna auktoritära läggning.
I en ny studie* tar sig forskarna Jaime L Napier och John T Jost (båda psykologi) sig an det s k auktoritära syndromet hos arbetarklassen. De påpekar att låg utbildning och intolerans är ett av de mest belagda samhällsvetenskapliga sambanden och att dessa sanningar går långt tillbaka i tiden. Men när de öppnar upp den ”svarta låda” som oftast tas för given (den auktoritära arbetarklassen) så hittar de inte bara illa definierade begrepp och tveksamt valida mått, utan också andra samband av stort intresse. Napier och Jost bryter ned auktoritetstron i fyra distinkta begrepp: konventionsbundenhet, moralism, inlärd lydnad och misstro.
Resultaten är ett starkt samband mellan auktoritetstro (authorianism) och politiska sympatier för den yttersta högern. Men personer med låg social status (arbetarklass) har visserligen större sannolikhet att omfatta misstro och inlärd lydnad, men inte konventionsbundenhet eller moralism. Dessa två element är mer sannolikt att hitta bland de högre skikten i samhället.
Misstro och lydnad ökar sannolikheten för etnisk intolerans (främlingsfientlighet) medan konventionsbundenhet och moralism ökar sannolikheten för ekonomisk konservatism.
Napier och Jost menar att deras resultat bör tolkas som att människor som både har hög och låg social status dras till en ideologi till höger om högern, men av olika skäl. De som redan har det gott ställt är åtminstone delvis motiverade av bevara sina privilegier medan de som står långt ner på samhällsstegen dras till yttersta högern som ett sätt att handskas med sin egen utsatthet. För den gruppen är alla former av förändring riskabla och ett sätt att inte tappa det fotfäste man har är att värna om hierarkier och lojaliteten inom den egna gruppen.
För dem med låg socioekonomisk status kan det bli viktigt att begränsa andras rättigheter eftersom den egna positionen i samhället är så sårbar. Därför attraherar den yttersta högerns paroller. Författarna påpekar att demokratin inte är betjänt av att medborgarna röstar utifrån hur andras rättigheter skall begränsas utan istället främjas av att varje medborgare rannsakar vad som är bäst och viktigast för deras egen utveckling.
Svaret på den inledande frågan är därför nej. Sambandet mellan utbildning och främlingsfientlighet är stabilt (och sant) men det bör förstås som ett del-samband inom ramen för en auktoritär hållning. Den hållningen finns bland både arbetarklass och medelklass, och där finns delar som underlättar för de mindre bemedlade att dras till yttersta högern men även delar som drar de redan privilegierade till samma politiska arena.
För svensk del kan vi kanske konstatera att den svenska arbetarklassen har haft en stark politisk rörelse som drivit deras intressen och som skapat ett samhälle där trygghet och förändring skulle gå att förena. Sverige genomgick under 1970-talet större strukturomvandlingar under mindre påfrestningar är de flesta andra västländer. Men ju mer trycket på förändring och flexibilitet ökar samtidigt som tryggheten för den egna positionen försvinner, desto större sannolikhet att det finns grogrund för de auktoritära strömningarna bland dem som är mest sårbara. Om vi skall tro Napier och Jost.
* Napier, Jaime L & John T Jost ”The ‘anti-democratic personality’ revisited: A cross-national investigation of working-class authorianism” Journal of Social Issues, Vol 64 no 3, 2008 s 595-617
VÄNSTRA STRANDEN 
Högintressant. Funderar lite på det här stycket:
”Författarna påpekar att demokratin inte är betjänt av att medborgarna röstar utifrån hur andras rättigheter skall begränsas utan istället främjas av att varje medborgare rannsakar vad som är bäst och viktigast för deras egen utveckling.”
Är det inte så att i en individualistisk demokratisk modell (dvs en postmodern/postliberal/auktoritärkapitalistisk tredje vägen-modell) så är det bäst och viktigast för arbetarklass(-män) att rösta med plånboken, dvs. för att begränsa tillträdet till den relativt okvalificerade arbetsmarknaden för personer ”utifrån”? Alltså: om vi tycker att demokrati också innefattar rättigheter för och skyldigheter mot immigranter, gör vi då inte fel om vi accepterar själva grundpremissen för argumentet att ”demokratin” tjänar på att alla nyttomaximerar som ”varje medborgare” (jag läser då det som ”enskild medborgare”)?
Hjalmar: Jag kanske inte gör rättvisa åt deras argument (även om jag anser att du har en poäng). Som jag läser dem (och de är ju inte statsvetare utan psykologer) så menar de demokrati generellt, inte en specifik demokrati. Deras poäng är väl den gamla liberala devisen om att det kollektiva främjas bäst om var och ser till sitt intresse (och då inte plånboksintresset). Lite ”den osynliga handen”-resonemang alltså.
Jag tror att de har en poäng i att när den politiska debatten handlar mer om vad ”dom” gör eller får och mindre om vad ”vi” kan eller bör då får intoleransen näring. Och det i sin tur underminerar de värden jag håller högt, alltså frihet, jämlikhet och broderskap.
VS
Har nu inte läst boken men reagerar för bl.a. detta
Men ju mer trycket på förändring och flexibilitet ökar samtidigt som tryggheten för den egna positionen försvinner, desto större sannolikhet att det finns grogrund för de auktoritära strömningarna bland dem som är mest sårbara. Om vi skall tro Napier och Jost.
Detta tror jag är riktigt. Men, varför skulle detta betyda att folk bli mer auktoritära? Jag tycker det verkar som om det glappar lite i definitionerna här. Man har liksom bestämt att yttersta högern liksom vänstern är auktoritära, och då drar man förstås denna slutsats.
Jag skulle vilja säga att om det är riktigt att de utsatta, de fattigare, som ofta är de lägre utbildade, drar sig åt endera hållet i den här situationen, så handlar det inte om auktoritetstro, utan om egoism, alltså precis det som liberaler tycker att vi alla ska agera utifrån.
Högerlutning:Invandrarna kostar för mycket – alltså blir det mindre kvar till oss (riktiga svenskar). Släng ut dem så kan vi (riktiga) svenskar leva bättre.
Vänsterlutning: De rika stjäl för mycket av samhällets resurser, tvinga dem att dela med sig så kan vi alla få det bättre.
PS: Ett förtydligande eftersom det blev lite oklar ovan: Jag skrev ”Detta tror jag är riktigt. och menade därmed att utsatta och otrygga människor kan dra sig åt höger, eller åt vänster. Detta är enligt min uppfattning inte detsamma som att de blir mer auktoritetstroende.
VS: Det enda som återstår att definiera då är väl begrepp som frihet och demokrati, borde väl vara en enkel match 😉
Kerstin: Poängen med artikeln är att det finns en koppling mellan auktoritära drag och högeråsikt. Men genom att bryta ned authoritarianism i fyra element kan författarna visa att de med låg socioekonomisk status dras åt höger pga misstro och inlärd lydnad medan de med högre socioekonomisk status sras åt höger pga konventionsbundenhet och moralism. Enkelt uttryckt. Poängen är alltså inte att man blir mer auktoritetstroende, utan att auktoritära tendenser tenderar att aktualiseras i vissa situationer men på olika sätt i olika sociala skikt.
Hjalmar: Ja det har vi i statsvetarkretsarna monopol på 🙂
VS
VS: En sak jag funderar på är hur det här svarar mot idén med Ingleharts idé om postmateriella värderingar. Det förefaller mig som, i enlighet med den refererade artikeln, att människor med högre social standard eller som åtminstone är verksamma inom ”manschettyrken” har en större fallenhet att gör politiska val utifrån moraliska värderingar och därmed leva i linje med postmateriella ideal.
Det här borde då kunna leda dels till ökade motsättningar mellan ”gammal” arbetarklass och ”den kreativa klassen”, dels till att en politik med udden explicit riktad mot de partier som den auktoritära arbetarklassen tyr sig till riskerar att få en mycket klar ”klassbias” och fortsätta driva fram den utveckling som gynnar samma högerkrafter. Inget nytt under solen (klassiska ultravänsterargument mot identitetspolitik i en svensk kontext), men nu med visst vetenskapligt stöd?
Den idén, om motsättningar, bygger förstås på en annan grundanalys av kollektivitet, frihet och demokrati än den liberala som Napier och Jost tänker med.
… alltså, vad jag är ute efter i andra stycket ovan är frågan om en MORALISTISK politik med udden mot de partier som stöds av den auktoritära arbetarklassen. Kampen mot dem måste alltså föras på en helt annan arena, genom en helt annan politik som syftar till att sabotera grogrunden för dem. Vilket också anknyter till tidigare inlägg av dig i frågan, förstås.
Hjalmar: Är lite osäker på hur du menar. Konventionalism har mätts med hjälp av synen på familjebildning medan moralismen mätts på grundval av om man tror på absolut gott resp ont. Och detta är alltså de inriktningar som styr de välbeställda åt höger. De mindre väl bemedlade styrs åt höger genom misstro mot andra människor och genom tron på auktoritär uppfostran enkelt uttryckt (att barn skall lära sig att lyda).
VS
Vad Adorno kommer fram till är intressant, men har inget men högerextremism att göra. Han kom även fram att kommunister hade en likartad F-profil.
Och det är ju inte underligt. Den nationella och internationella socialismen har kraftiga gemensamma ideologiska och idéhistoriska rötter. Antilberalismen, anttikapitalismen och antiliberalismen är värderingar de har gemensamt.
Vad som däremot är spännande är att begreppet ”högerextremism” synes vara ett nyord av senare snitt. Det verkar inte ha varit i omlopp i svenska språket under 1930-talet. Inte enligt SAOB i alla fall.
Ingen skulle väl exempelvis (på 1930-talet) ha kallat SKP:s gamla partiledare, riksdagmannen Nils Flyg, för högerextremist när han gick från internationella socialist till nationell dito i Hitlers sold? Och varför skulle man gjort det? Han var ju övertygad socialist.
Jag är inte helt inläst på Adorno här men jag tror nog att det främst är Lipset som ser kommunismen som ett uttryck för den auktoritära personligheten som frodas i arbetarklassen. Men jag kan ha fel här.
Ideologiska ord förändras ju hela tiden, liksom deras innebörd. jag tror att ”höger-extremism” började användas på 1980-talet fr a med hänvisning till de invandringsnegativa partierna i Europa. De rörelser som hade beröring med nazismen bruakde helt enkelt benämnas ”fascister”. I min barndom var det bara ”fascism” och ”kommunism” som användes om den typen av auktoritära rörelser.
VS
Visst är det så VS, men problemet är att ”högerextremism” ideolgiskt och idéhistoriskt är vänster. Rörelserna är socialistiska varför benämningen ”höger” är totalt missvisande, åtminstone utifrån vår traditionella höger-vänsterskala. Och det ju är den som är våra dagars politiska referenspunkt.
Den ideolgiska skillnaden mellan fascism och kommunism är istället en förgrening långt ute på vänsterkanten, där den ena grenen går åt höger och den andra åt vänster. Exempelvis Mussolini och Nils Flyg girade höger utifrån sitt vänstra grenrör.
Följaktligen förstår inte många att det som beskrivs som högerextremism och fascism i dagens media, inte har något att göra med moderater eller nyliberalism.
I dagens historieförfalskande medialandskap har man tömt fascismen på sitt ideologiska innehåll, dvs antikapitalism och antiliberalism. Istället har man gjort ”fascism” till en total motsats till socialism, ett högerfenomen med liberala inslag.
Detta ”nyspråk” har i sin tur gjort ”väntern” blind för vad som kan hända när karismatiska internationella socialister (i uniform) börjar tala om fosterlandet, vilket görs idag av Chavez. Det har också gjort vänstern oförmögen att hantera obehagliga tendenser i sina egna led.
Därför är historien dömd att upprepa sig. Väntern har inte gjort upp med sitt förflutna utan har istället hittat på en syndabock så långt bort som möjligt från deras egen ”ideologiska” hemvist.
Olaus Petri,
(1) Skilj på term och begrepp. Att ”socialism” använts både av höger- och vänsterrörelser betyder inte att de avsåg samma begrepp (2) Du hoppar mellan flera skalor; vänster-högerskalan är inte den enda, nationalist-internationalist, auktoritär-libertarian är två andra som båda är centrala för att beskriva en politisk uppfattning. En endimensionell skala säger inte så mycket.
Per, nu var det faktiskt jag som först berättade att ”skalorna” var missvisande, inte du.
På 30-talet skulle ingen ha kallat Nils Flyg för högerideolog (när han blev nasse), troligtvis inte heller Mussolini. Och varför skulle man gjort det?
Det duger inte att komma dragandes med en anakronistiska fyrfältare när man skall försöka förklara bort hatet mot det borgerliga samhället, antikapitalismen och antiliberalismen inom fascismen (och den nationella socialismen).
”Högerextremism” är nyspråk som saknar historisk, idéhistorisk och ideologisk relevans. Jag tror vårt samhälle behöver lära sig det (igen) om vi skall komma tillrätta med den.
En randanmärkning: Man kan väl notera att det i Frankrike talats om extrème droite sedan Algerietkriget och kolonialkrigen. Tror att det är därifrån ”högerextremism” kommer. I anglo-saxiska länder talar man om right wing parties (alltså flygel- elelr flankpartier). Franskan har inte den termen.
Klipper in ett par meningar från franska wiki som sammanfattar rätt bra. Le terme « extrême », quoique historique et descriptif, porte une connotation d’excès qui fait varier le contenu selon le descripteur, l’époque et le lieu, et fait éventuellement préférer aux partis ainsi désignés une autre appellation. La science politique anglo-saxonne parle plus volontiers de « droite radicale » signifiant par là que les mouvements politiques qui s’y rattachent se situent hors du cadre formé à droite par les partis libéraux ou conservateurs.
Begreppet högerextremism är emellertid tillräckligt kontexuellt baserat idag för att man skall förstå vad det handlar om, vilket ju trots allt är språkets uppgift. I vetenskaplig text använder man oftast olika mer precisa termer för att täcka in de begrepp man är ute efter att gestalta.
VS
VS, I beg to disagree. Högerextremism är inte tillräckligt kontextualiserad, snarare tvärt om. Som jag redan påtalat associeras idag fascism och nationell socialism med nyliberalism och kapitalism, vilket är helt galet av redan anförda skäl.
Vi behöver därför analysera ”högerextremismen” i sitt rätta historiska sammanhang, dvs i ett socialistiskt med dess svartvita världsbild, tydliga fiender, faiblesse för direkt aktion, antiparlamentarism, tro på starka ledare, antikapitalism, antiliberalism och hat mot det borgerliga samhället.
Det finns väl inget förklaringsvärde i att leta efter något man förlorat där det är ljust om man tappade bort det i en mörk vrå (av samvetet)?
Men det är ju ingen poäng att ”analysera” något om du redan bestämt vilket som är det ”rätta” sammanhanget?
Och, som jag redan sagt tre gånger, högerextremism är en politisk term. Skall du göra anspråk på en förutsättningslös analys och förståelse av begreppet så måste du in i det vetenskapliga diskursen. Och då upphör ”högerextremism” att vara så provocerande eftersom det blir ett politiskt fenomen bland andra att dekonstruera.
Och därmed är det klart slut från mig i detta ärende.
VS
Om du hellre vill byta ut ”rätta” mot ex. ”hela” sammanhanget så gärna för mig. Men oavsett är den vetenskapliga diskursen inte ett dugg bättre.
Den ”vetenskapliga diskursen” används för att göra politiska analyser, vilket leder det hela ännu mer fel. Jag skulle till och med vilja hävda att den vetenskapliga och politiska diskursen är intimt sammanflätade i denna ”fråga”. Är man inte medveten om det blir dekonstruktionen av begreppet ”högerextremism” helt uppåt väggarna, vilket jag nu försökt säga tre gånger.
Men vill du inte diskutera det problemtatiska i att den vetenskapliga och politiska diskursen har tömt fascismen på sitt ideologiska innehåll, alltså hat mot det borgerliga samhället, antikapitalism och antiliberalism, och därmed kapat många av dess historiska (och idéhistoriska) rötter, så är det förstås upp till dig.
Mvh