Häromdagen hörde jag återigen kommentarerna att svenskar är världens mest sjukskrivna folk och samtidigt bland de friskaste i världen. Visst verkar det vara en paradox. Men det är inte riktigt så märkligt som det kan se ut.
Sjukförsäkringen har en lång historia i Sverige men det var på 1950-talet som den moderna sjukförsäkringen initierades. Att vara sjuk och borta från jobbet skulle inte vara en ekonomisk katastrof ens om det blev långvarigt. Bilden av hälsa och sjukdom var vid denna tid förhållandevis entydig och de psykiska diagnoser som idag ökar mest av alla var i stort sett obefintliga inom ramen för sjukförsäkringen.
När regeringen inför vägskäl efter tre resp sex månader i sjukskrivningen bygger detta på forskning som pekar på att arbetsbyten skulle medföra bättre hälsa för en mycket stor del av långstidssjukskrivna. I artikeln ”Sjuk av arbete? Om arbetsoförmåga och sjukdom” (ur ”Arbets(o)förmåga – ur ett mångdisciplinärt perspektiv” red L Wahlne-Westerhäll, Santérus förlag, 2008) skriver tre statsvetarkolleger just om sambandet mellan en alltför fastlåst arbetsmarknad och ökad sjukfrånvaro, särskilt med psykiska diagnoser.
Men felaktigheten i att ta generella principer till intäkt för partikulära beslut kan inte vara mera hisnande än i detta fall. För varje enskild individ som redan varit sjukskriven under en längre tid är inte det recept som skulle förhindrat dem att hamna där detsamma som det som hjälper dem ur sin nuvarande situation. Det är inte heller så att principen gäller alla långtidssjukskrivna, om man vore principfast från regeringshåll skulle vägskälen bara finnas för de psykiska diagnoserna (men då får man andra oönskade effekter).
Det är inte alls konstigt att ett samhälle som Sverige med en ovanligt hög andel av befolkningen i arbete också har höga sjukskrivningstal. Inte heller är det konstigt att höga sjukskrivningstal hänger samman med en generell sjukförsäkring. Att länder utan generell välfärd skulle vara friskare för att de har färre sjukskrivna är ju förstås nonsens. Sjukskrivningstalen har helt enkelt mycket litet att göra med något absolut tillstånd av sjukdom och hälsa, mer med arbetsmarknad, synen på ett bra liv och med välfärdssystemen.
Vad som är problemet för en obligatorisk och generös sjukförsäkring är de personer som blir sjukskrivna under lång tid på grundval av psykiska besvär eller psykosociala besvär som är relaterade till det arbete de har eller har haft. Alla åtgärder borde sättas in direkt vid sjukskrivningens början för att få personen i annat arbete, i utbildning eller i rehabilitering.
Att ställa cancerpatienter under behandling, folk som gillar sitt jobb men bara orkar jobba deltid pga smärtor eller människor med kroniska sjukdomar inför det faktum att de skall gå jobbsökarkurser eller lyssna på arbetsförmedlingens småbarnsjoller om hur duktiga de är när de fyllt i en blankett – det är inte bara ovärdigt utan också extrem ineffektivt, helt enkelt slöseri med mänskliga resurser. Satsa istället nischat, individuellt och satsa rejält.
VÄNSTRA STRANDEN 
Jag är med dig. Men vad tusan var det som hände mellan åren 1998 och 2003 när sjuktalet ökade med 82 procent? Från 11,2 till 20,4 ersätta dagar per sjukpenning. Ändå gäckande.
Jag tror att det var en kombination av ekonomisk kris med många uppsägningar och en övergång från industrimodell till bemanningsmodell, brist på insikt på flera håll om behoven hos personer med psykiska besvär (sjukskrivning och ny psykofarmaka blev en lätt lösning för varje läkare på en vårdcentral utan psykatrisk kompetens) samt total avsaknad av rehab-resurser. Tyvärr är det måga människor som fortfarande lider av det som hände då.
VS
Tack för svar! Intressant detta, tror det ligger mycket i det du säger. Frågade eftersom jag i dagarna råkade snubbla över ett Ekonomisk debatt-nummer som utkom inför förra valet där Mårten Palme och Assar Lindbeck i en artikel diskuterar frågan. De trodde inte att ökningen kunde förklaras av försämrad folkhälsa eller höjningen av sjukpenningen utan lanserade en hypotes ”om social påverkan både inom bostadsområden och på arbetsplatsen”. Det vill säga,”att samhällets normer och attityder till sjukskrivning har ändrats”… Och det kändes inte som en helt och hållet tillfredsställande förklaringsmodell.
Jovisst är smittohypotesen rimlig, men jag tror att det krävs materiella villkor för att den skall fungera. 90-talskrisen var för många en chock. Jag gick ut på arbetsmarknaden under 70-talets strukturomvandlingar och inflation, men för dem som var yngre och blev av med jobbet eller bara fick tillfälliga anställningar, eller blev sjuka, blev nog 90-talets ekonomiska kris (som särksilt drabbade den offentliga arbetsmarknaden) också en personlig kris.
VS
Det ökande antalet psykiska problem från 90-talet, har säkert en hel del att göra med krisen och nedskärningarna. Det finns ett talesätt som jag tror stämmer bra här: När spiltan är tom bits hästarna.
När man började avskeda människor en masse stressades många människor. De som blev kvar fick mycket mer att göra och stressades av detta och stressade människor blir nästan alltid oempatiska, mindre toleranta och grinigare. Bland sådana uppstår lättare mobbing och sådan resulterar oftast i psykisk sjukdom hos dem som drabbas.
I och med arbetslösheten försvann också möjligheten att byta jobb om man vantrivdes eller mådde rent illa på den arbetsplats man befann sig, och detta slog troligen också ut i psykiska lidanden. Chefer pressades också mer och lät sin stress gå ut över underlydande.
Den viktigaste friheten för vanligt folk, som min generation hade när vi var unga, var just den goda tillgången på arbetstillfällen. Det gick att be en odräglig chef dra dit pepparn växte på fredagen och ha nytt jobb på måndagen. Mycket hälsobefrämjande.
Så ja, håller helt med dig här.
Angående ”ineffektivt” hanterande i välfärden: Av någon anledning tycks det inte alltid vara effektivitet man främst är ute efter, vilket bl.a. exemplifieras med diverse aktiviteter som (långtids)arbetslösa tvingas delta i, vilket i vissa individuella fall till och med kan försämra förmågan att hitta jobb, eftersom man förlorar tid som man kunde använt till att på egen hand förbättra sina meriter (vilket ju också kostar mindre för skattebetalarna). Jag utgår dock från att statistiken när det gäller att hitta jobb tack vare dessa aktiviteter är relativt dålig (och jag tror mig ha hört att det skiljer typ en procentenhet mellan gruppen som deltar i t.ex. praktik och gruppen som söker på egen hand när det gäller sannolikheten att hitta jobb). Mera individuella lösningar borde man alltså efterlysa både när det gäller sjukskrivna och arbetslösa om man vill uppnå högsta möjliga effektivitet när det gäller att ta vara på mänskliga resurser.
Blev lite osäker på vad du menade här? Det är långt ifrån alla med psykiska BESVÄR som kan relatera detta till arbetet. För oss är detta tankesätt en problematik. Det är lite lätt att detta resonemang blir alltför generellt när det gäller psykiska BESVÄR. Ofta handlar det om psykisk SJUKDOM. Eller sk besvär som blir kroniska och leder till sjukdom. Psykisk sjuka kan också vara personer som gillar sitt jobb som också för stå ut med arbetsförmedlingens småbarnsjoller. Och som många gånger hanteras fruktansvärt illa av FK. http://svtplay.se/t/103535/sasongstart__uppdrag_granskning
Jakob frågade varför sjukförsäkringstalet hade stogit så drastiskt 1998–2003. Jag tror att en bidragande orsak till detta är att staten drog in subventionerna till Företagshälsovården 1994. Då försvann troligen 75 % av all företagshälsovård i Sverige. Tidigare fanns det företaghälsovårdsföreningar som bestod av många små företag inom ett geografiskt område vanligen kommuner. Dessa små företag har inte ekonomi att ansluta sig till den nuvarande privata företag som bedrivar företagshälsovård.
Jag jobbade i Svenljunga kommun som arbetsmiljöingenjör och då hade vi 35- 40 företag anslutna till den centralen. På centralen fanns läkare, sjuksköterska sjukgymnast, ingenjör och sekreterare. Vår uppgift var att hjälpa företagen med alla förekommande problem när det gällde arbetsmiljö eller yttre miljö vi hade ofta dialog med försäkringskassan och rehabvården samt miljönämder och andra myndigheter som var inblandade. Nu finns inte denna hjälp för de små företagen och då blir arbetaren utslagen och sjukskriven. Hos de små företagen saknas kunskap om arbetsmiljö därför blir det som det blir. Det finns mycket att säga om detta men det får räcka för denna gång.
Fulica Atra: Frågan om hur de psykiskt sjuka behandlas är, delvis åtminstone, en annan fråga. Jag är dessvärre medveten om att bemötande av denna grupp på många ställen är dålig, och inte bara på AF.
Vad jag syftade på är att den grupp som som hamnat fel när det blir sjukskrivna är de som blivit sjukskrivna pga ting som har direkt med jobbet att göra. Dessa personer förvärras specifikt av långa sjukskrivningar och behöver rehab, hjälp att komma vidare m m.
VS
Jag visste inte detta med Företagshälsovården – men sambandet ser ju onekligen väldigt rimligt ut.
VS
Håller helt med, i dagens samhälle är individuellt bemötande kostsamt men absolut det mest ”effektiva”.
VS
Hej Marie,
Du kan nog vara intresserad av min nya bok ”Kampen om sjukfrånvaron”. Jag ber förlaget att skicka dig ett ex.
Att svenskarna skulle vara ”sjukast i Europa” är en missuppfattning. Den svenska sjukförsäkringen har ju tidigare varit obegränsad i längd, medan nästan alla länder man jämfört med har tidsbegränsade sjukförsäkringar, där de sjuka utförsäkrats till andra socialförsäkringar redan efter 1-1,5 år. Då får man automatiskt lägre antal ersatta dagar, så klart (och lägre sysselsättningsgrad).
Spännande! Ser fram emot läsning! Såg att du skrivit om detta – också…
VS
Japp – det är mitt egentliga forskningsområde, vid sidan av narkotikapolitiken. När det gäller SD fuskar jag ju bara lite 🙂
Din och Ulfs bloggar är väldigt intressanta och välskrivna, by the way. Kul med aktiva statsvetare i bloggosfären!
Den absolut mest grundläggande insikten man måste ha när det gäller sjukfrånvaroökningen 1998-2003 är att endast en mycket liten del av ökningen berodde på att fler blev sjukskrivna. Närmare 85 % av ökningen var en följd av längre sjukskrivningstider.
Detta skapar en hel del begränskningar när det gäller vilka förklaringsansatser som framstår som rimliga. Är det t.ex. rimligt att tänka sig att medikalisering eller normförändringar nästan enbart slår igenom i form av längre sjukskrivningstider, och inte i form av fler nya sjukskrivningar?
Den frågan, och många andra skenbart paradoxala omständigheter, behandlar jag upp i min bok.
Mm, det där med normförändring vs enbart förlängda sjukskrivningar låter utmanande. Kan vi se en effekt av den ekonomiska krisen via neddragen vård/omsorg?
Såg på Rapport idag att sjukskrivningen för ”utbrändhet” sjunkit med 43 procent. Det heter för det första inte så utan utmattningsdepression och då undrar ju en gammal läkarsekreterare om det inte är en fråga om om-diagnostisering bara,
VS
Tack, det var snällt att du sa det./VS
Den ekonomiska krisen under 1990-talet spelade absolut en roll för de långa sjukskrivningarna 1998-2003. Krisen ledde til att kommuner, landsting och stora företag hyvlade bort de resurser som tidigare hade avsatts för att skapa anpassade arbetsuppgiftero och tjänster åt äldre medarbetare med nedsatt arbetsförmåga. Alltså inte främst ”arbetsmiljöförsämringar”, som det hette i debatten 2000-2001, utan ett arbetsliv som ställde högre krav på de anställdas produktionsförmåga.
Rapports inslag var för snuttigt för att man skulle kunna bedöma vad som avsågs, tror jag. Var det antalet sjukskrivna som hade minskat, eller antalet sjukdagar? Sjukskrivningslängder har säkerligen påverkats av rehabiliteringskedjan (bl.a. genom utförsäkring) och genom Socialstyrelsens beslutsstöd för rekommenderade sjukskrivningstider. När längderna får ner går även antalet fall ner, eftersom färre fall varar över flera år. Mer restriktiva bedömningar av läkare kan man också tänka sig, liksom det du tar upp om omdiagnosticering.
Men det mest intressanta i sammanhanget är kanske att utmattningsdepression är en förhållandevis ovanlig diagnos. Samtliga stressrelaterade diagnoser har aldrig stått för mer än cirka 12-15 % av de totala långtidssjukskrivningarna. ”Utbrändheten” var mer en metafor för hela sjukskrivningsproblematiken än ett verkligt omfattande fenomen.
Jag ser verkligen fram emot att läsa din bok!
Jag är med i ett längre forskningsprogram som heter ”Religion, Kultur och Hälsa” där visserligen inte ”min” bit är just sjukskrivningsdelen, men frågan är ju central för oss, som något slags ”empirisk grund”.
Jag kanske återkommer till dig när jag läst boken!
VS
Det får du gärna göra. Hoppas att du kommer att gilla den!
Mycket intressant inlägg och dito kommentarer! Tackar!
T Tvivlare: Och boken av Björn Johnsson, som jag just nu läser, är klart upplysande./VS