Etikett: Medelklass

Konturerna av en vision från SAP

Socialdemokratins stora politiska utmaning för att återvinna och behålla makten från de borgerliga partierna är att lyckas knyta samman samhällets strukturellt svagaste grupper med den medelklass som i de flesta avseenden är den som gynnats av Alliansregeringens politik. Under en lång följd av år har de sociala och ekonomiska klyftorna i vårt samhälle (liksom i de flesta europeiska länder) ökat utan att socialdemokratin förstått att den utvecklingen omintetgör tanken på att vara ett parti ”för alla”. Någonstans gick en gräns där de översta inkomst-, utbildnings- och statusskikten i samhället tappade det gemensamma målet med de grupper i samhället som befinner sig längst ned på samma skala. Socialdemokratins geniala allians mellan arbetarklass och medelklass som genomfördes på 1960-talet bar långt. Det gav partiet en möjlighet att parkera sig stadigt i mitten och sedan göra kompromisser åt både höger och vänster utan att tappa sitt starka stöd. Partiet kunde behärska mittfältet i kraft av klassalliansen. Men under det senaste decenniet (och inte alls bara genom borgerlig politik) har den alliansen blivit allt svårare att upprätthålla eftersom klyftorna mellan grupperna blivit så stora att det är svårt att se de gemensamma målen och de gemensamma behoven. Inte nog med att ekonomin glidit isär, också utbildnings- och kunskapssamhället har gjort det allt svårare att skapa en politik som är bred nog. Socialdemokraterna har hamnat i fällan av att antingen bli ett medelklassparti där man böjer sig ned mot de fattiga och utövar välgörenhet eller ett parti som värnar om de allra svagaste och därför kan skällas för bidragsparti.

Det är socialdemokratiska bitr kommunalrådet Anna Johanssons inlägg i en debatt om storstadssatsningar i Almedalen idag som inspirerade mig till ovanstående funderingar. Hon talade just om risken för välgörenhetsperspektivet när det är ”dom” som behöver obligatorisk förskola, föräldragrupper eller försörjningsstöd. Vad som krävs om socialdemokratin skall kunna återvinna platsen på mittfältet i svensk politik, menar jag, är alltså inte att lägga sig så nära Alliansregeringen som möjligt och därmed vinna medelklassen. Istället tror jag att socialdemokratin måste finna sig i att man inte är ett parti för alla. Det är kanske smärtsamt för en del, men jag tror att med de stora klyftor som finns idag så måste en ny klassallians föra samma de allra svagaste grupperna med medelklassen, på nytt. Men samtidigt får partiet finna sig i att en hel del av de översta skikten nog inte kommer att finna brygden särskilt smaklig. Staten behöver investera för en fortsatt tillväxt som bygger på utbildning och teknikutveckling samtidigt som a-kassa, arbetsmarknadsutbildning och regionala stödfonder underlättar strukturomvandling, skatterna behöver höjas samtidigt som taken i socialförsäkringarna behöver upp och storstäderna behöver särskilda satsningar samtidigt som landsbygden behöver garantier för upprätthållen servicenivå. Både arbetslösa och arbetande medelklass skulle kunna enas om att detta långsiktigt går före t ex ännu mera valfrihet, privata vårdcentraler, lägre fastighetsskatt eller fler betyg och prov i skolan. Medelklassen i dagens samhällen är större och mer svårdefinierad än tidigare och lika rädd för att falla nedåt som angelägen om att klättra uppåt. Därmed har man också i än högre grad gemensamma intressen med de grupper som haft det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och/eller skaffa sig en solid ekonomisk bas.

I Stefan Löfvens tal på eftermiddagen skymtade kanske fram lite grand av en tro på den gamla klassalliansen. Borta var reformförslag som butler i tunnelbanan eller könsneutrala toaletter. Istället syntes konturerna av ett samhällsbygge, möjligen av någon slags vision om ett ultramodernt Sverige där arbetskraftens kompetens och generösa omställningsprogram är nyckeln till tillväxt och därmed till välfärd. Möjligen är den visionen ett större hot mot Fredrik Reinfeldts regering än kristdemokraternas opinionssiffror.

Klass – en fråga om makt och medvetande

Onsdagskvällen tillbringade jag på restaurang Trappan för att i ABF Göteborgs regi lyssna på Josefin Brink, Göran Greider, Ulrika Holgersson och Christer Wigerfelt som diskuterade klassbegreppet. Det blev en litet spretig diskussion där frågan om status, ekonomi eller genus var avgörande för klassbegreppet samt gestaltandet av klassmedvetande stod i centrum.

Göran Greider, chefred för Dalademokraten, författare och debattör, pekade ut det märkliga faktum att en amerikansk verklighetsbeskrivning där 70 procent av samhället anses bestå av medelklass, 20 procent av underklass och tio procent av överklass har accepterats av både höger och vänster. Konsekvensen blir att det som var det svenska välfärdssamhället och byggde på solidaritet på grundval av att vi alla behövde stöd ibland, istället blivit en fråga om att de som har det bra skall ”hjälpa” de som har det sämre. I realiteten har denna samhällsmodell sällan eller aldrig varit relevant i Nordeuropa eller i  Sverige där klassbegreppet istället strukturerat befolkningen efter produktions- och arbetsförhållanden, inte lön.

Personligen menar jag att socialdemokraterna har svalt denna verklighetsbeskrivning med hull och hår genom att oavbrutet påtala att ”bara 22 procent av de som jobbar” röstade på socialdemokraterna. Inte heller i den – mycket egendomliga – partiledardebatten för några dagar sedan gjorde socialdemokraterna minsta försök att bestrida regeringens beskrivning av ett Sverige där det finns de som jobbar och de som inte jobbar.

Josefin Brink, riksdagsledamot för V, talade om klassmedvetande. Hon illustrerade hur totalt klassmedvetandet vittrat bort när kvinnor som städar järnvägsvagnar på deltid för dålig lön anser att RUT-avdragen är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet att driva. Som Brink påpekade så skulle dessa kvinnor tjäna mycket mer på att de subventioner som riktas till redan välbeställda grupper i städerna istället lades på den gemensamma välfärden. Greider fyllde på med att vänstern under så lång tid talat om klassresor och utbildning till alla att klassiska arbetarmiljöer och arbetaryrken helt enkelt inte räknas längre.

Som min värderade kollega Maria Oskarson sa idag så är det inte klassmedvetande som skapar partier utan partier som skapar klassmedvetande.

Kan inte låta bli att också dra parallellen till Storstad som häromdagen påpekade att 1950 ansåg nästan hälften av befolkningen att de tillhörde en arbetarklass med makt! År 1988 ansåg istället mer än hälften att de tillhörde en medelklass utan makt. Klassmedvetandet har minskat och makten upplevs ha försvunnit någon annanstans…

Läs gärna ”En fråga om klass”,  en bok där bland annat Maria Oskarson problematiserar och undersöker klass, både teoretiskt och empiriskt.

Den auktoritära arbetarklassen och den yttersta högern

Är det klockrena sambandet mellan låg utbildning och stark främlingsfientlighet uttryck för en auktoritär arbetarklass som med sina värderingar fostrar intolerans och inskränkthet?

Sedan Theodor Adorno och Seymour Martin Lipsets arbeten på 1950- och 1960-talen har begreppet den auktoritära personligheten, den auktoritära arbetarklassen eller den odemokratiska personligheten funnits med som skuggor i politiska analyser. Adorno använde den tyska nazismen som relief  för utvecklandet av den auktoritära personligheten och Lipset talade om kommunismen som kollektivt uttryck för denna auktoritära läggning.

I en ny studie* tar sig forskarna Jaime L Napier och John T Jost (båda psykologi) sig an det s k auktoritära syndromet hos arbetarklassen. De påpekar att låg utbildning och intolerans är ett av de mest belagda samhällsvetenskapliga sambanden och att dessa sanningar går långt tillbaka i tiden. Men när de öppnar upp den ”svarta låda” som oftast tas för given (den auktoritära arbetarklassen) så hittar de inte bara illa definierade begrepp och tveksamt valida mått, utan också andra samband av stort intresse. Napier och Jost bryter ned auktoritetstron i fyra distinkta begrepp: konventionsbundenhet, moralism, inlärd lydnad och misstro.

Resultaten är ett starkt samband mellan auktoritetstro (authorianism) och politiska sympatier för den yttersta högern.  Men personer med låg social status (arbetarklass) har visserligen större sannolikhet att omfatta misstro och inlärd lydnad, men inte konventionsbundenhet eller moralism. Dessa två element är mer sannolikt att hitta bland de högre skikten i samhället.

Misstro och lydnad ökar sannolikheten för etnisk intolerans (främlingsfientlighet) medan konventionsbundenhet och moralism ökar sannolikheten för ekonomisk konservatism.

Napier och Jost menar att deras resultat bör tolkas som att människor som både har hög och låg social status dras till en ideologi till höger om högern, men av olika skäl. De som redan har det gott ställt är åtminstone delvis motiverade av bevara sina privilegier medan de som står långt ner på samhällsstegen dras till yttersta högern som ett sätt att handskas med sin egen utsatthet. För den gruppen är alla former av förändring riskabla och ett sätt att inte tappa det fotfäste man har är att värna om hierarkier och lojaliteten inom den egna gruppen.

För dem med låg socioekonomisk status kan det bli viktigt att begränsa andras rättigheter eftersom den egna positionen i samhället är så sårbar. Därför attraherar den yttersta högerns paroller. Författarna påpekar att demokratin inte är betjänt av att medborgarna röstar utifrån hur andras rättigheter skall begränsas utan istället främjas av att varje medborgare rannsakar vad som är bäst och viktigast för deras egen utveckling. 

Svaret på den inledande frågan är därför nej. Sambandet mellan utbildning och främlingsfientlighet är stabilt (och sant) men det bör förstås som ett del-samband inom ramen för en auktoritär hållning. Den hållningen finns bland både arbetarklass och medelklass, och där finns delar som underlättar för de mindre bemedlade att dras till yttersta högern men även delar som drar de redan privilegierade till samma politiska arena.

För svensk del kan vi kanske konstatera att den svenska arbetarklassen har haft en stark politisk rörelse som drivit deras intressen och som skapat ett samhälle där trygghet och förändring skulle gå att förena. Sverige genomgick  under 1970-talet större strukturomvandlingar under mindre påfrestningar är de flesta andra västländer. Men ju mer trycket på förändring och flexibilitet ökar samtidigt som tryggheten för den egna positionen försvinner, desto större sannolikhet att det finns grogrund för de auktoritära strömningarna bland dem som är mest sårbara. Om vi skall tro Napier och Jost.

* Napier, Jaime L & John T Jost ”The ‘anti-democratic personality’ revisited: A cross-national investigation of working-class authorianism” Journal of Social Issues, Vol 64 no 3, 2008 s 595-617

Avgör städernas medelklass valet 2010?

Debattens vågor går nu höga kring Mona Sahlins tapp i opinionen och den närmaste arktisliknande bortsmältningen av vänsterblockets överläge sedan dagen efter valet 2006. Moderaternas och Fredrik Reinfeldts kontraintuitivt starka ställning i opinionen under en tid av ekonomisk stress konfunderar många.

Tidningen Fokus uppmärksammar i senaste numret att storstädernas medelklass inte känner av krisen. De som har säkra jobb och äger sitt boende har fått kraftiga förbättringar i ekonomin trots krisen, oavsett att de kan ha förlorat pengar de aldrig haft i handen dvs minskade aktievärden. Men det är det fattigaste och rikaste som förlorar mest. Scenariot är exakt det som moderaterna ville uppnå, och än så länge fungerar receptet.

En hypotes är att så länge de aktiva, friska och opinionsledande grupperna inte märker någon annan kris än den de läser om eller hör om så kommer inte heller förtroendet för regeringen att påverkas. Om moderaterna har lyckats fullt ut så skall dessa mitt-grupper aldrig behöva möta krisens ansikte fullt ut – bara de allra rikaste och fattigaste.

I Sverige vet vi att det är mittfältet (både politiskt och ekonomiskt) och storstäderna som är nyckeln till regeringsmakten. Socialdemokraterna skapade på 1960-talet en klassallians mellan arbetarklass och medelklass och vann mittfältet. Har nu moderaternas politik gjort samma sak från höger, alltså skapat en allians mellan medelklass och överklass? I så fall lär den springande punkten för regeringens återval 2010 vara att behålla Kd i parlamentet snarare än reformer för särskilda väljargrupper.

Jag avser att återkomma till de politiska motsättningarna mellan land och stad och vad de kan betyda i 2010 års valrörelse.

Intressant? Läs mer om Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, regeringen