Etikett: sjukförsäkringen

Den korporativa statens upprättelse?

Sjukfrånvaron är en konstruktion som kan förstås utifrån regelsystem, normer och arbetsmarknadens behov. Som sådan är sjukfrånvaron naturligtvis en helt central politisk fråga, sjukdom är en fråga om hälsa och ohälsa, inte sjukfrånvaro. Och den svenska sjukfrånvaron har varit ett slagfält för olika politiska krafter sedan 1980-talet. Allt tal om att vi just nu och här upplever en ohälsa av sällan skådat slag är bara båg – istället är den berömda s k sjukpuckeln under 1990-talet i stort sett enbart en effekt av statens bristande förmåga att satsa på rehabilitering samt effekter av en sviktande offentlig arbetsmarknad, något som särskilt drabbade kvinnor. Så tror jag att Björn Johnsons svar på den rafflande gåtan om sjukfrånvaron skall uttydas. Men på vägen dit får man med sig en förståelse och ett begreppsliggörande av svensk politik som jag länge saknat. 

Statsvetaren Björn Johnson har nyligen kommit ut med boken ”Kampen om sjukfrånvaron” på Arkiv förlag. I elva kapitel går Johnson till botten med frågorna kring hur sjukfrånvaron kunnat bli ett slagfält. Hans perspektiv är att förstå hur en fråga blir till ett samhällsproblem; problemdefiniering alltså. I en utmärkt översikt visar han hur försäkringen gått från individuell till allmän och hur sjukfrånvaron varierat sedan 1950-talet.  I Johnsons bok får vi följa hur ohälsa uppfattas som ett arbetsmiljöproblem och hur sedan nästan omärkligt agendan förändras till en överutnyttjandeproblematik. Johnson redogör för nästan alla turer i den extremt valhänta hanteringen av sjukförsäkringen – ibland känner jag som läsare att utredningar och grafer står mig upp i halsen – och prövar sedan mycket omsorgsfullt rimligheten i de två tänka förklaringarna: arbetsmiljö och överutnyttjande. Hans slutsats är att det finns inte skäl att tro att någon av dem är den rimliga förklaringen till just 90-talets långa sjukskrivningar. Istället är det ett kollapsat rehabiliterings- och anpassningsarbete som är den bästa förklaringen till att sjukfrånvaron blev ett långtidsproblem. Här lutar sig Johnson tungt mot sociologen Tor Larsson som tidigt lanserade en förklaring i linje med Johnsons. Johnsons förtjänst här är att han genom att omsorgfullt visa orimligheterna i de politiskt attraktiva förklaringarna överutnyttjande och förändrat arbetsliv också ger starkt stöd åt Larssons mer komplexa förklaring.

När jag läser boken slås jag av att det Björn Johnson visar är att den korporativa staten faktiskt fungerade. Johnson påpekar hur t ex LAS och andra lagar på arbetsmarkanden från 1970-talet byggde på en kedja av åtgärder där myndigheter, sjukkassa, fackföreningar och arbetsgivare samrådde med varandra. Det var nämligen genom partssammansatta anpassningsgrupper där t ex Länsarbetsnämnderna/Arbetsförmedlningen hade en stark ställning som sjuka kunde slussa tillbaka ut på arbetsmarknaden eller i enstaka fall förtidspension. Men när renodlingen av uppgifter i staten drevs allt längre fick t ex Länsarbetsnämnderna inte längre delta i arbete med sjuka – de skulle syssla med arbetslösa. Kommunens personalorganisationer monterades ned. Och Försäkringskassan ville lägga ansvaret på arbetsgiavre. Samsynen krackelerade.

Uppenbart för den politiskt initierade är att Johnson beskriver hur en stat som drar sig alltmer tillbaka, där man skiljer på mina och dina arbetsuppgifter in absurdum och där det är viktigare att upprätthålla förment neutrala handlingsrutiner också förlorar makten över den auktoritativa värdeallokeringen i samhället. Johnsons studie fogar sig – med sin djupgående och sorgfälliga undersökning – till en rad av studier som visar att de nyliberala idéer om staten (som anfäktat i stort sett alla partier sedan 1980-talet) inte förmår hantera de avgörande auktoritativa politiska frågorna i ett samhälle.

Björn Johnson har skrivit en viktig bok om svensk politik, om statens makt och om ideologiska vägvals betydelse också för till synes väldigt pragmatiska problem. Johnsons bok är en statsvetenskaplig studie i en tradition av studier som bidrar till en upplyst debatt genom väl genomförda undersökningar av relevanta samhällsproblem. Det är välkommet.

Sjukförsäkringsdilemmat måste mötas på individnivå

Häromdagen hörde jag återigen kommentarerna att svenskar är världens mest sjukskrivna folk och samtidigt bland de friskaste i världen. Visst verkar det vara en paradox. Men det är inte riktigt så märkligt som det kan se ut.

Sjukförsäkringen har en lång historia i Sverige men det var på 1950-talet som den moderna sjukförsäkringen initierades. Att vara sjuk och borta från jobbet skulle inte vara en ekonomisk katastrof ens om det blev långvarigt. Bilden av hälsa och sjukdom var vid denna tid förhållandevis entydig och de psykiska diagnoser som idag ökar mest av alla var i stort sett obefintliga inom ramen för sjukförsäkringen.

När regeringen inför vägskäl efter tre resp sex månader i sjukskrivningen bygger detta på forskning som pekar på att arbetsbyten skulle medföra bättre hälsa för en mycket stor del av långstidssjukskrivna. I artikeln ”Sjuk av arbete? Om arbetsoförmåga och sjukdom” (ur ”Arbets(o)förmåga – ur ett mångdisciplinärt perspektiv” red L Wahlne-Westerhäll, Santérus förlag, 2008) skriver tre statsvetarkolleger just om sambandet mellan en alltför fastlåst arbetsmarknad och ökad sjukfrånvaro, särskilt med psykiska diagnoser.

Men felaktigheten i att ta generella principer till intäkt för partikulära beslut kan inte vara mera hisnande än i detta fall. För varje enskild individ som redan varit sjukskriven under en längre tid är inte det recept som skulle förhindrat dem att hamna där detsamma som det som hjälper dem ur sin nuvarande situation. Det är inte heller så att principen gäller alla långtidssjukskrivna, om man vore principfast från regeringshåll skulle vägskälen bara finnas för de psykiska diagnoserna (men då får man andra oönskade effekter).

Det är inte alls konstigt att ett samhälle som Sverige med en ovanligt hög andel av befolkningen i arbete också har höga sjukskrivningstal. Inte heller är det konstigt att höga sjukskrivningstal hänger samman med en generell sjukförsäkring. Att länder utan generell välfärd skulle vara friskare för att de har färre sjukskrivna är ju förstås nonsens. Sjukskrivningstalen har helt enkelt mycket litet att göra med något absolut tillstånd av sjukdom och hälsa, mer med arbetsmarknad, synen på ett bra liv och med välfärdssystemen.

Vad som är problemet för en obligatorisk och generös sjukförsäkring är de personer som blir sjukskrivna under lång tid på grundval av psykiska besvär eller psykosociala besvär som är relaterade till det arbete de har eller har haft. Alla åtgärder borde sättas in direkt vid sjukskrivningens början för att få personen i annat arbete, i utbildning eller i rehabilitering.

Att ställa cancerpatienter under behandling, folk som gillar sitt jobb men bara orkar jobba deltid pga smärtor eller människor med kroniska sjukdomar inför det faktum att de skall gå jobbsökarkurser eller lyssna på arbetsförmedlingens småbarnsjoller om hur duktiga de är när de fyllt i en blankett – det är inte bara ovärdigt utan också extrem ineffektivt, helt enkelt slöseri med mänskliga resurser. Satsa istället nischat, individuellt och satsa rejält.

Statsministern skall lyssna – igen

Minns ni Fredrik Reinfeldts kampanj tidigt under mandatperioden, när han skulle lyssna. Situationen blev komisk eftersom kampen om FRA-lagen utspelade sig ungefär samtidigt och det var inte riktigt den typ av avlyssning Reinfeldt syftade på. Det går lite knackigt i opinionen för Moderaterna just nu, och Reinfeldt svar (SvT Aktuellt 14/12)är att han skall ”lyssna” mer på människor som får problem när regeringen genomför ”tuffa” reformer. Jo, att tvinga ut alla sjukskrivna i arbetslöshet för att bli arbetssökande utan att få använda sin egen kompetens kan ju kallas ”tufft”. Tyvärr lär det nog inte hjälpa Reinfeldt om han lyssnar, problemet (eller hur man nu vill se det) är att den politik som regeringen vill genmföra har just de här konsekvenserna. Det betyder inte att Reinfeldt är en ond människa – alls icke. Men hans ideologiska grundhållning är att människor är utbytbara på arbetsmarknaden och om det inte finns efterfrågan på violinister med axelskador så får en medelålders musiker finna sig i att söka vilket jobb som helst. Poängen är att det är bättre för violonisten att jobba med vad som helst på heltid än att vara sjukskriven eller halvtidsarbetslös.

Men jag menar att detta är ett felaktigt tänkesätt om vi vill stimulera människor till arbete och utveckling. En musiker har fått en runt tio år lång universitetsutbildning (eller motsvarande) samt har i 50-års åldern tillgodogjort sig en enorm repertoirekännedom och utvecklat sin teknik. Violonisten är specialist, på att spela violin. Men naturligtvis kan hon/han också stå i affär, sortera papper eller köra taxi. Frågan är bara om det är samhällsekonomiskt klokt att hänvisa en sjuk violinist till en arbetsmarknad där man inte kan tillgodoräkna sig något av sin arbetslivserfarenhet utan skall konkurrera med andra specialister – sådana som stått i affär i 20 år, kört taxi eller har en kontorsutbildning? Systemet lär inte stimulera människor att sätta sig i skuld för långa utbildningar, staten får inte tillbaka de pengar och de resurser man satsat på personens utbildning och personen lär inte känna sig tillfreds, vilket kanske leder till arbetsrelaterade sjukdomar – igen.

Kort sagt, Fredrik Reinfeldt, det är nog inte lyssna du skall göra om du vill att fler människor skall gilla regeringens politik. Regeringen borde istället utveckla sin politik för att stimulera människor att behålla sina jobb, få rehabilitering som är kraftfull och inte drar ut på tiden som den gör nu och för att uppmuntra unga människor att genomföra avancerade utbildningar inom allt från kultur till nanoteknologi. Då kanske opinionssiffrorna också stiger. Du kan ju alltid pröva, Fredrik!

Läs också bra kommentar här.