I virvlarna efter debatten om den svenska närvaron i Afghanistan finner jag anledning att påminna om den Kommentar som jag publicerade på SvD:s kultursidor den 6 augusti förra året. Artikeln var en recension och reflektion efter läsningen av Aslak Nores bok ”Gud er Norsk. Soldatene fra fredsnasjonen” (Aschehoug, pocket 2008).
Sverige har omärkligt bytt internationell roll.
… hur skall länder som Sverige och Norge kunna upprätthålla sin självbild som fredsnationer om de tvingas ta emot soldater i kistor, soldater i trauma, soldater med posttraumatiska stressymptom och soldater som inte kan reda upp sina civila liv? Är det någon i försvarsmakten som på fullt allvar tror att Ola Norman eller Anna Svensk kan åka skytteltrafik mellan bevakningsuppdrag i Afghanistan och jobbet som speditör i Helsingborg och Moss, ta hand om sin sambo och leva gott med minnena av en tioåring i Bosnien som fått en rikoschett genom huvudet eller bilder av döende spädbarn utan vatten i Tchad på näthinnan?
Jag har också tidigare på bloggen skrivit om den internationella insatsen i Afghanistan här och här.
VÄNSTRA STRANDEN 