Marknadsmetaforen är så styrande i klimat- och miljöpolitiken att ett ifrågasättande av tillväxten eller en diskussion om rättfärdighet effektivt exkluderas ur den miljöpolitiska debatten. Den som inte vill lösa växthuseffekten med hjälp av utsläppsrätter eller tror på möjligheten att konsumenterna kan styra produktionen genom val av ekologiska produkter ställs helt sonika utanför samtalet.
Mathias Zannakis avhandling ”Climate policy as a window of opportunity. Sweden and global climate change” kanske inte säger detta rakt ut, men jag anser att det var en implikation av resonemanget under disputationen. Zannakis avhandling visar hur det svenska beteendet att vara ”bäst-i-klassen” i klimatpolitiken kan förklaras genom att de internationella utmaningarna har i svensk politik omvandlats till möjligheter för ekonomisk utveckling och internationell solidaritet.
Vad jag funderade på under disputationen var emellertid just idén att miljö- och klimatfrågor underordnas marknadens metaforer och berättelser*. Jag har tidigare tagit upp temat här och här och åtminstone i det senare inlägget tänkt just i marknadstermer. Det är så en diskurs fungerar – det går bara att tänka inom den, allt som försöker komma in utifrån blir definitionsmässigt ”falskt”.
Frågan är om vi inte alla borde ifrågasätta den marknadsdiskurs som inte bara lett till finanskrisen utan också hittills visat sig oförmögen att hantera klimathotet för att inte tala om andra miljöfrågor och överlevnadsfrågor. Om vi tar en snabbtitt på vad som fungerade i en annan tid så är det väl så att förbud varit rätt effektivt – DDT, hormoslyr, kvicksilverbetning, freoner och svavelnedfall försvann eftersom regeringar valde att – på grundval av expertråd och utredningar – förbjuda dem.**
Är det dags att tvinga fram en ruptur i marknadsdiskursen och kräva att EU och/eller regeringar (ja, nationalstatstänkandet) fattar beslut om att förbjuda sådant som vi vet är direkt skadligt? Är det inte så att marknadsdiskursen fått fylla ett tomrum när regeringar abdikerat, förebärande att ”globaliseringen” tagit deras beslutmöjligheter ifrån dem? Egentligen är det väl bara inom ramen för marknadsdiskursen som globaliserigen har de konsekvenserna, det är när vi tar hänsyn bara till ekonomisk tillväxt och ekonomiska drivkrafter som beslutsmakten försvunnit?
*Berättelser eller narrativ är ett teoretiskt begrepp för att analysera historiska och politiska processer. Grundtanken är att förståelsen för handlandet inte är möjlig om man inte också kan belägga den inramning och kontext som t ex en politisk fråga har. Teoretiskt är många berättelser möjliga och beroende på vilken av dem som dominerar så kommer olika politiska medel och mål att användas.
** DDT förekommer fortfarande i andra delar av världen. Kvicksilverbetning var ett sätt att hindra utsädet från att mögla. Svavelnedfallen (”det sura regnet”) minskade betydligt efter lagar om minskad svavelhalt i eldningsolja. Tilläggas skall att Sovjetimperiets fall också hade stor betydelse då kol- och oljekraftverk där bidrog avsevärt till försurningen i Norden.
VÄNSTRA STRANDEN 
En viktig fråga du ställer: huruvida en regering borde förbjuda något som anses skadlig. vad som förbryllar mig och jag önskar jag kunde mer om hur konstitutioner byggs upp, är på vilken laglig grund anser en regering att dem har rätt att tillåta externaliseringar skadliga för naturen och hälsa, i form av utsläpp. I vilken ägarform det vilar rätten att en kommun ”säljer” åkermark för att bygga shopping centrar på?
Sedan är det riktigt som du påpekar…. hela ”Kittet” marknad i sig kanske Ok, men metaforen är snarare industrikapitalismen, själva ” allt det där som finns i böckerna som folk lär sig på Handels” och det som accepteras som sanningar i media och även vardagsspråk. Ett typiskt exempel: vi måste öka GDP för att ha råd med miljöförbättringar.
Ja, lite hederlig förbudspolitik behöver inte vara av ondo. Det kan göra det lättare att vara konsument; man slipper ”det stora ansvaret”, som idag ofta läggs på konsumenter, när de flesta egentligen saknar verktygen för att kunna göra alla dessa upplysta val. Jag tror att om politiken skulle våga sätta ner foten lite oftare så skulle det var betydligt effektivare än att lämna över ansvaret till individer (tvärtemot marknadsdiskursens logik om effektivitet, jag vet). Samtidigt innebär det tydliga spelregler för marknaden, som den inte nödvändigtvis mår dåligt av.
Problemet med en sådan strategi är dock att det förutsätter att det politiska systemet har rätt kunskap, kapacitet och förmåga att reagera flexibelt (är resilient). Skon klämmer nog lite där.
Jag tycker nog att det är lite knepigt att gå från specifika områden – ddt, hormoslyr, etc. – till ett större område så som klimathotet. Kunskapsperspektivet är, som Mathias påpekar, högst relevant och att det går förbjuda ämnen i vissa fall innebär inte att det går lika bra i andra. Om vi beslutar oss för att begränsa koldioxidutsläppen till en viss nivå enligt känd modell så är det fortfarande en öppen fråga hur utsläppen ska fördelas.
För övrigt användes vad jag vet cap and trade i USA vid minskningen av deras svavelnedfall.
Tack för goda synpunkter. Några reflektioner:
Såsom miljöpolitiken gestaltat sig under de senare åren verkar tilltron tillbara marknaden inte ha haft de önkade effekterna. Vid Köpenhamnsmötet visade sig nationalstatstänkandet vara (fortfarande) mäktigt och avgörande. Det är också den enda nivå som kan göras demokratiskt ansvarig.
Visst saknas kunskaper på många områden, men, om vi skall vara riktigt ärliga – det var stort motstånd mot att förbjuda t ex hormoslyr TROTS experter som sa att det var farligt.
Mathias avhandling gav mig en insikt om varför miljöpolitik (och här menar jag i bred mening) blivit a-politisk under många år. När frågorna reduceras till en fråga om köp/sälj eller ekonomiska incitament då försvinner intressekonflikter och sociala motsättningar – alltså politiken. Vilket gör att frågorna hamnar utanför den direkta politiska sfären.
För mig är frågan om vår miljö lika mycket en intresse- och moralfråga som en expertfråga. Jag tror att den dolda maktkampen i miljöfrågorna bör komma upp till ytan – 70-talets miljörörelse utmanade faktiskt makten.
VS
Jag tror du har rätt där VS. Det är väldigt symptomatiskt för dagens miljödebatt att den i stora delar är avpolitiserad, dvs. den utmanar egentligen inte samhällsstrukturer på allvar, utan utgår från ”vinna-vinna”-antagandet. Jag återkommer ofta till att hänvisa till Steven Bernsteins (2001) ”The Compromise of Liberal Environmentalism”, som tydligt visar hur denna ”kompromiss” (anpassningen av miljöfrågor till en ordning där liberala ekonomiska normer dominerar) har institutionaliserats i internationell miljöpolitik. Mina resultat antyder att det inte på något sätt bara gäller internationell politik. Det största problemet med en sådan miljödiskurs kan sammanfattas med: när incitamenten (eller uppfattningen att man har/inte har dem) försvinner så rycks också motiven för en mer progressiv miljöpolitik undan.
en annan orsak att klimatet inte är tillräckligt politiskt, är vetenskapliggörandet. klimatfrågan ägs av fysisk naturvetenskaplig forskning. de anser att värderingar och politik och kultur är mer eller mindre irrelevant. De tvingar även in skeptiker i detta, en kvasi-vetenskaplig debatt om sanning, när det egentligen är en dold debatt om intressen och värden.