Tysk fotboll med elegans

Vänsterbacken Paul Breitner tog emot hovfotograferna sittande i lotusställning under ett överdimensionerat Mao-plakat och mittfältsstrategen Günter Netzer försummade i intervjuer aldrig att berätta om diskoteket han ägde och själv hade designat.

Varför en statsvetare bör intressera sig för fotboll motiveras av Jens Christian Brandts underbara text i dagens SvD, varur citatet ovan är hämtat. Visst kan varje lands fotbollshistoria knytas till politiken med lite fingerfärdighet, men Brandt lyckas att med elegans och kvickhet dölja alla motargument.

För den som präglats av eran Franz Beckenbauer och kröningen i form av det tyska VM-guldet 1974 är det kanske lite ovant att se dagens tyska landslag spela – med en fantasi och spontanitet som kanske inte direkt kännetecknade 70-talets tyska fotboll. Vilket därmed bevisar att lojaliteten med ett lag ger utrymme för mindre fundamentalism än det populistiska ”glad-fotboll”, ”samba-fotboll” eller ”fin fotboll” som gör åtminstone mig rasande. Man spelar för att prestera det bästa man kan. Punkt och slut.

Att omvärlden efter alla år av spe och spott är redo att applådera det vackra spelet är hursomhelst en kulturrevolution.

Så i eftermiddag är jag åtminstone inte lika bespottad som för ett antal år sedan när jag håller tummarna för Tyskland.*

* För den som undrar så är Les Bleus ”mitt lag” men i brist på bröd får man äta bakelser som Marie-Antoinette lär ha sagt.

PS. Tja, så gick det som det gick. Tyskland vidare – mot finalen. Le grand final. DS