Det verkar råda någon form av ideologisk vilsenhet i svensk politik just nu, efter valet 2010. På Svenska Dagbladets ledarsida debatteras vad som är borgerlighetens credo och inom det rödgröna fältet försöker aktörerna orientera sig i spillrorna av det rödgröna samarbetet. Samtidigt ägnar sig många mer eller mindre alternativa politiska rörelser på vänstersidan åt hängivet debatterande om framtiden. I kristdemokraterna utmanas Göran Hägglund ledarskap samtidigt som han omprövar partiets hjärtefråga vårdnadsbidraget. Maud Olofsson har ingen sett till sedan valet medan Jan Björklund far land och rike runt och besöker universitet, hans nya fögderi. De enda som tittar rakt fram och kör på är statsminister Fredrik Reinfeldt som räknar in procenten och Miljöpartiet vars båda språkrör nu väntar in avgången efter ett triumfatoriskt val.
Var skall då vänstern i bred mening göra av sin frustration? Visst är det viktigt med en analys av valet och av de förslag som lanserades utan att få önskad effekt. Och visst är det viktigt med vad som händer inom socialdemokratin och vem som blir partiledare. Och visst måste relationen till Miljöpartiet diskuteras. Och visst är det viktigt att fundera på vad Moderaterna gjort som gett dem en sådan dominerande ställning i opinionen. Men, viktigast är nog ändå att fundera på den egna politiken framåt. Risken är att Socialdemokrater och Vänsterpartister nu fastnar i en valanalys och tror sig finna den heliga Graalen genom att avslöja hur väljarströmmarna gick de sista dagarna före valet eller genom att undersöka i vilka stadsdelar partierna gick mest tillbaka.
Jag tror att enda vägen framåt för vänstern i svensk politik – och där får Miljöpartiet räkna in sig om man vill eller låta bli – är reformer. Det talas mycket om berättelser i svensk politik och jag tillhör dem som själv påtalat socialdemokraternas brist på sådan. Men för att en berättelse skall vara funktionell måste den också innehålla förändringar eller uppmaningar till handling. Svensk vänsterpolitik idag saknar reformer (och det är nog också en brist som gäller de mindre borgerliga partierna) som omfattar många människor. De rödgröna partierna gick till val på en budget som konkurrerade med alliansregeringens och som i praktiken accepterade de skattesänkningar som genomförts liksom förändringarna av socialförsäkringarna. Bakgrunden var att de rödgröna var livrädda för att bli anklagade för skattehöjningar eller populism. Trots detta ansåg väljarna hela tiden att de båda blocken skiljde sig i ideologiskt hänseende, men inget av dessa block önskade föra fram dessa skillnader eftersom båda trodde sig förlora väljare på det. Resultatet blev en vingklippt reformism till vänster och mitten-anpassad och välkammad borgerlighet.
I dagens läge är den rödgröna sidan, primärt socialdemokraterna och vänsterpartiet, nere för räkning. En hälsosam kur för dem bägge vore nog partiledarbyte (vilket vi vet kommer att äga rum inom SAP och Mp) och en helt ny reformagenda. Några av de politiska utmaningar som potentiellt rödgröna väljare ser är kanske dessa:
Med dagens 7/24-arbetsliv där alla vuxna arbetar behöver de flesta yrkesarbetande mer ledig tid. Att driva förkortad arbetstid, längre semester och utökad och kvoterad föräldraledighet skulle vara modigt.
Med urbaniseringen, de fria skolvalen och utarmningen av glesbygden får allt fler allt längre resor. Välkommet borde vara en kraftfull infrastruktursatsning både på spårbunden trafik – såväl i storstäderna som nationellt – och på bredband/telefoni/nät i olika former i hela landet.
En fortsatt utbyggnad av högre utbildning, bland annat med hjälp av informations- och kommunikationsteknologi, och stora satsningar på forskning inom de områden som hjälper oss att förbättra människors livsvillkor globalt skapar mer kapabla medborgare.
Utökat utvecklingssamarbete kring infrastruktur, bostäder och utbildning framför allt i Afrikas fattigaste länder.
En rejäl upprustning av de förortsområden som misskötts och en utbyggd kommunal/statlig service kring olika förortscentrum kräver att staten skaffar sig en bostadspolitik igen. En bostadspolitik som innebär subventioner till hyresrätter och stadsplanering som medvetet blandar varje område mellan hyres- och bostadsrätter.
En allvarligt menad satsning på grundskolor och gymnasieskolor där antalet lärare ökas påtagligt, klasserna minskas och idén om individualiserad undervisning blir något annat än ”klara-dig-själv-med-wikipedia” kostar mycket men förebygger sociala problem och arbetslöshet senare i livet. Mängden annan personal (skolsköterskor, språkhandledare, specialpedagoger och kuratorer) behöver fördubblas.
Behöver jag säga att krav på vinstförbud för privata utförare i offentlig sektor och en förändrad sjukförsäkring där de gamla anpassningsgrupperna mellan fack, arbetsgivare och försäkringskassa återkommer, företagshälsovården byggs ut genom statliga subventioner och anslagen till arbetsmiljöverket fördubblas så att de kan utöka antalet inspektioner skulle uppfattas som oerhört radikalt?
Naturligtvis skulle dessa reformer kosta enormt mycket pengar. Ingen har sagt att det skall ske imorgon. Men utan en stor reformagenda är politiken bara en tävling om vem som är bäst förvaltare. Den borgerliga regeringen hade en reformagenda och de genomförde den – några saker återstår men genomförandeförmågan är imponerande. I ett centraliserat land som Sverige är förutsättningarna för förändring dock goda, jämfört t ex med USA eller Tyskland vars institutionella struktur är mycket trögare. Vad som tidigare borgat för en viss tröghet i Sverige var en önskan att genomföra reformer långsiktigt med blocköverskridande överenskommelser (skattesystemet 1981, pensionsöverenskommelsen 1994 t ex). Den tiden är förbi. Borgerligheten har skaffat sig en egen reformagenda.
Den ideologiska vilsenheten kan leda till insikter på båda sidor: borgerligheten står inför frågan ”vilka är våra värden?” när de statliga företagen är utsålda, skatterna sänkta och sjukförsäkringen fått en s k bortre parantes. Vänstersidan står inför frågan ”vad vill vi egentligen?” när samarbetet fallit isär och det inte räcker att titta på vad regeringen gör och kontra på deras förslag.
Läs också Klara Tovhult om en ny vänster.
(Jag återkommer längre fram kring de mindre borgerliga partiernas framtid.)
VÄNSTRA STRANDEN 