Ett påpekande om orimligheten i att behandla alla ”lika”

Under de senaste veckorna har debattens vågor gått höga kring hälsningsritualer och etikett i socialt umgänge. Miljöpartiet får naturligtvis själva bestämma vilka medlemmar de vill ha och vilka medlemmar som får representera dem men tankegången hos Anders Wallner (Mp) i dagens Lördagsintervju (SR/P1) att alla personer måste hälsa på exakt samma sätt på alla andra personer (oavsett kön) ter sig inte bara naivt utan direkt auktoritärt.

Uttryck som återkommer i denna diskussion är alltså att alla skall ”behandlas lika” och framförallt skall kvinnor och män behandlas ”likadant”.

Jag vill gärna påtala två saker i den här diskussionen:

  1. För det första: Den liberale filosofen Ronald Dworkin, som gick bort 2013, betonade att i ett liberalt samhälle bör alla individer behandlas med ”samma hänsyn och respekt”, inte ”lika”. För Dworkin var detta en jämlikhetfråga, ur en etiska syn på individens liv som objektivt värdefullt och individen som ansvarig för sina egna livsval sprang principen fram att staten skall förhålla sig neutral i relation till individens livsval. Staten är förstås inte bara våra myndigheter utan också den demokratiskt tillsatta regeringen och alla de demokratiska institutioner som bygger upp statsapparaten. Det ter sig således ur Dworkins perspektiv fullständigt huvudlöst när statsministern i Riksdagen avkräver alla individer i vårt land samma sorts hälsningsritual och att alla individer skulle behandlas ”lika” i detta avseende. I den mån staten överhuvudtaget har med vårt hälsande att göra så bör staten respektera att hälsande sker på olika sätt för olika individer, så länge det sker med samma hänsyn och respekt.
  2. För det andra: Det är inte likställt att vara feminist och att behandla kvinnor och män ”lika”; likvärdigt ja, men inte ”lika”. Det är inte självklart bristande feminism att upprätthålla könsskilda omklädningsrum, bastubad, toaletter, idrottsgrenar, klädkoder eller hälsningsritualer.  Feminism är ett knippe ideologier vars gemensamma grund är hävdandet att kvinnans underordning är något negativt för hela samhället och som istället kräver jämställdhet mellan könen – men inom den ramen finns många olika politiska modeller företrädda.

Som sagt, vilka medlemmar Miljöpartiet vill ha eller vilken ny lagstiftning socialdemokraterna kommer att lägga fram kring hälsningsritualer i vårt land tänker jag inte lägga mig i. Men låt oss hålla lite ordning på orden och begreppen.

Sjöstedt – en ledare med anspråk

Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut. Prästen var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare. Prästen hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Ja, Jonas Sjöstedt är nu vald till ensam partiledare för Vänsterpartiet och det är naturligt att citera Selma Lagerlöfs första rader i Gösta Berlings saga. Det som följer tror jag dock inte alls gäller Jonas Sjöstedt, men inledningen kanske något visar på den närmast religiösa och ohöljda entusiasm med vilken kröningen av Sjöstedt genomfördes på Vänsterpartiets kongress i Uppsala. När detta är sagt så vet vi alla att partiledarens uppgift i ett litet parti i opposition inte är någon sinekur.

Som jag tidigare påpekat är partiledarens viktigaste uppgift att hålla samman sitt parti, något som Lars Ohly lyckades bra med trots ett besvärligt utgångsläge,  och det gör Sjöstedts uppgift lättare än vad Ohlys var för åtta år sedan. Jonas Sjöstedt genomförde idag sitt första politiska linjetal och några förändringar i budskapet kunde noteras.

Sjöstedt började med att betona det som ibland har kallats för en röd frihetsvision. Han inledde sitt tal med att tala om individens frihet och citerade Rosa Luxemburg som lär ha sagt att friheten det är alltid friheten för den som är annorlunda. Sjöstedt betonade också vikten av att människor av olika tro möts på naturligt sätt i skolan och i samhället när han talade om barnen i pingstkyrkan och den shiamuslimska familjens barn som i skolan möts, bråkar och blir kära i varandra. Här fanns tanken att det är i kollektivet och i de gemensamma lösningarna som den individuella friheten bäst kan upplevas.

Sjöstedt gjorde också en stor offensiv kring arbetsmarknadspolitiken, något som jag tror kan vara ett bra strategiskt val. Området har helt och hållet behärskats av regeringen och vare sig Miljöpartiet eller Socialdemokraterna har förmått lansera något reellt alternativ till den arbetsmarknad som alltfler löntagare idag finner osäker, otrygg och farlig. Full sysselsättning skall hädanefter vara den ekonomiska politikens överordnade mål, menade Sjöstedt, och talade om att ”modernisera de ekonomiska ramverken” på ett sådant sätt att man kan ha flera tankar i huvudet samtidigt. Vid flera tillfällen återkom Sjöstedt till behovet av en industripolitik och till det akuta behovet av investeringar i det gemensamma som järnvägar, bostäder, energiteknik och kollektivtrafik. För Sjöstedt och Vänsterpartiet är det investeringar som på sikt ger både jobb och modernitet.

Sjöstedt utmanade också Socialdemokraterna och Miljöpartiet i att kräva ett socialt protokoll som krävde samma arbetsvillkor för alla löntagare i ett land som kriterium för att rösta ja till någon som helst fördragsförändring inom EU.

Sjöstedt talade också om feminism, klimatfrågor och om hur välfärdsarbetarna är de oundgängliga krafterna i vårt samhälle, inte bankdirektörerna. Han fick stående ovationer när han lovade att få bort rikskapitalbolagen från välfärden och ville mota bort vinster från hela sektorn.

På det hela taget var det ett ganska väntat tal, men Sjöstedt är mer nedtonad än Ohly, mer sakpolitiskt tydlig, mindre internationellt orienterad och har ett allvar som är svårt att värja sig emot. Kanske tycker jag att det allvaret bara finns hos Fredrik Reinfeldt bland övriga partiledare. Sjöstedt tar ledningen för ett parti som nu står relativt samlat och som lagt k-diskussionen bakom sig. Han tar över i ett läge där oppositionen snarast kännetecknats av fanflykt, personstrider och splittring.  Det skall bli mycket intressant att följa inte bara Vänsterpartiets utveckling utan också hur svensk politik och mediebevakning kommer att påverkas av en så politiskt beslutsam vänsterpartiledare med tydliga anspråk på makten.

Miljöpartiet i Almedalen – men inte så mycket miljö

Miljöpartiets nya språkrör premiärtalade i Almedalen ikväll och valde att lägga all kraft på en ny skol- och utbildningspolitik. Det blir en tuff utmaning för Jan Björklund och folkpartiet när miljöpartiet kastar handsken. Vem är det som verkligen tar sig an informations- och kunskapssamhället på allvar?

Inte nog med att man är på framkant rörande integritetsfrågorna på nätet och bejakandet av kunskapens roll inom miljö- och energipolitiken, nu tar man tag i utbildningssektorn på ett nytt sätt. Utbildning är en investering och samhällsutvecklingen och människors personliga utveckling kräver tillgång till jämlika och individuella insatser på gymnasienivån. Kostnaderna för att låta bli är enorma menar Mp. Miljöpartiet har värnat frågor om utbildning och skola länge, men aldrig tror jag att området fått en så omfattande och profilerad offentlig behandling från Mp:s sida som med de nya språkrören.

Gustav Fridolin är trots premiären i Almedalen närmast rutinerad när det gäller att tala, han har en pedagogisk förmåga och en ledig auktoritet som gör att publiken lyssnar uppmärksamt och applåderar både på rätt ställe och dessemellan. Fridolin upprepar sin tes ur olika vinklar, fyller på med personliga erfarenheter och gestaltar sitt budskap genom konkreta bilder. Åsa Romson är uppenbart nervös (eller verkar vara det) och snubblar på orden, läser innantill och talar alltför abstrakt och tekniskt för att applåderna riktigt skall komma. Hon vill för mycket och staplar orden på varandra.

Om jag inte är felinformerad har Miljöpartiet haft inflytande på svensk utbildningspolitik förr – enligt uppgift lär det vara Mp:s förtjänst/fel att svensk högskola nu har såväl en magister- som en masterexamen. Alla möjligheter öppna även där?

Miljöpartiet är helt klart på offensiven, dock inom helt andra områden är miljöpolitiken. Ett samarbete med alliansregeringen tycks helt plötsligt betydligt mer krävande – för regeringen. Men kanske blir det ändå nödvändigt?

Läs också språkrörens DN debatt idag – om just utbildningspolitiken.

Miljöpartiet – från mörkret stiga de mot ljuset?

Miljöpartiet var en av vinnarna i valet 2010. En av de mest framsynta idéerna från Miljöpartiet måste nog sägas vara växlingen vid makten, det skvallrar om en annan syn på makt och politik att partiet tidigt institutionaliserade en sådan rotation. I vårt samhälle är det bara att konstatera att Miljöpartiet här var framsynt och strategiskt. Medlemmar och väljare är medvetna om när maktväxlingen kommer, incitament skapas för att släppa fram och skola in efterträdare på många nivåer och av båda könen och politiken blir öppen för nytänkande. Ett av de nya språkrören blir med största sannolikhet Gustav Fridolin.

Jag tror att ledarskap i vårt samhälle med en enorm mediepress, personlighetsfixerad politik och flexibla och individualiserade medborgare måste vara tidsbegränsat. På samma sätt som presidenter väljs på en viss tid så bör också partiledare ha ett bäst-före-datum som är oberoende av personen. Vill man skapa en dynamisk folkrörelse så är också det roterande ledarskapet en bra idé. Och en av de politiska partiernas viktigaste uppgift i en demokrati är att rekrytera och utrusta en styrande elit, en grupp personer som är beredda och kapabla att axla offentliga uppdrag. Den sidan av politiken har under alltför lång tid tagits för given och inte heller getts tillräckligt stor vikt.

Miljöpartiet uppfattades inför valet 2010 som en naturlig partner för socialdemokratin medan vänsterpartiet betraktades som en oönskad sängkamrat. I socaldemokraternas valanalyser skymtar Mona Sahlins misstag härvidlag som början till slutet. Men Miljöpartiet är inte en mer naturlig partner till socialdemokraterna än till Vänsterpartiet eller Centerpartiet – ideologiskt sett. Miljöpartiets politik har blivit en vänsterpolitik i Sverige eftersom borgerligheten valt att se klimatanpassning och kollektiva lösningar kring energi, miljö och naturvård som något som marknaden skall sköta. I Miljöpartiets värld är detta ett omöjigt sätt att möta hoten mot klimatet och jordens resurser, centrala myndigheter måste här ha en ledande roll eftersom Miljöpartiet inser/menar (?) att individuell rationalitet inte alls är detsamma som kollektiv. (Jfr spelteorier för samarbete).

Miljöpartiet saknar klassanalys, partiet främjar individualistiska perspektiv och har en genuint kosmopolitisk syn på världen.Gustav Fridolin är mån om att distansera sig från närmast alla former av -ismer, en pragmatisk hållning med individen och jordens resurser i centrum tonar fram i Ekots lördagsintervju. Intressekonflikter skapas i Miljöpartiets tolkning inte genom motsättningar kring arbete och kapital utan genom motsättningar mellan människans livsstil jordens resurser/människans egentliga behov. Att dessa konflikter i Miljöpartiets politik ofta tar formen av ekonomiska konflikter där fattiga står mot rika eller sjuka mot friska är en effekt, inte en utgångspunkt för ideologin. Miljöpartiets ideologiska grunder skiljer sig från såväl högerns som vänsterns grunder och partiets framtida positionering är därför inte alls given. Men att partiets ideologi bejakar individualism, flexibilitet, kosmopolitanism och informationsfrihet gör att partiets framtid är ljus. Om det betyder ljusblå eller ljusröd är mer en situationsfråga.

PS. Intressant post som röjer en vänster/höger-konflikt som kan vara ett hot mot Miljöpartiets snabbt växande popularitet. Tack Mia! DS

På jakt efter en reformagenda

Det verkar råda någon form av ideologisk vilsenhet i svensk politik just nu, efter valet 2010. På Svenska Dagbladets ledarsida debatteras vad som är borgerlighetens credo och inom det rödgröna fältet försöker aktörerna orientera sig i spillrorna av det rödgröna samarbetet. Samtidigt ägnar sig många mer eller mindre alternativa politiska rörelser på vänstersidan åt hängivet debatterande om framtiden. I kristdemokraterna utmanas Göran Hägglund ledarskap samtidigt som han omprövar partiets hjärtefråga vårdnadsbidraget. Maud Olofsson har ingen sett till sedan valet medan Jan Björklund far land och rike runt och besöker universitet, hans nya fögderi. De enda som tittar rakt fram och kör på är statsminister Fredrik Reinfeldt som räknar in procenten och Miljöpartiet vars båda språkrör nu väntar in avgången efter ett triumfatoriskt val.

Var skall då vänstern i bred mening göra av sin frustration? Visst är det viktigt med en analys av valet och av de förslag som lanserades utan att få önskad effekt. Och visst är det viktigt med vad som händer inom socialdemokratin och vem som blir partiledare. Och visst måste relationen till Miljöpartiet diskuteras. Och visst är det viktigt att fundera på vad Moderaterna gjort som gett dem en sådan dominerande ställning i opinionen. Men, viktigast är nog ändå att fundera på den egna politiken framåt. Risken är att Socialdemokrater och Vänsterpartister nu fastnar i en valanalys och tror sig finna den heliga Graalen genom att avslöja hur väljarströmmarna gick de sista dagarna före valet eller genom att undersöka i vilka stadsdelar partierna gick mest tillbaka.

Jag tror att enda vägen framåt för vänstern i svensk politik – och där får Miljöpartiet räkna in sig om man vill eller låta bli – är reformer. Det talas mycket om berättelser i svensk politik och jag tillhör dem som själv påtalat socialdemokraternas brist på sådan. Men för att en berättelse skall vara funktionell måste den också innehålla förändringar eller uppmaningar till handling. Svensk vänsterpolitik idag saknar reformer (och det är nog också en brist som gäller de mindre borgerliga partierna) som omfattar många människor. De rödgröna partierna gick till val på en budget som konkurrerade med alliansregeringens och som i praktiken accepterade de skattesänkningar som genomförts liksom förändringarna av socialförsäkringarna. Bakgrunden var att de rödgröna var livrädda för att bli anklagade för skattehöjningar eller populism. Trots detta ansåg väljarna hela tiden att de båda blocken skiljde sig i ideologiskt hänseende, men inget av dessa block önskade föra fram dessa skillnader eftersom båda trodde sig förlora väljare på det. Resultatet blev en vingklippt reformism till vänster och mitten-anpassad och välkammad borgerlighet.

I dagens läge är den rödgröna sidan, primärt socialdemokraterna och vänsterpartiet, nere för räkning. En hälsosam kur för dem bägge vore nog partiledarbyte (vilket vi vet kommer att äga rum inom SAP och Mp) och en helt ny reformagenda. Några av de politiska utmaningar som potentiellt rödgröna väljare ser är kanske dessa:

Med dagens 7/24-arbetsliv där alla vuxna arbetar behöver de flesta yrkesarbetande mer ledig tid. Att driva förkortad arbetstid, längre semester och utökad och kvoterad föräldraledighet skulle vara modigt.

Med urbaniseringen, de fria skolvalen och utarmningen av glesbygden får allt fler allt längre resor. Välkommet borde vara en kraftfull infrastruktursatsning både på spårbunden trafik – såväl i storstäderna som nationellt – och på bredband/telefoni/nät i olika former i hela landet.

En fortsatt utbyggnad av högre utbildning, bland annat med hjälp av informations- och kommunikationsteknologi, och stora satsningar på forskning inom de områden som hjälper oss att förbättra människors livsvillkor globalt skapar mer kapabla medborgare.

Utökat utvecklingssamarbete kring infrastruktur, bostäder och utbildning framför allt i Afrikas fattigaste länder.

En rejäl upprustning av de förortsområden som misskötts och en utbyggd kommunal/statlig service kring olika förortscentrum kräver att staten skaffar sig en bostadspolitik igen. En bostadspolitik som innebär subventioner till hyresrätter och stadsplanering som medvetet blandar varje område mellan hyres- och bostadsrätter.

En allvarligt menad satsning på grundskolor och gymnasieskolor där antalet lärare ökas påtagligt, klasserna minskas och idén om individualiserad undervisning blir något annat än ”klara-dig-själv-med-wikipedia” kostar mycket men förebygger sociala problem och arbetslöshet senare i livet. Mängden annan personal (skolsköterskor, språkhandledare, specialpedagoger och kuratorer) behöver fördubblas.

Behöver jag säga att krav på vinstförbud för privata utförare i offentlig sektor och en förändrad sjukförsäkring där de gamla anpassningsgrupperna mellan fack, arbetsgivare  och försäkringskassa återkommer, företagshälsovården byggs ut genom statliga subventioner och anslagen till arbetsmiljöverket fördubblas så att de kan utöka antalet inspektioner skulle uppfattas som oerhört radikalt?

Naturligtvis skulle dessa reformer kosta enormt mycket pengar. Ingen har sagt att det skall ske imorgon. Men utan en stor reformagenda är politiken bara en tävling om vem som är bäst förvaltare. Den borgerliga regeringen hade en reformagenda och de genomförde den – några saker återstår men genomförandeförmågan är imponerande. I ett centraliserat land som Sverige är förutsättningarna för förändring dock goda, jämfört t ex med USA eller Tyskland vars institutionella struktur är mycket trögare. Vad som tidigare borgat för en viss tröghet i Sverige var en önskan att genomföra reformer långsiktigt med blocköverskridande överenskommelser (skattesystemet 1981, pensionsöverenskommelsen 1994 t ex). Den tiden är förbi. Borgerligheten har skaffat sig en egen reformagenda.

Den ideologiska vilsenheten kan leda till insikter på båda sidor: borgerligheten står inför frågan ”vilka är våra värden?” när de statliga företagen är utsålda, skatterna sänkta och sjukförsäkringen fått en s k bortre parantes. Vänstersidan står inför frågan ”vad vill vi egentligen?” när samarbetet fallit isär och det inte räcker att titta på vad regeringen gör och kontra på deras förslag.

Läs också Klara Tovhult om en ny vänster.

(Jag återkommer längre fram kring de mindre borgerliga partiernas framtid.)

”Stadsarkitekt är odemokratiskt” Bah!

Socialdemokraterna i Göteborg vägrar hårdnackat att godta att Göteborg behöver en stadsarkitekt, enligt GP. Folkpartiet har i en motion önskat en dito medan miljöpartiet och socialdemokraterna istället vill ha en ”gästprofessor i arkitektur” som under ”ett år” skall verka i staden.

Jag blir upprörd och irriterad av flera skäl. För det första är en gästprofessur avsedd för akademin. Professor är en akademisk titel där forskningsmeriter är grundläggande, inte inspirationsförmåga. Skall man inom Göteborgs universitet eller Chalmers ha en gästprofessur är det något som skall genereras av behoven i den akademiska miljön. Eller tycker kanske det göteborgska politikerna att de kan avgöra vem som är lämplig för en professur? 

För det andra är ett år så kort tid att det är omöjligt att ens börja sätta sig in i den aktuella kommunens förutsättningar. En ettårig gästprofessor kan endast tjäna till att lansera egna förslag för vilka ingen kommer att behöva eller kunna ta ansvar på sikt. Risken är att all stadsplaneringenergi går åt till krishantering för att röja upp efter de värsta avarterna.

För det tredje anger socialdemokraterna och miljöpartiet att en stadsarkitekt  låser tjänsten till en person vilket är ”ensidigt” och ”odemokratiskt”. Detta sätt att uttrycka sig är pinsamt. Alla övriga chefer inom kommunen kan också ersättas med gästprofessorer då? Och det är ensidigt och odemokratiskt att ha samma tjänstemän år ut och år in?

Tvärtom är en stadsarkitekt som är anställd under en längre tid en garanti för något mått av långsiktighet, något mått av kompetens som håller emot i de mest galna debatterna och en konstruktion som ger möjlighet till en stadsplanering som är uthållig och genomtänkt.

Socialdemokrater och miljöpartister bör röja upp i garderoben märkt ”demokratisyn” och passa på att titta efter hur det ser ut i lådan med ”uthållig politik”. Tänk om och anställ en stadsarkitekt!

Övertaktisk socialdemokrati?

Socialdemokratin har nu på några få dagar under Mona Sahlins ledning först beordrat marsch mot mitten, och sedan ögonblicket efter på stället marsch – och så vänster om. Att alliansen med Mp och sedan den åter öppnade dörren för V skadat Sahlins förtroende både inom och utom partiet trot jag är otvivelaktigt. Men viktigare med de senaste dagarnas taktik är att vi möjligen ser en uppmarsch inför vad som komma kan efter valet 2010: behovet av uppgörelser över blockgränsen och en önskan att bryta upp den borgerliga alliansen.

Genom en möjlig koalitionsregering mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna, där Vänsterpartiet istället står utanför och ”hejar på”, kan Folkpartiet eller Centern ha möjlighet att stödja regeringen, i en situation där t ex 22 sverigedemokrater annars blockerar regeringsbildningen. Miljöpartiet står s a s redan med ett ben på var sida blockgränsen och det blir därför inte så svårt för något av mittenpartierna att – med motivet att inte ge SD inflytande – stödja en grön-röd regeringsbildning.

Jag tror dock att denna typ av taktiskt agerande kommer att straffa sig.

1. De väljare som röstat på SD kommer att uppleva att de fått rätt. Etablissemanget är bara intresserat av att behålla makten. SD stärks således i sin känsla av att vara utsatt för en oförrätt (Jfr Österrike).

2. Populismen till vänster man mycket väl börja frodas på ett sätt som vi inte sett i Sverige hittills vilket ger Vänsterpartiet problem i sin påhejar-roll. För att leva upp till sin ideologi måste man försöka pressa regeringen åt vänster på allvar vilket leder till slitningar över mittenfältet.

3. På sikt kan vi få ett allt svagare mittfält, befolkat av 1/3 av väljarna. Istället står 1/3 till vänster och 1/3 till höger, men ingen av dessa flanker får något ut av regeringspolitiken. Sådant leder på sikt till bristande legitimitet, ökat missnöje och instabila politiska uppgörelser.

Jag säger som jag sagt som förut, le Marais (mittenträsket) är inget att sträva efter. Och fundera på majoritetsval i två omgångar.