Kriget mot förorten

Som den f d förstadsbo jag är läste jag Per Wirténs bok ”Där jag kommer från. Kriget mot förorten” (Albert Bonniers Förlag, 2010) med stigande intensitet och intresse. I min förstad (kvalar inte in som förort) fanns en blandad bebyggelse av villor, flerfamiljshus, landshövdingehus, fabriker, butiker och slingriga gator. Det var inte den moderna förort som Wirtén skriver om, men ett par sådan flyttade jag istället till senare. Wirténs bok är alls inte invändningsfri, men den skriver inte heller någon på näsan. Det är ett desperat testamente från en drunknande. Lyssna, säger Wirtén, lyssna innan det är försent.

Wirtén kommer med ett efterlängtat försvar för allt det som kan kallas förort. Att Flemingsberg tog mig med storm vet alla som läser den här bloggen, men också andra moderna förorter har jag hemligen älskat under alla år av spott och spe. Platser som Kortedala och Järnbrott representerar tydliga moderna välplanerade platser som försöker bryta med invanda stadsideal. Att det blev lite för mycket av det goda i Gårdsten eller Rannebergen kan jag hålla med om, men det är knappast husens fel.

Wirtén påpekar att förorten alltid varit föraktad, och påminner om skriverierna om Skärholmen redan 1968. Han visarockså att det är under 1980-talet som förortens elände skildras genom ”invandraren”. Dessförinnan hade det varit själsdödande arkitektur och smygsupande hemmafruar men nu var det alltså ”invandraren” som fick utgöra innehållet i förortens kulturella hot mot samhället. Oavsett vad så skall hotet ha ett innehåll. Förorten är det okända territoriet, det okontrollerade andra.

I den regionala utvecklingsplan som Stockholms län tog fram 2001 likställs Flemingsberg med en s k regional kärna. Alltså en lika central plats som innerstaden. Detta är en ”svindlande tanke” skriver Wirtén eftersom förhållandet skulle innebära en jämlik behandling av stadens alla delar. Och Wirtén, liksom Richard Florida, hävdar att det är i mellanrumen, i förorten och i ytterområdena som expansionen och den ekonomiska dynamiken finns. Den gamla uppdelningen mellan centrum och sovstad kollapsar, skriver Wirtén och tillägger att stadsplanering är en klassfråga. Lönerna sjunker i takt med avståndet till City, stadsplanering är en grund för social och ekonomisk ojämlikhet.

Wirtén noterar också att mediebilden av förorten idag domineras av våld och misshandel medan de politiska förvecklingarna och besluten har försvunnit. Under 1960-talet var förortens politik intressant, idag är förorten endast en kuliss för elände. Wirtén tar ett exempel från DN inför privatiseringen av apoteken i detalj gick igenom alla apotek i innerstaden som skulle säljas men aldrig nämnde ett enda i kranskommunerna

Urbanitet, menar Wirtén, har inte längre något med geografi att göra. Istället är urbanitet en livsstilsfråga. Att inte vara urban är att leva lite sämre. Förorten förknippas med  sjukdom, smitta, inlåsning, isolering, ensamhet, likriktning, tystnad och tomhet och utgör bara en genomfart för de ”urbana” på väg någon annanstans.

I dagens stadsplaneringsdebatt är den ”riktiga staden” detsamma som kvarterstaden med raka gator, utspridda butiker i bottenvåningar och utan  gröna mellanrum men med strikt planerade parker. Nya stadsdelar skall se ut som Vasastan i Stockholm.  Som om staden bara kan se ut som ett sätt, nämligen som 1800-talets Haussman-stad. Men det var i motsats till detta som det moderna idealet uppstod, som ett försök att skapa ett annat sätt att leva med  ljus, luft, grönska, naturliga backar och berg – och ingen biltrafik!

Wirtén ser hur Södermalm i Stockholm förvandlas till en plats där innerstadens urbana klass försöker skapa en postmodern borgerlig utopi genom isolering med ”tydliga avgräsningar mot medelklassens surr, invandrade med låga löner och den stora massans brist på exklusiv smak”. Gränsen är subtil men består av ekonomi, smak och en ideologisk offensiv mot allmännyttan.

Efter att ha läst Per Wirtén bok känner jag för att travestera ett klassiskt uttryck: ”Vi är alla förortsbor!” Läs den.

12 reaktioner till “Kriget mot förorten”

  2. Står det mycket om Flemingsberg i Wirténs bok? Jag bodde där i åtta år. Man blir inte lika lyrisk av att bo där som att komma dit med tåget på morgonen. Jag ska nog läsa hans bok.

  6. Ola Andersson skrev en bra recension här: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/kultur_bocker/bokrecensioner/article1247878/Valkommen-till-fororten.html

    Man ska inte förakta förorterna (eller några andra platser), men kanske inte skriva hagiografier över dem heller. Man kan ju studera dem empiriskt istället.

    Segregationen är som tydligast mellan rika och fattiga förorter, inte mellan centrum/förort: http://gbg.yimby.se/2010/12/myter-om-segregationen_964.html Det är en direkt följd av modernismens stadsbyggnadsprinciper.

    Att förortsenklaverna i vissa fall är trafikseparerade betyder inte heller att de är ”bilfria”, tvärtom. Bilägandet är som högst i förorterna, av naturliga skäl (den glesa strukturen motverkar effektivt lokal handel). Villamattorna är förstås ännu mycket värre ur det perspektivet än 50-70-talens grannskapsenheter och satellitstäder.

    Dessutom rev man bara under 60-talet runt 40% av all äldre bebyggelse (den där hemska kvartersstaden), vilket gör att vi idag har en situation med väldigt mycket villasprawl (50% av alla bostäder är småhus), väldigt mycket husipark och väldigt lite tät kvartersstad. Vi *är* verkligen alla förortsbor numera.

    Det har pågått ett krig mot den ”traditionella” staden i snart 80 år och det fortsätter än idag. Per Wirtén står på den vinnande sidan, tillsammans med de stora externhandelsföretagen samt bil- och byggindustrin.

  7. Johannes: Wirténs bok är ingen hagiografi. Har du läst den från pärm till pärm? Och vad menar du med att Wirtén står på den ”vinnande sidan” – det skulle väl betyda att förorten var cool för den ekonomiskt starka gruppen i samhället, vilket den inte är alls.

    Du har en annan uppfattning om staden än vad Wirtén har. Fine for me. Hans fördel är att han problematiserar, funderar och reflekterar.

    VS

  8. Jag talade inte specifikt om den boken. Jag har inte hunnit läsa den än men jag förväntar mig att den är väldigt bra, PW är en av Sveriges bästa stilister och är alltid intellektuellt utmanande.

    PW står på den vinnande sidan, möjligtvis inte diskursivt men rent empiriskt. Oavsett vad några surdegshipsters tycker så bor ”den ekonomiskt starka gruppen” i samhället ffa i förorter som Långedrag, Hovås, Bromma, Danderyd etc. Det är bara att jämföra medianinkomst/inkomstspridning mm.

    Jag har en annan uppfattning än PW ja. Jag tycker t.ex. inte att Essingeleden är Sveriges vackraste stadsgata. Men jag tycker nog jag ”problematiserar, funderar och reflekterar” en del också. Man kan ju komma till olika slutsatser ändå.

    Vad vi däremot är överens om är att det finns ett klassförakt riktat mot (vissa) förorters invånare, som ibland använder en täckmantel av stadsbyggnadskritik. Det hedrar honom att han ger sig på och avslöjar det. Men all stadsbyggnadskritik av förorten är inte klassförakt.

    Tack för ett bra inlägg hursomhelst!

  9. Johannes: Eftersom posten handlade om Wirténs bok så utgick jag ifrån att din polemik var riktad mot den, jag ber om överseende om jag missförstod dig.

    Wirtén skriver om ”förorten” som diskursivt begrepp, där ingår inte Långedrag, Danderyd m fl (som byggdes långt innan moderniteten slog igenom inom stadsbyggnadsdiskursen). Jag delar helt din uppfattning om dessa ”förstäder” men de har sitt ursprung, som Wirtén skriver om också, i en anglo-saxisk tradition med ”trädgårdsstäder” och borgerskapets skydd undan innerstaden.

    Jag tyckte inte Gårdsten var toppen att bo i, men jag känner stark sympati för de ideal som ledde till att stadsdelen kom till. Och jag är glad att stadsbyggnad äntligen blivit politiskt relevant igen.

    VS

  10. Jag har inte läst Wirténs bok, men jag har läst artiklar han har skrivit på samma tema. Och tycker att han blandar ihop.

    Det förekom från 30-talet och framåt en oerhört stark kritik riktad mot 1880-90-talens byggande. Ingen skulle komma på tanken då att kalla denna kritik föraktfull mot dom som bodde där. I många fall var det de själva som kritiserade. Och kritiken rörde konkreta saker, främst den dåliga hygienen och de små lägenheterna.

    Det är fullt rimligt att kritisera post-30-talets förortsbyggande utifrån samma sakliga utgångspunkter. I första hand de oändliga avstånden och de kostnader och besvär som detta vållar för dem som bor där. (Samt för de överdrivna infrastrukturbehoven som belastar kommunernas och statens ekonomi. Samt för det överdrivna resandet som belastar jordens koldioxidbalans.)

    Det finns nämligen ett skäl till att det är populärt/efterfrågat att bo antingen i tät stad eller småhus och impopulärt/icke efterfrågat att bo i hyreshusförort, och alltid har varit så. Tät stad ger korta avstånd, villa ger stort privat utrymme. Men hyreshusförort ger varken eller.

    Att utgå från att detta innebär förakt för dom som bor där är som att utgå från att folk som inte har råd att efterfråga det bästa måste föraktas. Men det säger mer om Wirtén än om dom som kritiserar de långa avstånden.

    Det innebär inte förakt för dom som inte har råd att ta privata sjukförsäkringar att kräva offentliga sådana. Det innebär inte förakt för dom som bor i förorter att kräva tätare stad.

Kommentarer är stängda.