I dagens Svenska Dagbladet skrivs en del om reklambyrån Studio Total som initierat såväl Gudrun Schymans pengabränning som fejkbloggaren Black Ascot. Det är inga problem att få medierna att skriva, säger de två grundarna. I Sveriges Radios medieprogram Medierna fördes häromveckan en diskussion om journalistikens frågor och ansats när man skall granska t ex övervakning. Ett uttalande i Medierna löd ”är det en vänsterperson så ställer jag frågor från höger och vice versa”. Som om journalistik bara handlade om att vara tvärtemot. Och som om inte detta var nog så har vi också under den senaste tiden kunnat följa bloggen Makthavare.se som vill se sig som medborgarjournalister men tycker det är helt OK att själva jaga läckor. Samtidigt som en av de tidigare bärande programledarna för SvT:s samhällsjournalistik säger att det vore henne helt ”främmande” att engagera sig politiskt.
Jag tänker inte säga att det var bättre förr. Men faktum är att i den nya medielandskapet så uppfattar jag det som att journalistiken är vad som verkligen tar stryk. Ju fler som sysslar med informationsförmedling, tolkning och textproduktion desto mindre exklusivitet, förstås. Lägg därtill mediernas tidspress med uppdatering och tillgänglighet dygnet runt. Inte konstigt att journalistiken rinner ut bakvägen. Som en reaktion dyker tidskrifter som Filter liksom helgmagasin och stora helgreportage i dagstidningarna upp. Men där finns kanske främst utrymme den berättande/litterära delen av journalistiken. Vad som oroar mig är hur det står till med professionalismen i samhälls- och nyhetsjournalistiken. Och visst finns det plats för en sådan även i dagens medielandskap.
Jag tittade på programmet Hard Talk häromkvällen när Stephen Sackur intervjuade Torbjörn Jagland. De frågor som ställdes var initierade, de föddes ur ett engagemang och en kunskap om det ämne programmet handlade om. Sackur ställde inte frågor om tilldelningen av Nobels fredspris som utgick från ”tvärtom-position” och inte heller var det neutrala frågor om vad Jagland tänkte/tyckte/upplevde. Samtalet blev istället en dialog ur vilken man som lyssnare kunde mejsla fram flera positioner, flera dimensioner och flera argument. Sackur tvingade ut Jagland på svag is, men följde själv med.
God journalistik är en avgörande del i en demokrati. Journalister är de som har som sin profession att granska makten. Granskning är inte billiga motsägelser eller alarmism. Och granskning kräver etik, empati och engagemang vid sidan av gestaltningsförmåga. Utan professionell journalistik sviktar en avgörande del av vår demokrati.
Svensk journalistik – även på de mest prominenta redaktioner – tenderar just nu att närma sig ett ideal med en neutral men också okunnig programledare där höjden av skicklighet tycks vara att ställa motfrågor. I så fall behöver vi inga journalister – då gör vi jobbet bättre själva. Låt moderater intervjua socialdemokrater och vice versa samt låt Nisse i Hökarängen intervjua statsministern.
VÄNSTRA STRANDEN 
Det är inte bara journalistiken, det är hela samhället som ”avpolitiseras” (och därmed politiseras värre än någonsin). Det låg mig t ex i fatet att jag i fem veckor valarbetat på vänsterpartiets riksdagskansli vid valet 2002 (var det väl?) när jag sökte tjänsten som kårvalsordförande vid Stockholms studentkår för ett år sedan. Jag hade alltså inte ens varit valbar, utan arbetat med information till allmänheten. Jag ser det som en merit för den som ska jobba med ett val. Men den erfarenheten ansåg den mycket okunniga personalpersonen som ett problem. Mina försök att förklara att även riksdagens talman är en politiskt uttalad person, att bara kungen måste vara opolitisk i vårt land, hjälpte inte. Man ville ha en managementmänniska, en projektledare, som genom marknadsföring fick upp valdeltagandet bland studenterna. Det är illa när företrädare för kåren resonerar så…
SLJ: Intressant. Jag håller med dig, det griper omkring sig. Som om den bäste/-a analytikern är en alien eller Robert Musils ”Mannen utan egenskaper”.
VS
Ekots lördagsintevju (finns även som podcast) är ett föredöme, inte minst Tomas Rambergs pålästa frågor. Man låter den intervjuade tala till punkt, låter henne slutföra ett resonemang som tar mer än tio sekunder. Men om resonemanget glider iväg från frågan får hon efter sitt svar samma fråga igen. Inte oartigt eller påträngande, säkert jobbigt för den intervjuade, men intressant och upplysande.
http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=3071
Johan: Du har helt rätt! En fyrbåk i mörkret!/VS
Jag tror vi har den journalistik vi förtjänar. Med en arbetsmarknad för journalister som består i ändlösa år av vikariat är det inte konstigt att professionalismen försvinner när fler väljer att jobba med PR eller i andra bättre betalande branscher. Jag tror iallafall att det är en del av problemet
Marie,
I texten ovan skriver du ”Och som om inte detta var nog så har vi också under den senaste tiden kunnat följa bloggen Makthavare.se som vill se sig som medborgarjournalister men tycker det är helt OK att själva jaga läckor.”
Jag vill bara ha ett klargörande om hur du ser på medborgarjournalistik? Är det ett positivt inslag i den nya medievärld vi lever i, eller tycker du enbart att den är av ondo? Sedan kan jag bara som en upplysning nämna att jag har arbetat som journalist i tolv år, och blandat frilansande med arbete på bland annat TT, Dagens Media och Dagens Industri, för att nämna några av de redaktioner jag suttit på. Jag är alltså inte medborgarjournalist, däremot skriver jag ideellt för Makthavare.se, men det är någonting annat.
vänligen
Andreas H.
Jag tror också att det är större än att bara fundera kring medborgarjournalistik kontra riktig journalistik. Kanske att det var så i bloggarnas barndom. Men numera bloggar alla även journalister som får betalt av sina tidningar för att göra det. Jag har i likhet med Andreas jobbat med journalistik i många år tidigare, skriver idag mest på min egen fristående blogg och uppfattar att det finns en slags samverkan mellan bloggar och medier.
Det vi enligt min mening bör ta oss en titt på är hur den som läser uppfattar informationen och budskapen som idga är mer mångfaldiga och flervinkliga än tidigare. Källkritiken bör få en mer framträdande roll i det mesta. Även mottagare har ett ansvar.
Andreas och Mary: Jag tycker absolut inte att medborgarjournalistik är av ondo, tvärtom. Men då måste den leva upp till professionella etiska regler. Min kritik gäller verksamheten ”att jaga läckor”, i min bok tillhör inte det sådant som journalister ägnar sig åt, det tillhör inte journalistikens etos. Och, även jag är utbildad journalist och arbetade som sådan under några år, om än för länge sedan 🙂
VS
Anna: Ja, det ligger mycket i vad du säger. Samtidigt minns jag vik-eländet redan från 1980-talet. Jag tror att det som kom sedan (nätet, 24/7-journalistik o kommersialisering) ändå är avgörande. Men övertyga mig gärna om motsatsen.
Jag vill gärna också ha sagt att journalistikens spetsar fortfarande finns där, men motkrafterna är starka.
VS
Journalister idag vill vara kändisar, nattklubbscharmörer och varumärken för något obestämt – men inte just journalister, dvs rapportörer, förmedlare och deltagare enligt bestämda principer. Det drivs fram en självbild att ”verkligheten, det är nåt vi skapar och omskapar varje dag i tidningen”. Det är naturligtvis inte sant,. men jouranlisterna flockas som hungriga skolpojkar eller flugor runt ett överbefolkat bord och försöker övertyga oss om att deras stora gester ‘är berättigade och att det finns något i den stora höga hatten. Samma sak med reklamrare, de har också länge jobbat på att höja sin status om än med större framgång.
Många jouranlister går omkring med tanken att ”jag e minsann fölrfattare, kunde Hemingway eller Evelyn Waugh så kan jag”. Man bör vrida om näsna på dem och sätta dem på plats: journalisters och reklamares egotrippar är vi inte intresserade av.
Apropå intervjuer, det är mycket påfallande att journalister idag – särskilt i Sverige, men också överlag – inte stället uppföljande frågor ocgh inte gärna försöket på ett intellektuellt precist sätt tvinga den intervjuade att förklara, att vara stringent och tydlig. Man gräver inte, man köper den intervjuades story och hans hala formuleringar. Jag älskar också Hardtalk (som kan ses varje vecka på BBC World hos många kabel-tvföretag), men ingen i svensk mainstreammedia intervjuar på det sättet. Man vill att det ska låta glatt och fryntligt (jag hatar fryntliga kultursidor och glatt smackande tv-soffintervjuer) och då betyder motfrågor och genomförda resonemang att man faller ur stilen.
Men det beror förstås också på att många journalister är anställda på vick eller projekt och at ingen då vill göra sig obekväm. Ställer man för många jobbiga frågor riskerar man att inte få träffa den personen eller andra i liknande position igen, och journalistens hemmaredaktion lär inte tacka honom för att han kom tillbaka med en konfrontativ och tung halvtimma som keräver att lyssnarna/läsarna själva engagerar sig och väljer vilka argument de vill acceptera.
Man kan ju sannerligen fundera över vad det säger om dagens Sverige att hela den aggressiva men pålästa, flertrådiga (och inte öppet ohövliga) intervjustil som t ex Stephen Sackur och många andra på BBC representerar idag ter sig nästan otänkbar här hemma. Till och med i tryck. Den har inte alltid varit det, för bara 20-30 år sdan var den här sortens öppenhjärtigt skärpta frågor fullt normala när man gjorde längre intervjuer i stora och små tidningar och i repliker kulturdebattörer emellan. Men sedan mitten av 90-talet har det ansetts allt mer ofint att låta dissonanser synas i intervjuer och essäer på det sättet, liksom att få den intervjuade att sitta tyst några sekunder och fundera (usch denna tystnad!), oavsett hur mycket man hyllar det spontana, oborstade och privata.
Och så allt detta: Vi rapporterar bara som det är. Så här säger X och Y. Suck.
@Magnus: Jag minns att redan på 80-talet sas det att dom som gick på journalisthögskolan var såna som hade misslyckats med att komma in på scenskolan. Jag vet inte om det var sant, men det var i alla fall en uppfattning som fanns.