Miljöpartiet – från mörkret stiga de mot ljuset?

Miljöpartiet var en av vinnarna i valet 2010. En av de mest framsynta idéerna från Miljöpartiet måste nog sägas vara växlingen vid makten, det skvallrar om en annan syn på makt och politik att partiet tidigt institutionaliserade en sådan rotation. I vårt samhälle är det bara att konstatera att Miljöpartiet här var framsynt och strategiskt. Medlemmar och väljare är medvetna om när maktväxlingen kommer, incitament skapas för att släppa fram och skola in efterträdare på många nivåer och av båda könen och politiken blir öppen för nytänkande. Ett av de nya språkrören blir med största sannolikhet Gustav Fridolin.

Jag tror att ledarskap i vårt samhälle med en enorm mediepress, personlighetsfixerad politik och flexibla och individualiserade medborgare måste vara tidsbegränsat. På samma sätt som presidenter väljs på en viss tid så bör också partiledare ha ett bäst-före-datum som är oberoende av personen. Vill man skapa en dynamisk folkrörelse så är också det roterande ledarskapet en bra idé. Och en av de politiska partiernas viktigaste uppgift i en demokrati är att rekrytera och utrusta en styrande elit, en grupp personer som är beredda och kapabla att axla offentliga uppdrag. Den sidan av politiken har under alltför lång tid tagits för given och inte heller getts tillräckligt stor vikt.

Miljöpartiet uppfattades inför valet 2010 som en naturlig partner för socialdemokratin medan vänsterpartiet betraktades som en oönskad sängkamrat. I socaldemokraternas valanalyser skymtar Mona Sahlins misstag härvidlag som början till slutet. Men Miljöpartiet är inte en mer naturlig partner till socialdemokraterna än till Vänsterpartiet eller Centerpartiet – ideologiskt sett. Miljöpartiets politik har blivit en vänsterpolitik i Sverige eftersom borgerligheten valt att se klimatanpassning och kollektiva lösningar kring energi, miljö och naturvård som något som marknaden skall sköta. I Miljöpartiets värld är detta ett omöjigt sätt att möta hoten mot klimatet och jordens resurser, centrala myndigheter måste här ha en ledande roll eftersom Miljöpartiet inser/menar (?) att individuell rationalitet inte alls är detsamma som kollektiv. (Jfr spelteorier för samarbete).

Miljöpartiet saknar klassanalys, partiet främjar individualistiska perspektiv och har en genuint kosmopolitisk syn på världen.Gustav Fridolin är mån om att distansera sig från närmast alla former av -ismer, en pragmatisk hållning med individen och jordens resurser i centrum tonar fram i Ekots lördagsintervju. Intressekonflikter skapas i Miljöpartiets tolkning inte genom motsättningar kring arbete och kapital utan genom motsättningar mellan människans livsstil jordens resurser/människans egentliga behov. Att dessa konflikter i Miljöpartiets politik ofta tar formen av ekonomiska konflikter där fattiga står mot rika eller sjuka mot friska är en effekt, inte en utgångspunkt för ideologin. Miljöpartiets ideologiska grunder skiljer sig från såväl högerns som vänsterns grunder och partiets framtida positionering är därför inte alls given. Men att partiets ideologi bejakar individualism, flexibilitet, kosmopolitanism och informationsfrihet gör att partiets framtid är ljus. Om det betyder ljusblå eller ljusröd är mer en situationsfråga.

PS. Intressant post som röjer en vänster/höger-konflikt som kan vara ett hot mot Miljöpartiets snabbt växande popularitet. Tack Mia! DS