Historien har sina ironier. När Riksdagen idag debatterar våldsbejakande extremism, på anmodan av Sverigedemokraterna som dock velat prata om våldsbejakande ”islamism”, noterar jag att startskottet för den debatten var en sprängd bil på Olof Palmes gata i Stockholm. Historiens ironi är att den plats där bilen sprängdes i praktiken är samma lilla plätt som den där dåvarande Statspolisen höll utkik efter nordafrikanska terrorister (fast man sa inte så då) under 1950-talet.
I slutet av 1950-talet låg Kafé Algeria på dåvarande Tunnelgatan 17. Där samlades nordafrikanska flyktingar från främst Algeriet – frigörelsekriget mot Frankrike hade pågått i tre år – för att läsa tidningar och få information från och via den algeriska självständighetsrörelsen FLN (Front Libération Nationale). Ägaren till kaféet liksom många av besökarna övervakades av Statspolisen (dåtidens SÄPO) eftersom man fruktade att de skulle utföra våldsdåd i Sverige. De ansågs stå under kommunistisk inflytande, främst från Sovjet, och var dessutom misstänkta eftersom de var utlänningar (de beskrevs som ”arabproblemet”).
Den organiserande hotbilden för Statspolisen var kommunismen. Den algeriska nationalismen var farlig därför att den var en förklädd kommunism, så kan man tolka Statspolisen. Därför missar Statspolisen också helt den organisation som vid denna tid faktiskt utför terrorattentat i Europa i anslutning till kolonialkriget – franska Organisation Armée Secrète (OAS). Denna organisation består av vita fransmän med högerextrema och fascistiska föreställningar, en hotbild som inte riktigt fick plats i den svenska Statspolisens utredningar.
Om detta har jag skrivit i boken ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (Nordic Academic Press 2006). Min medförfattare Ulf Bjereld och jag skriver i ett avslutande kapitel om hotbildernas politiskt styrande betydelse. Istället för avkolonisering, hot mot enskilda flyktingar från kriget och en analys av OAS var det misstänksamhet mot utlänningar, rädsla för kommunism och algerisk terror i Sverige som stod i fokus. Vi skriver ”(H)otbilderna fick styra bort verksamheten från de faktiska hoten, och genom att hotbilden också filtrerade de verklighetsbeskrivningar som gjordes reproducerades de inadekvata hotbilderna” (s 149).
Dåtidens hot var lika globala som islamismen är idag, kommunism, avkolonisering och nationalism var lika spridda som idag islamismen är. Varje tid har sina hotbilder. Informationstekniken gör dock spridningen mindre territoriell. Jag är övertygade om att dagens säkerhetspolis är bättre analytiskt rustade än dåtidens Statspolis. Och jag tror också att dagens medborgare har större insikt om de globala processer och individuella drivkrafter som skapar terrorism än dåtidens accepterade smittometaforer.
Men historien, med sina ironier, länder till viss eftertanke.
VÄNSTRA STRANDEN 
Kom att tänka på Johan Eriksson vid UI som skrivit om hotbilder.
Jag tyckte Miljöpartiets talesperson i debatten, Maria Pärm!?, gjorde en bra analys. Nu har jag inte läst Säporapporten hon hänvisade till men den lät delvis som ett eko från antropologen Scott Atran som skrivit Talking with the enemy (se hans fullmatade hemsida). Det jag finner märkligt i debatten när antagandet om sociala orsaker till terrorism kritiseras med att många(?) terrorister är välutbildade och välbärgade personer som bor i väst, är det underliggande antagandet att människor som inte lever i misär, krig, förtryck och ockupation inte skulle kunna känna för människor som gör det. Till och med identifiera sig med dom. Det verkar helt otänkbart för SD som istället lägger tonvikten på religion och även andra röster som hänvisar till hatet mot vårt öppna samhälle. Jag tror det är en lite väl grund analys som bör kompletteras ordentligen. Är det verkligen enbart hatet mot det ryska ”öppna” samhället som motiverade bombningen av flygplatsen i Moskva? Var det hatet mot den ryska ”demokratin”? Eller kan det ha något litet att göra med ryska arméns övergrepp i Kaukasus? Eller som Robert Pape skrev i Foreign Policy i höstas ”It´s the occupation, stupid”. Detta betyder däremot inte att vi nödvänigtvis ska göra dom till viljes när terrorister som sympatiserar med Al-Qaida bombar i Europa för att få väststater att lämna Irak eller Afghanistan.
En annan sak. SD kritiserar gärna att muslimska organisationer i Sverige tar emot pengar från Saudiarabien. Jag tycker det är relevant kritik. Ska en rörelse som verkar i ett demokratiskt samhälle ta emot pengar från en förtryckande regim eller personer som står den nära? Men vi kan vända på det och fråga oss om demokratiska stater ska stödja regimer som Saudiarabien med militärt bistånd och vapenhandel.
Niclas: Självklart. Jag kommer att tänka på en ännu äldre historia än Maries, nämligen de irländska terroristerna i början av 1900-talet. De hade ju ihjäl ganska många. Och de bestod också främst av ganska välutbildade och välanpassade personer typ matteläraren Eamonn de Valera, senare president. Det var bara det att de – antagligen ungefär som dagens islamister – led av ett stympat näringsliv som inte tillät dem att utveckla sina normala talanger.
För övrigt är det ännu idag just separatister/nationalister som utövar flest terrordåd i Europa. Korsikaner, basker, nordirländare etc. Vilket inte på något sätt lägger islamisterna i ett annat fack – de är också nationalister som vill se något annat i sina länder än en lydig kompradorklasss som håller kvar ekonomierna i råvaruberoende och allmän ålderdomlighet. Glöm inte att dom som sprängde World Trade Center var ingenjörer.
Jag är inte insatt i studiet av hotbilder. Men med nätet, teve, radio och mobiler finns det möjligheter att snabbt sprida hotbilder (som hat-sms i Kenya och hatpropagandan i radio inför folkmordet i Rwanda)men det finns ju samtidigt större möjligheter att sticka hål på hotbilderna (antirasistiska demonstrationer som mobiliseras via Facebook). Onekligen intressant ämne och ”arabproblemet” hade jag aldrig hört talas om.
Niclas: Johan E har mkt riktigt skrivit mycket om detta. Jag tycker också att det är att göra saker för enkelt att tolka all terrorism som ”hat mot det öppna samhället”. Öht borde vi försöka tänka lite mindre med hjälp av stereotyper och lite mer undersöka de unika omständigheterna.
Algerietkriget var före TV:n, därav har det nästan glömts idag.Finns dock en hel del fransk film som berör kriget och dess politiska konsekvenser. Bl a http://www.imdb.com/title/tt0825248/ (L’ennemi intime”).
Finns fler.
VS