Anti-semitism frodas i redan kriminella miljöer

Elva personer i ett s k islamistiskt nätverk greps i lördags i Cannes och runt Paris. En man dödades – med vapen i hand – av polisen när han skulle gripas i Strasbourg. Personer i gruppen var huvudmisstänkta för ett anti-semitiskt attentat i Sarcelles den 19 september. Vid gripandet hittade den franska polisen en lista på judiska platser vilka man möjligen hade för avsikt att attackera. Läs mer om detta t ex här (fr) eller här (eng).

Det är hart när omöjligt att uttala sig säkert i frågan huruvida antisemitiska brott ökat eller ej i Europa under det senaste decenniet. Både data och jämförelsepunkter är svajiga som European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) visar. En större undersökning för att komma tillrätta med dessa problem är under arbete just nu. Problemet att bedöma hur skillnaden mellan anmälda brott och verkliga brott påverkar statistiken, samt lagstiftningens förändring gör alla bedömningar av brottsutveckling svår. Men, i de undersökningar som genomförs noteras att anti-semitiska brott påtagligt ofta ”triggas” av politiska händelser i Mellanöstern. Alltså händelser som rör staten Israel och dess agerande. Hatbrotten och attackerna riktar sig då emellertid inte i första hand mot staten Israel per se utan istället mot de judar som lever i andra länder i Europa. Därför slängdes en granat in i en kosher-affär i Sarcelles och därför blev tennismatchen 2009 mellan Israel och Sverige inledningen till fokus på antisemitiska angrepp i Malmö.

Att inte kunna skilja på individer som har en nationell och/eller religiös identitet som judar och vilken politik regeringen i staten Israel för är inte bara tecken på bristande begåvning utan underblåser också en livsfarlig etnisk idé som grund för politik. (Att alla former av våld när det gäller politisk mobilisering och protest är helt uteslutet tycker jag egentligen inte behöver sägas.) Jag som svensk skulle med denna logik göras ansvarig för den enligt mig helt felaktiga utvisningen av de två terrormisstänkta egyptierna år 2001 och som kristen skulle jag göras ansvarig för att en enligt mig heltokig pastor i Florida bränner Koranen.

Därutöver (vilket ännu återstår att utforska vidare om jag förstått rätt) visar det sig enligt fransk press att de grupper som utför anti-semitiska brott allt som oftast är småkriminella gäng. Det är i grupper av unga män som ägnar sig åt olika former av s k småbrottslighet som en radikalisering i form av religiösa föreställningar leder till anti-semitiska brott. Av de 200 personer som i Frankrike tillhör den grupp som i islams namn vill använda sig av våld mot samhället är hälften vad tidningen Libération kallar ”islamo-délinquants” (ung. islam-kriminella). Påtagligt ofta är de som grips och döms för dessa brott personer som omvänts till en våldsbenägen muslimsk tro i Europa, inte sällan med föräldrar som inte alls är religiösa eller t o m har en helt annan religion. De har oftast vuxit upp i eller kring någon av de stora städerna. Att begå våldsbrott i religionens namn blir ett sätt att legitimera den egna livsstilen med att vara en del av något större. Vi har alla ett behov av att tillhöra en grupp, bli sedda och bekräftade som de vi är.

Att motarbeta anti-semitismen i Europa bör således innebär både att envetet vidmakthålla boskillnaden mellan staten Israel och människor med judisk identitet och att på alla sätt komma tillrätta med den kriminella livsstilen bland unga män i urbana miljöer.

Mer om hatbrott kan du läsa här.

Islamism och kommunism: Samma hot nu som då?

Historien har sina ironier. När Riksdagen idag debatterar våldsbejakande extremism, på anmodan av Sverigedemokraterna som dock velat prata om våldsbejakande ”islamism”, noterar jag att startskottet för den debatten var en sprängd bil på Olof Palmes gata i Stockholm. Historiens ironi är att den plats där bilen sprängdes i praktiken är samma lilla plätt som den där dåvarande Statspolisen höll utkik efter nordafrikanska terrorister (fast man sa inte så då) under 1950-talet.

I slutet av 1950-talet låg Kafé Algeria på dåvarande Tunnelgatan 17. Där samlades nordafrikanska flyktingar från främst Algeriet – frigörelsekriget mot Frankrike hade pågått i tre år – för att läsa tidningar och få information från och via den algeriska självständighetsrörelsen FLN (Front Libération Nationale). Ägaren till kaféet liksom många av besökarna övervakades av Statspolisen (dåtidens SÄPO) eftersom man fruktade att de skulle utföra våldsdåd i Sverige. De ansågs stå under kommunistisk inflytande, främst från Sovjet, och var dessutom misstänkta eftersom de var utlänningar (de beskrevs som ”arabproblemet”).

Den organiserande hotbilden för Statspolisen var kommunismen. Den algeriska nationalismen var farlig därför att den var en förklädd kommunism, så kan man tolka Statspolisen. Därför missar Statspolisen också helt den organisation som vid denna tid faktiskt utför terrorattentat i Europa i anslutning till kolonialkriget – franska Organisation Armée Secrète (OAS). Denna organisation består av vita fransmän med högerextrema och fascistiska föreställningar, en hotbild som inte riktigt fick plats i den svenska Statspolisens utredningar.

Om detta har jag skrivit i boken ”Främlingskap. Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern” (Nordic Academic Press 2006). Min medförfattare Ulf Bjereld och jag skriver i ett avslutande kapitel om hotbildernas politiskt styrande betydelse. Istället för avkolonisering, hot mot enskilda flyktingar från kriget och en analys av OAS var det misstänksamhet mot utlänningar, rädsla för kommunism och algerisk terror i Sverige som stod i fokus. Vi skriver ”(H)otbilderna fick styra bort verksamheten från de faktiska hoten, och genom att hotbilden också filtrerade de verklighetsbeskrivningar som gjordes reproducerades de inadekvata hotbilderna” (s 149).

Dåtidens hot var lika globala som islamismen är idag, kommunism, avkolonisering och nationalism var lika spridda som idag islamismen är. Varje tid har sina hotbilder. Informationstekniken gör dock spridningen mindre territoriell. Jag är övertygade om att dagens säkerhetspolis är bättre analytiskt rustade än dåtidens Statspolis. Och jag tror också att dagens medborgare har större insikt om de globala processer och individuella drivkrafter som skapar terrorism än dåtidens accepterade smittometaforer.

Men historien, med sina ironier, länder till viss eftertanke.